Tänkte bara…
Reflektioner och tanketrådar, från en lite sliten tvårummare i Svedmyra. Stockholm. Sweden. Europa och världen. Betydligt mindre än en liten fluglort, i rymdens och kosmos enorma oändlighet.
Det regnar.
Balkongdörren står öppen, på vid gavel, och jag lyssnar till ljudet av regnet, mot balkongräcket och fönsterbläcket.
Det smattrar lite mysigt.
Solen tittar fram, emellanåt, mellan de grå molnen…
Det blir en bra dag!
Det doftar trevligt, sommar, av den våta asfalten.
Jag har en fullständigt oplanerad dag framför mig. Jag kan göra precis som jag vill och vad jag vill, med den här dagen!
Det finns naturligtvis några ”borden” som hänger över mig! Du vet; ta hand om sommardammiga golv och barr, småsten och lite grus, i hallen. Jag har prioriterat annat under sommaren: Cykelturer, stunder i solen, gubbjogging, motion och träning.
Däremellan har vila, återhämtning och mat, varit prioritet!
Mitt ordningsammaste jag, är lite lätt frustrerad, uppretad och gramse!
Jag borde…
Jag skulle kunna…
Jag måste ju nästan…
Men, så måste jag prioritera min tid och det jag verkligen vill göra, och då får mitt ordningsammaste jag skräna och väsnas bäst han vill!
En passage i texten: Mitt ordningsammaste jag har ett namn, en etikett och en fantastisk diagnos: OCD. Det är okej! Lite charmigt rent av? Jag är okej osvsett…
I alla fulla fall… Nåväl…
Sommaren är så löjligt kort! Det går så vansinnigt fort! Några få månader om året, med sol, fågelsång och de välgörande ljuset!
Det finns värdefullare saker att göra och prioritera, än sommardammiga golv!
Jag mår bättre än på flera år!
Jag är en liten prins, på mina 52 kvadratmeter i Svedmyra.
Min lite slitna tvårummare, med citrongula väggar i hallen och min härliga vita fina soffa i vardagsrummet, fylld med mjuka kuddar att vila huvudet emot…
Uppdatering: NÄ! Mina Vardagsrumsfönster är fortfarande inte putsade!
Jag har en ordentlig stor och varm pläd, i vitt och grått, att ha över benen, när tröttheten överraskande slår mig i skallen… Tröttheten som får mig att somna lite nu och då och lite här och lite där och överallt. Överraskande och plötsligt: NÄ! Trött! Sova en stund!
Mina ständiga följeslagare; Herr Utmattning och dennes släkting Tant Sömnighet.
I allt detta har jag dock börjat finna någon typ av acceptans och balans! Det tar tid, flera år faktiskt, men jag känner uppriktigt att jag är på väg emot någonting som känns som om det faktiskt kan bli bra ändå; livet!
Jag lever och känner att jag är en bra människa och man! Jag trivs rätt bra med mig själv… ”Jag är trygg och allting kommer att bli bra”!
Jag ska vila! Ge mig själv återhämtning!
Kanske en promenad? Kanske ett skönt bad? Kanske jag bara lyssnar på musik och dansar lite gubbsvajigt över mina knarrande parkettgolv?
Passus: Jag fullkomligen älskar mina gamla knarrande parkettgolv! Oroar mig lite över den annalkande renoveringen! Golven kommer inte att kunna räddas! Detta har redan konstaterats av hyresvärden! De är för skadade, nötta, tunna, trasiga och slitna… Ingen har gjort några större ansträngningar, för att bevara golven, sedan början av sjuttiotalet!
Vidare i texten…
Kanske att jag ser en film, masserar en varm kattmage, och kanske att jag går och handlar blåbär och hallon och njuter av dem med riktigt fet och krämig Turkisk Yoghurt?
Jag vet inte alls vad de här dagen ger, men det blir bra!
Det blir bra..
”Jag är trygg, och allting kommer att bli bra”…
Ha en fin fredag och ankommande helg!
Var riktigt rädd om dig!
Vardagliga Anteckningar... 