Funderade… tänkte lite till….Reflektioner och betraktelser, från en lite sliten tvårummare i Svedmyra… Ett samelsurium av… ingenting egentligen.

Funderade… tänkte lite till….
Reflektioner och betraktelser, från en lite sliten tvårummare i Svedmyra…

Ja, mina vardagsrumsfönster… Whatever…
Sommaren kom ivägen! Punkt!

Joe Biden!?
Är det inte dags för honom att lämna över sin position och ställning till sin mer potenta och yngre kollega Kamala Harris? Upplevs han inte lite väl ”inbromsad” och bara… trött?
Han har till och med svårt att hålla sig stadig på en cykel…
Han känns förvirrande, när han talar!

Människor som ger mig ofrivilligt stresspåslag och hjärtklappning: Donald Trump, Ebba Busch och Ulf Kristersson…
Jag får obehagliga krypningar i kroppen!
Hjärtat går i otakt, när de proklamerar sina ståndpunkter för en bättre värld och en mjukare tillvaro.
Det klingar falskt, när de talar, rör sig och för sig, framåt, och för sin talan i samhällsdebatten, politiken och världsordningen.
En kuslig olust! Det är någonting med dem, som inte riktigt går ihop…
En kladdigt bakslug baktanke, med allt som det säger, tycker och tänker!
Det som slår mig, den gemensamma nämnaren för dessa tre är: JAG! JAG! JAG!

DU! För hel*ete!
Exakt hur svårt ska det vara!?
Jag är nykter alkoholist och missbrukare!
Ring inte mig arton gånger under en och samma kväll! Fyll inte min telefon med sms och röstmeddelanden, på fyllan och villan, för att du absolut måste berätta vilken fantastisk, härlig och underbar människa jag är, när du knappt kan föra ett normalt samtal!
Jag uppskattar inte det!
Jag som faktiskt, nästan, alltid är snäll, vänlig och överseende med det mesta, blir uppriktigt otrevlig och arg! Förbannad! Du går över gränser!
Du! Respektera mig och min drogfrihet!
I annat fall: F**k you!
Du kan, och du vågar, berätta hur mycket du uppskattar mig när du är hel, ren och nykter!
Jag har full respekt för dig, hoppas jag, och kommer inte med pekpinnar och oombedda råd, för att jag vet, och ser, att du super för mycket…
Det är inte farligt att bjuda på uppskattning och vänlighet nykter! Prova! Du kommer inte att dö! Jag lovar!
Hoppas nu, för guds skull, att du inte får en stroke eller en hjärtinfarkt på kuppen, av nervositet och anspänning, när du provar någonting utanför din komfortzon!
Det vore ytterst genant för mig, när jag nu lovat saker och ting…

Hur kommer det sig att några få av oss som genomgår svåra depressioner, lyckas kriga och stånga oss igenom dem, emedan andra gör det brutala och oåterkalleliga valet, att slänga in handduken och ge upp?
Vad är den avgörande faktorn?
Vari ligger skillnaden?
Vem skiljer agnarna från vetet? Gud?
Jag har så många frågor, men inga svar!
Inför detta är jag fullständigt maktlös!
Existentiell frågor hänger obesvarade i luften: Vad händer efter döden? Var tar vi vägen? Finns vi kvar i någon form, eller bor vi endast kvar i andra människors minnen och hågkomster? Hur ser själen ut?
Finns Gud? Och i så fall… Varför ingjuter inte Gud styrka och mod, hos dem som behöver det allra bäst?

Det spökar hos mig! Har ett spöke i köket! Spöket i köket, slamrar med porslinet i skåpen! Hon får hållas!
”Håll dig i köket”, viskar jag de nätter som hon står och betraktar mig i dörröppningen till sovrummet!
”Håll dig i köket och plocka bland skåp och lådor”! Hon gör oftast som jag ber henne…

Netsuppläsaren på teve berättar att: Femtio nya döda har bekräftats i kriget i Ukraina.
Här sitter jag, i min fina vita mjuka soffa, i ett något sommardammigt vardagsrum och reflekterar inte över det längre! Det har blivit till vardag och en del i tillvaron och livskaoset… Det flyter liksom bara förbi!
Femtio nya döda… femma och en nolla!
Och när jag inser det fullständigt osmakliga i min obefintligt inkännande reaktion, så börjar grubblerierna att spinna på!
Vem och vilka var dessa människor?
Hur många anhöriga drabbas av förlust, obeskrivlig sorg och förtvivlan?
Hade de barn, partners och kanske husdjur? Barnbarn?
Gick det fort när de mötte döden? Plågades de?
Hann dessa femtio människor tänka att: Nu är det över! Nu är det slut!
Döden och dödandet har blivit vardagsmat. Pinnar och streck i statistiken!
En, två, tre… femtio!
Vem räknar dem?
Obehagligt!
I mitt vardagsrum har döden och dödandet blivit en del av livsbruset och vardagen!
Femtio nya döda… femma och en nolla!
Någons kärlek! Någon annans bror eller syster… En mamma och en pappa…
Här sitter jag, i min fina vita mjuka soffa, i ett något sommardammigt vardagsrum, alldeles trygg, och reagerar inte längre…
Jag skäms!

Tjipp, tjena och hallå…
Ha en fortsatt fin vecka!
Det drar emot helg igen!
Onsdag och ”Lill-Lördag”! ”Pig-Lördag”, sa man förr… Ja! SÅ gammal är jag!
Nåväl… Ta det lugnt med sponken!
OCH DU! Ring inte till mig, på fyllan och villan, bara för att berätta vilken härlig och hyvens människa jag är…
Kärleksförklaringar och positiva personliga bekräftelser under berusning och fylleri, missljuder lika falskt som när Ebba Busch säger Amen i kyrkan!

Ta hand om dig…
Jag gör mitt bästa från min vrå av Vintergatan och Cyberrymden…

Väl mött och på återläsande / Arthur