Några tanketrådar och grubblerier, från en badhandduk, någonstans i Stockholms söderförorter…

Några tanketrådar och grubblerier, från en badhandduk, någonstans i Stockholms söderförorter…

Tanken idag var fullständig vila och att befinna mig i ett ”bara-vara-mode”…
Kroppen ville lite annorlunda och jag kom iväg på en joggingrunda tidigare i morse!
Inget utegym och ingen styrketräning dock!
Kroppen, musklerna och hela mitt jag, behöver absolut vila, för att undvika överansträngning och för att inte bli fullständigt utmattad. Någon ordning får det faktiskt vara på tränandet, i alla fall för medelålders gubbjä*lar!!
Men! Rumpa, lår och vader, fick sig en härlig ”genomkörare”, i min gamla ”Gubbrövs-tränar-trappa”! Bra för ländryggen också!
”Hej du! Gamle vän”…

Precis vid trappan, finns en bänk uppställd.
En sån där bänk, du vet; vanlig tråkig träbänk, utplacerad av staden och betald för kommunala skattepengar. Torr, grå, väderbiten och farligt brandfarlig, efter sommarens torra dagar… Ja, en sån’!
På den bänken, precis där jag skulle träna min slappa gubbröv, satt min dagliga påminnelse och imaginära framtidsvision; En uteliggare och väldigt medtagen missbrukare!
En sorg!
Någons son och någons älskade barn!

OM jag inte hade nyktrat till, bestämt mig för livet och därmed blivit hel, ren och nykter för snart nio år sedan, så hade den där vilsna själen kunnat vara jag!
Det hade med lätthet, kunnat vara jag!
Jag hade kunnat…
Ingen hade frågat efter mig! Ingen hade undrat…
Och med papperspåsar, Ikea-kassar och en mindre kartong med prylar, hade han samlat samman resterna av ett liv, runt omkring sig på bänken, och det var uppenbart inte mycket liv kvar att samla på…

Han kan ha varit i min ålder. Något äldre kanske! Missbruk och hemlöshet gör ”åldersbedömningen” väldigt svår…
Kargt, strävt och fårat ansikte.
Rödmosig och svullna pluffsiga anletsdrag.
Förstörd. Trasig. I trasor…
En gång i tiden, förmodligen, var han en stor, stark och attraktiv man och människa!
Vem älskade honom då?
Vem är han älskad och saknad av… Nu?
Det är med stor sorg och förtvivlan, som jag inser att ett helt liv, när som helst, kommer att slockna och den skavande frågan är alltid: Vem kommer att sakna en missbrukare!? Vem kommer att fråga efter just honom…
Är han fortfarande älskad!?

För somliga av er kommer avrundningen och målgången av mina tankegångar och funderingar, att väcka avsmaka och obehag…
Några andra av er vet precis och exakt, vad jag menar och vad jag talar om…
Jag har dagliga påminnelser, i form och i skepnad av andra människor.
Människor i fortsatt missbruk!
Dessa trasiga människor och vilsna själar, är min ständiga påminnelse om vem jag var, var jag kommer ifrån, vad jag har upplevt och vem jag har varit!
Dessa krossade människoliv och förvirrade själar, är en ständig påminnelse om hur långt jag kommit, var jag befinner mig i livet, att jag är en överlevare och hur enormt tacksam jag är, för min ytterdörr och min varma härliga säng!

Andra människors elände, misär och lidande, påminner mig ständigt om vem jag hade kunnat vara, vem jag hade kunnat bli och var i livet jag hade befunnit mig, OM jag inte hade nyktrat till för snart nio år sedan…
Tack. Tacksam. Tacksamhet…

Ikväll, när jag ska sova, i min alldeles egna säng, med nybäddade rena lakan, ska jag tänka på honom och han ska få del av min bön och min kvällskontemplation och tacksamhetslista…
Jag kan inget göra.
Jag har ingen lösning… inför detta är jag fullständigt maktlös!

Det finns en oerhörd tacksamhet i att just jag blev en överlevare och med det, en hel, ren och schysst människa och man!
Jag lever…

På återläsande / Arthur

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s