Grubblerier och funderingar, en eftermiddag i juli, från en lite sliten tvårummare i Svedmyra…

Grubblerier och funderingar, en eftermiddag i juli, från en lite sliten tvårummare i Svedmyra…

Vardagsrumsfönstren är fortfarande inte putsade! Men… Vilken dag som helst nu! Har ingenting att skylla på!
Det är bara vardagsrumsfönstren som inte fått min kärlek ännu!

Startade dagen med kaffesump över köksgolvet! Fula ord, lämnade min lilla nyponros till mun! Riktigt otäcka svordomar faktiskt…
Tänkte: Det här ska inte få sätta tonen för dagen!

Fortsättningsvis tappade Herr Klantskalle en glasskål i diskhon! Igen!
Glaskross i hela diskhon!
DET är problemet med glas och porslin, istället för den förhatliga plasten, de går sönder!
Det blir sällan skärvor av glasskålar! Det blir liksom små, små, smulor, och jag sa till mig själv: Vilken tur att den landade i diskhon och inte på golvet! Tur i oturen!
Och jag vägrar, notoriskt, att lägga min mat i plast och plastförpackningar, men då får man också räkna med ett viss svinn!
Tänkte: Det här ska minsann inte få sätta tonen för dagen!

Tog en joggingtur och susade förbi utegymmet! Joggingturen gick hur bra som helst!
Vid utegymmet hade unga Herr Muskelknutte, med en del steroider i musklerna, riggat upp en stor tripod för sin mobiltelefon och spelade in sig själv, emedan han tränade lite grann!
Ryckte lite här och drog lite där…
Spände sina steroidfyllda muskler framför mobilkameran och gjorde vad han kunde för att se så läcker ut som möjligt, i sina thighta Elastantrikåer…
Och jag tänkte: Det här ska INTE få sätta tonen för dagen!
Tänkte också: Han har säkert tvåhundratusen följare på Instagram och ger sina följare vad de vill ha!
Jo, lite avund vaknade hos mig!
Otroliga muskler och löjligt vältränad!
Jag får jobba som f*n, för att få lite muskler och skärpa på min kropp… insåg, tack och lov, att jag förmodligen var tjugofem år äldre än unga Herrn och att medelålders män har det väldigt mycket svårare och tuffare att få muskler och dessutom att behålla dem… That’s life! F*k getting older!
Stoppade undan avundsjukan och funderade mer över om hans omgivning var medvetna om muskelfusket!?
Inte min cirkus, inte mina apor!
Fullständigt onödig tankeenergiläckage, från min sida!

Hemma igen, blev det grönsakssmoothie!
Herr Hälsosam så att det stör! Obehagligt faktiskt!
Tänkte ta cykeln en sväng, men insåg att det förmodligen skulle göra mer skada än nytta för min kropp och mitt mentala jag…
Så… vilade en stund och fixade mat, sallad förstås, och parkerade i soffan med ett stycken högt älskat Monster och Elände!
Lugn och ro! Det bor väldigt mycket tacksamhet i det lugn som råder i huset, sedan grannarna flyttade!
Ordningen återställd!
Sinnesro!
Polisen har inte besökt kvarteret, sedan de flyttade!

Ta hand om dig själv, därute i cyberrymden och Vintergatan! Väl mött / Arthur

De riktigt mörka skuggorna i sovrummets mest dolda vrår, har skingras något… Andas in. Andas ut.

Andas in. Andas ut.

Jag vet, nästan precis på dagen, klockslaget, när min depression började ebba ut!
Jag kunde nästan känna det, fysiskt!
Jag kände det i kroppen, som om de själsliga tingen föll på plats, i sina egna hemmahörande håligheter och plötsligt befann de sig hemma igen!
Välkommen hem!

Andas in. Andas ut.

Jag tror att du som upplevt riktigt svåra perioder av fullständig nedstämdhet, vet vad jag pratar om… När det vänder! När känslan av liv börjar att krypa rastlöst i kroppen igen, men på ett bra, bekvämt och hemtrevligt vis!

Jag upplevde det som dominobrickor! Dominobrickor utplacerade i en lång rad, som faller i en rask kedjereaktion, när man vidrör den sista brickan i raden… brickorna faller samman… Det klickande ljudet! Det är upplevelsen för mig! Det är känslan; det välbekanta klickande ljudet…
Klick, klick, klick… Bitarna föll på plats!
Som om sinnet slutligen hittade hem!
Sinnesro.
Andas in. Andas ut.

Känslan är som att öppna upp fönstren på vid gavel; släppa in ljuset, den friska luften och känna vinden… känna luften mot ansiktet, huden, runt halsen…
Friskt. Välgörande. Befriande!
Befriad! Andas in. Andas ut.

Känslan är som att, en sommarmorgon, ligga kvar i sängen, med öppna fönster, och lyssna till koltrasten sjunga utanför i träden…
Lyssna till suset i trädens grenar.
Koltrasten fick sällskap, av en skogsduva.

Nyanser och färger och former och ljud och ljus och…
Det blir plötsligt skarpare, tillvaron, och hela livet börjar återfå kanter, linjer och struktur…

Det bor inga monster under sängen på natten! Ingen som skrapar mot sängbotten, med kala kalla fingrar…
De riktigt mörka skuggorna i sovrummets mest dolda vrår, har skingras något…
Andas in. Andas ut.
Ångesten river inte runt i bröstet, försöker inte inta hjärtats självklara plats och utrymme i halsgropen…
Tyst! Tystnad! Kriget är över!

Och plötsligt…

Jag tror,
att jag faktiskt
vill vara vid liv!
Andas in. Andas ut.

På återläsande och väl mött / Arthur

Det här är förmodligen det mest degraderande och skamfyllda jag upplevt på den här sidan av året…

Reflektioner och funderingar…
På utflykt, med hjälp av en god vän.
Lågvattenmärke i tillvaron!
Matmissonen…

Det här är förmodligen det mest degraderande och skamfyllda jag upplevt på den här sidan av året…
Nytt bästa lägsta nivå, faktiskt!
Lågvattenmärke!

Jag skäms, så att jag riktigt känner hur skammen pulserar i kroppen!
Det kryper i mig! Olust!
Det är obekvämt och nästan obehagligt, den kladdiga genansen.
Jag känner sådan förnedring, att jag föräts av densamma, sakta, sakta, inifrån och ut…
Denna skam, att inte riktigt kunna ha råd med ordentlig och bra mat… att inte kunna tillåta sig en härlig, välgörande, väldoftande tvål till badet, utan att behöva tänka: Behöver jag verkligen det här? Är det här viktigt?
Förmodligen inte…

Här står jag, tillsammans med andra Lågvattenmärken, med låg inkomst, och är på väg att handla mat, som ingen annan vill ha, till ett skamligt lågt pris, för att maten är på väg att bli dålig…
Maträddare! Klimatsmart! Återvinning!
Mat i retur, från matvaruhandlare runt om i staden: ”Det ska ju ändå på tippen”…
Tänk positivt!

Och till dig som nu är på god väg att lämna en positiv och glad kommentar, innehållande ett väl valt vardagscitat: LÅT BLI!
Jag behöver bara få dela den här känslan, sticka hål på den, beskriva den med ord och meningar; skammen, den skavande förnedring och; ”är det detta som jag har degraderats till”!?
Jag behöver bara få pysa ut känslan, skriva ner den, dela den, och sedan låta den sväva  iväg och lämna mig!
Men! Jag vill att DU, tänker till; vad är min tacksamhet? Vad gör mig glad och uppskattande? Var hittar jag mitt välbefinnande, idag?

Och jag behöver inga som helst positiva hejarop och glada kommentarer om att jag räddar mat från matsvinnet och; ”det är väl tur att det finns möjligheter”… Eller att jag ska vara tacksam som får tillgång till det här…
Vill inte höra; du har absolut ingenting att skämmas för! F**k you!
De som alltid skriver och lämnar kommentarer som den sistnämnda, har dessutom aldrig befunnit sig i den här prekära situationen..: Med mössan i handen!

Matmissonen.
Stockholms Stadsmission.
Situation Stockholm.
Tacksam tacksamhet…
Fattig Sverige!
”Finns det en tvål till mig”, frågar en äldre dam med rollator…

Det är en uppenbar skam hos alla dem som står här och väntar; pensionärer, sjuka, ensamstående föräldrar med småbarn, människor med ekonomiskt bistånd eller sjukersättning och aktivitetsstöd… Hemlösa utan någon inkomst alls… Sjuka och redan medtagna människor, och så’ jag…
Här står det nya Fattig Sverige, de med så låg inkomst att det är omöjligt att få livet att gå ihop, ekonomiskt.
Pengarna räcker inte, till bra mat!
Pengarna räcker inte, till nya och schyssta underkläder…
Slantarna i plånboken räcker inte till en bra, hudvänlig och väldoftande tvål! Det får bli det allra billigaste alternativet! Det blir ju ändå rent, eller hur, och detta även om tvålen ger lite klåda! Det får vara okej!
Man frågar sig ständigt: Behöver jag verkligen det här? Är det här viktigt?
Förmodligen inte…

Och här står jag nu, tillsammans med andra människor, som inte riktigt har råd att leva längre…
Känslan av skam, förnedring, mellan alla oss som står här, är så påtaglig, att det går att känna den och skära i den, med en smörkniv, gjord i trä, i hemslöjden, av en sjätteklassare…
Alla vi, bär på skammen: Fattig Sverige!

Jag påminner dig, jag frågar dig: Är du tacksam över det du har och äger, eller tar du det för givet numer!?
Är du uppskattande över din tillvaro och det som finns att äta i ditt skafferi och i ditt kylskåp?
Uppskattar du det, som du kan stoppa i munnen, avnjuta och avsmaka, utan att behöva tänka: Vad äter jag i morgon!? Vad kan jag spara på och vad kan jag avvara till nästkommande dag?
Passa på att grubbla över det… För rätt vad det är så står du här själv, i kön till Matmissonen och hoppas på att få handla grönsaker till en skamligt lågt pris…
Ett pris satt på varor, som skänkts till Stadsmissionen, för att de ändå ska slängas och kasseras..: ”Det kan vi ju rädda och sälja till tillvarons Lågvattenmärken, de mindre bemedlade människorna, de som ändå inte har någon stolthet kvar”!
DET, är affärsidén bakom Matmissonen…

Det bor en enorm tacksamhet hos mig! Tro inte annat! Det jag beskriver är känslor, hjärnspöken, rädslor och egna förutfattade meningar om människor, livet, fattigdom, skam, tillvaron och livskaoset…

”Det är väl tur att det finns”!
”Var tacksam för att det finns möjligheter”!
”Du är med och bidrar till ett minskande matsvinn”!
”Klimatsmart”!
”Du har absolut ingenting att skämmas över”!
”Fånga dagen” och ”Carpe some fucking diem”…

Ha en fortsatt fin dag!
Ta riktigt väl hand om dig, och dem du har omkring dig!
Jag gör mitt bästa, från min vrå i Vintergatan…

Väl mött / Arthur