Denna tidiga morgon, när nyheten om dig, når mig, i min vrå av Vintergatan.
Jag är förkrossad.
Jag går sönder…
Mitt hjärta, mitt bröst, mitt sinne!
Det sliter sönder…
Ett märkligt vakuum.
Hör någon, mina andetag?
Tyst, tyst, så tyst…
Var det du som besökte mig, under natten? Stod vid min sänggavel och beskådade mig? Betraktade mig, med blå klara ögon?
Ungdomsårens klara vackra blå…
Var det du som andades i mitt öra: Det blir bra nu… Nu är det över…
Din vänskap och min?
Vad blev vi av..?
Döden, döden, döden…
Självvald och definitiv!
Slut! Punkt. Över!
Frågetecken ligger på kö, som långa pärlband…
Små kvarglömda torra smulor, efter frukost, inga svar…
Torka. Fullständigt…
Som att kopiera en skriven text i Word, trycka på delete, och så… bara borta!*
Tomt..
Som att radera skrivna ord, på vita sträva pappersark… mala ner de komponerade orden, i en dokumentförstörare…
Ett helt liv bara borta! Utraderad!
Vita blinkande skärmar och tomma pappersark.
Jag är förkrossad.
Jag går sönder…
Mitt hjärta, mitt bröst, mitt sinne!
Det sliter sönder…
Om hundra år; vem minns ett liv, ett helt liv, som inte orkade levas färdigt?
Jag vill vråla högt, yla, skrika ut genom mina vidöppna fönster, bort över hustaken och långt ut över sommaren, trädtopparna, ängarna och fälten..
Helvete! Jävlar! Skit! Fan! Fan! Fan!
Denna tidiga morgon, när nyheten om dig…
När sorgen griper tag i mig…
Skakar om mig! Brutalt och skoningslöst!
Sorgens svärta, gräver med svarta, smala, tunna, giriga fingrar, djupt in och långt ner, i hela mitt jag…
Jag är förkrossad.
Jag går sönder…
Mitt hjärta, mitt bröst, mitt sinne!
Det sliter sönder… //
~Arthur~
*Martina Montelius
http://www.suicidezero.se
Vardagliga Anteckningar... 