Varje dag, på ett eller annat sätt, påminns jag om tacksamheten i att få vara hel, ren och nykter! Varje dag kommer små utropstecken av påminnelser…

Ett sammelsurium av trassliga tanketrådar och funderingar, från en lite sliten tvårummare i Svedmyra…
En avstickare i kölvattnet av hågkomster… Ett lite trassligt trassel…

Det har varit så hårt!
Det har varit så jävla svårt!
Det har varit så ensamt och övergivet.

Varje dag, på ett eller annat sätt, påminns jag om tacksamheten i att få vara hel, ren och nykter! Varje dag kommer små utropstecken av påminnelser, om att jag faktiskt har kommit undan med livet i behåll och att jag är en av dem som räknas till överlevarna.
De kan vara i stort och i smått, påminnelserna.
Det kan vara påminnelser i form av en bild, ett inslag på nyheterna, eller i mötet med andra människor, som ännu inte fått modet, orken och viljan, att ta sig ur sitt missbruk…
Ständig erinran om hur det kunde ha slutat, för mig…

Med mod och med självklarhet, står jag för mitt tidigare missbruk!
Jag myglar och smyger inte med det! Jag är inte undvikande och jag smusslar inte undan… Det är en stor del av mitt liv! Jag måste hålla det som ett öppet sår, för annars trillar jag ner igen! Jag måste ständigt peta och pilla runt i det, för att hålla mig på banan!
Det är ständigt pågående!
”Emedan man invaggas i nykterhetens trygghet, värme och säkerhet, så gör missbrukarpersonligheten armhävningar i kulisserna”!

Människor dör hela tiden, i missbruk!
Någon dör av en överdos, på en toalett, någonstans i Stockholms city…
Någon dör hastigt i en olycka, i en stentrappa, i en slaskig trappuppgång, i någon mindre bemedlad förort, i huvudstaden.
Och någon annan, återigen, kvävs sakta i sina egna uppkastningar, i en skitig och lortig säng, någonstans på Södermalm i Stockholm…
Snart är det vinter och minusgrader… Några är de som faktiskt kommer att frysa ihjäl…

Det har varit så hårt!
Det har varit så jävla svårt!
Det har varit ensamt och övergivet.
Tomhet. Övergivenhet. Isolering och tärande ensamhet…
Bokstavligen; det har upplevts som en ensam seglats, många gånger, på vidöppna hav och stormiga mörka vatten…
Många tårar. Mycket gråt och avgrundsvrål… Många ensamma kramar… ”Om jag håller om mig själv, hårt, hårt, kan jag låtsas som om, att det är du som håller om mig”…

Jag är väl långsint.
Lite tvär ibland. Bångstyrig.
Envis kanske? Svårt att förlåta oförrätter och förödmjukelser.
Somligt har jag kommit över: ”Jag förlåter dig, men jag glömmer inte”.
Somliga händelser fortsätter dock att klösa och riva runt, i själen, i grubblerierna, och jag tänker: ”Hur kommer det sig att somliga saker och människor, inte går att lämna ifrån sig? Hur kommer det sig att plattityder som; ‘släpp det och gå vidare’ inte alltid fungerar”?
Blir det bitterhet av sådant?
Blir det ett nedkok av ilska och sorg, som slutligen blir till ett fastbränt svart kladd, i botten på livets kokkärl?
Eller… är det kanske till och med meningen att somliga saker och skeenden ska bli kvar, fastnaglade, i ens minne och komihåg, för att man inte ska behöva genomgå samma nederlag och samma sorger en gång till?
Är det kanske syftet med kvarglömda oförrätter, att man ska börja stå upp för sig själv? Vara stor, stark och mer modig?
Är ändamålet, med efterlämnade förödmjukelser, att man ska lära sig att inte bli överkörd en gång till, förstå sitt egenvärde och inse; jag behöver inte dig och dina tarvligheter?
Man frågar sig: ”Vad var min del i händelserna och vad kan jag lära mig av det som hände? Kan jag se någonting större i allt det där”!?
Kan det till och med vara av godo, för ens fortlevnad, att ha dessa beska bittra minnen i bagaget, för att kunna stå upp för sig själv, vara människa och hitta ett nytt kraftfullt mod?
Kanske att man ska ha dem kvar, hågkomsterna, på ett bra och positivt sätt, för att våga prioritera bort dem och det som inte är bra för en och för att man vet att det blir bra mycket bättre att leva förutan?
Eller… Är det detta som blir till cynism?
Är det det här som gör att man blir till en sur och arg gubbjävel?
Bara… jävligt bitter?

Det har varit så hårt!
Det har varit så jävla svårt!
Det har varit så ensamt och övergivet…

Besvikelser. Nederlag. Sorger och icke självvald ensamhet.
Somliga människor lämnar avtryck i ens liv, på ett positivt och tydligt sätt, emedan andra möten och människor fladdrar till i ens liv och sedan bara är… borta.

Å’ ena sidan så får mycket passera under radarn hos mig, av det som människor gör, säger och hur de beter sig: Jag hör, jag ser, jag observerar och jag noterar, men låter det vara bara…
Jag vill vara en schysst och god människa och man! Jag vill vara snäll och vänlig och varm och genomtänkt och insiktsfull och inkännande och… Allt behöver inte konfronteras och dissekeras! Somligt mår bäst av att få lämnas ifred!
Men å’ andra sidan så ”bygger det på”, på något sätt! Blir mer och mer komposterbart skit! Det börjar lukta! Det blir en stor hög av människors oaktsamhet och skitstövlighet och plötsligt är det nog! ”Det räcker nu! Fuck you”!

Till jul, på juldagen närmare bestämt, har jag varit hel, ren och nykter i nio år! Nio år!
Och varje dag påminns jag om att jag är en överlevare och att jag har fått möjligheten att leva, vara medveten, insiktsfull och att jag får vara med i livets villervalla…
Jag lever! Fan! Tacksamhet!
Och senast igår fick jag en stark påminnelse! Ett stort och kraftfullt utropstecken! För på min joggingrunda, när jag passerade tunnelbanan och såg en man i min egen ålder, sova, ensam och lortig, med sina tillhörigheter i några gamla matkassar, ovanpå en av kommunens utplacerade sandlådor, så blev jag starkt påmind om..: ”Det där hade kunnat vara jag! Jag hade kunnat vara den mannen! Om jag inte hade fått insikterna och kraften att ta mig ur och bort från missbrukarmisären, så hade det där kunnat vara jag”…

Det har varit så hårt!
Det har varit så jävla svårt!
Det har varit så ensamt och övergivet.
Och jag är väl långsint. Lite tvär ibland. Bångstyrig.
Svårt att förlåta oförrätter och förödmjukelser.

Somliga människor lämnar man bakom sig, amputerar bort dem, väljer bort… skär av!
Jag har gjort det, beskurit och valt bort! Som att beskära ett äppelträd; bort med det som är mindre bra!
Av bitterhet kanske? Av svek? Sorger och ilska?
Kanske att jag gjort det för att det mest har gjort jävligt ont att ha dem kvar i min tillvaro och i mitt liv?
Ibland måste man prioritera bort…

Min största och mest skavande besvikelse i allt detta är; min familj… De som inte gjorde någonting för att hjälpa mig! De som stod på sidan om och väntade på det där ödesdigra samtalet: Nu är han död!
Min största och min mest skavande besvikelse i allt detta är: min familj…
De som aldrig frågade efter mig! Alla de där människorna i min familj, som inte lyfte så mycket som ett lillfinger, för att åstadkomma någon form av räddning och förändring…
Av tio syskon, var det bara en som försökte!
Av tio syskon, var det endast en syster som verkligen ville att jag skulle hitta nya vägar, nya mål och nya meningar med livet! Och som hon slet… ensam!
Endast en syster, som ville och önskade min överlevnad…
En av tio är egentligen inte dåligt! Det hade lika gärna kunnat vara noll faktiskt! Så… Jag har ändå haft tur!
Och av tio syskon, har jag endast kontakt med en; min storasyster, som stod mig bi och hela tiden, även då det var som jävligast, grisigast och lortigast, stod på sig och vrålade: ”Jag tror på dig! Du fixar det här! Jag litar fortfarande på dig! Kom igen! JAG behöver dig”!

Jag har ingen som helst kontakt med min familj idag! Ingen av dem!
Det märkliga är att det inte bor någon sorg och förbittring över det, snarare en lättnad… Befrielse!
Jag behöver faktiskt inte!
Jag behöver inte dem! De behöver sannerligen inte mig! Inte nu och inte då…
Jag behöver inte min familj, som är sammanbunden med mig genom blodsband och släktträd, för jag har valt min egen… Jo, jag är i ständig kontakt med min storasyster förstås… Så en av tio, är egentligen inte dåligt…
Det må kanske vara bittert och det må låta hårt och cyniskt, men varför ska jag, som ensam överlevare ur ett svårt missbruk, plötsligt godkänna och godta ett förlåt, när deras ögon som såg mig i eländet, när deras välbehövliga stärkande ord inte yppades och när deras handlingskraft bestod i att se på, emedan jag sakta gick sönder och föll i bitar..?
F**k you!
Nope! Nej! Jag godkänner inte det!
Jag är mer värdefull än så! Jag är viktigare än det och dem! Jag är av stor betydelse för andra…
Min familj? Min av gener och DNA biologiska familj? De kan få leva i sina hörn av livet och världen, emedan jag själv lever i min vrå av Vintergatan och Universum…
För… Jag är en värdefull och värdig människa! Jag behöver inte deras undvikande och svek eller förlåt…
Jag glömmer inte! Jag tänker inte heller förlåta! Men… Det är passerad tid och historia och jag har valt bort och skurit av! Bort med det som luktar illa, är mindre bra och som man faktiskt kan leva förutan! Det blir bra ändå… Det blev väldigt mycket bättre ändå!

Det har varit så hårt!
Det har varit så jävla svårt!
Det har varit så ensamt och övergivet.
Men jag gick ju ändå hel ur det där!
Jag gick ju helskinnad ur missbruket!
Jag lever! Är en överlevare, med eller utan andras godkännande och samtycke!

Så kan livet också vara och te sig, tänker jag, i en lite sliten tvårummare i Svedmyra…

Ha en fin och härlig Söndag!
Ta jävligt väl hand om dig, därute i livsdjungeln…

Väl mött och på återläsande / Arthur

(Ber uppriktigt om ursäkt för alla otrevliga svordomar i texten! I detta fallet behövdes de, för eftertryck och emfas i texten!)

Sömnparalys är ett märkligt tillstånd som händer ibland och som enklast kan förklaras med att man befinner sig i ett tillstånd mellan vakenhet och sömn…

God förmiddag, därute i vida världen och Cyberrymden…

För somliga av er är det förmodligen fortfarande ”God Morgon”, men jag och mitt älskade Monster och Elände, har varit vakna sedan skrämmande tidig morgon, och för oss är det numer ”God Förmiddag”!
Dessutom är klockan efter tio!

Jag sover märkligt under vissa perioder.
Mycket mardrömmar och konstigheter!
Det går liksom i skov.
Kommer och går.
Jag tror, vet inte säkert förstås, men att det kan ha att göra med obalans och mental stress! Det är nämligen när det blir för mycket i min tillvaro, som det där drar igång, ja’ med mardrömmar, hallucinationer och märkliga företeelser!
Det kallas för Sömnparalys och jag har skrivit om det tidigare, men kanske inte så ingående och förklarande. Det är inte så enkelt att förklara, men jag gör ett försök!

Sömnparalys är ett märkligt tillstånd som händer ibland och som enklast kan förklaras med att man befinner sig i ett tillstånd mellan vakenhet och sömn! Kroppen sover fortfarande, man kan inte röra sig, emedan hjärnan fortfarande befinner sig i ett drömstadie!
Det märkliga är att man kan röra ögon, se sig omkring, hörseln är också med på ett hörn, emedan man är fullständigt fastnaglad i sängen! Kroppen är som en orörlig geléklump!
Det är obehagligt och förekommer nästan alltid i samband med mardrömmar. Man är vaken, ser, hör, upplever och känner, men man är förlamad och mardrömmen utspelar sig i sovrummet och runt sängen… Hallucinationer med andra ord!
Man ser och hör konstigheter och otäckheter, och det pågår förmodligen i någon halv minut eller två, emedan känslan är att det sker under flera minuter, kanske så mycket som upp till en halvtimme…

När jag kommer till sans igen, brukar jag vara kallsvettig och få någon form av okontrollerbar frossa! Det går över ganska fort, frossan, men det är otäckt och otrevligt! Jag skakar okontrollerat och måste ligga kvar en stund, när frossan ebbat ut, innan jag kan komma ur sängen…

För sisådär tvåhundra år sedan kallade man fenomenet för att bli ”riden av Maran”!
Det ansågs vara ett övernaturligt väsen som tagit sig in i huset och ansatte den sovande med ångest, syner och ibland kvävninskänslor.
Maran tog sig in via en skorsten eller ett öppet fönster, satte sig tungt över bröstet på den sovande och bjöd in ”till en dans av skräck och ångest”!
Idag vet man att det är Sömnparalys och att det är ett fullt förklarligt tillstånd! Kroppen och hjärnan samarbetar inte och det blir någon märklig ”teknisk” felkoppling i hela systemet!

Inom vissa kretsar av New Age, paranormala grupperingar och mediala sammanslutningar, tror man att de är en ”gåva” och en ”förmåga” och att man får kontakt med andar, de döda och vilsna själar…
Bulls*it säger jag!
Det finns fullständigt rimliga förklaringar till fenomenet och det finns dessutom vetenskapliga undersökningar som visar på att de sker direkta ”felkopplingar” i hjärnan som utgör skeendet…
Det har ingenting med mediala förmågor att göra! Inte alls…
Fast… spöket i köket är lite märkligt…

När jag var barn hade jag nästan alltid kissat ner mig efter en episod av Sömnparalys. Jag förstod ju inte vad som hände och det gjorde inte min mamma heller! Hon bannade mig ordentligt och suckade djupt, medan hon aggressivt drog sängkläderna ur sängen! Hon var arg! Förbannad!
”Om du kissar i sängen en gång till”…
Sedan fick jag sova skavfötter med min lillasyster, eftersom min madrass, återigen, var genomblöt…
Det enda som var trösterikt med det hela, var att få dela sovplats med lillasyster… hennes små fötter under min haka… Det var varmt och mysigt, vill jag minnas. Lite fnittrigt och trångt. Bara vi två…

Som vanligt; jag avviker från ämnet…

Nåväl…
När jag kommer in i perioder av Sömnparalys, så brukar jag oftast se människor, i mitt sovrum, som inte finns med oss längre. Döda människor. Förmodligen är det människor som fortfarande, undermedvetet, ligger och skaver inom mig och som jag fortfarande inte har lyckats med att ”släppa”!
De är allt och alla som någon gång kommit i min väg och som numer är avlidna, som dyker upp under min Sömnparalys. Människor jag känt flyktigt. Personer som jag mött någon enstaka gång kanske, men också nära anhöriga, som mormor, pappa, ett par morbrödrar och några gamla missbrukarvänner…
Den enda som aldrig, någonsin, har dykt upp i mina episoder av Sömnparalys, är min döda man! Det har märkligt nog aldrig hänt…
I alla fall… Jag tänker att det enklast kan förklaras med min egen dödsångest och dödsrädsla och mina grubblerier kring vad som händer efter döden och hur dessa människor gick ur tiden. Jag kan inte hitta en annan förklaring!
Det är tyvärr en av mina förhatliga gråzoner! Jag vill ju alltid ha svar!
Jag är svart och vit, och behöver konkreta förklaringar och svar…
Dock… Det här är en gråzon dessvärre! Det finns inte en tydlig förklaring…

Oftast står de runt sängen, i något av sovrummets hörn, eller sitter på sängkanten!
Min pappa har vid flera tillfällen svävat ovanför mig och min säng, som en osalig ande, låt mig påpeka att jag som barn var livrädd för min pappa, emedan spöket i köket, som jag för övrigt inte vet vem det är, nöjer sig med att stå och trycka i dörröppningen till sovrummet…
Ibland är de bara två. Andra gånger är de ett tjugotal!
Den värsta sorten är de som väljer att krypa fram under sängen eller från något mörkt hörn i sovrummet! Och allt detta sker emedan jag själv inte kan röra mig!

Numer kan jag faktiskt få fram ljud i det där tillståndet och jag vet, eller tror mig veta, att jag skriker ganska bra när jag försöker komma loss!
Jag undrar vad min stackars granne väggivägg tänker!? Hon som delar sovrumsvägg med mig! Hon undrar nog; ”va’ f*n”!!? Förmodligen väcker jag henne också… För jag väcker och skrämmer definitivt livet ur mitt älskade Monster och Elände, för henne brukar jag hitta gömd under soffan…

Nåväl och nog om detta…
Ett långt inlägg och utlägg om någonting som förmodligen och egentligen kan författas med färre meningar och ord, än vad jag lyckas med! Hopplöst!
Jag har en evinnerlig förmåga att tappa fokus och brodera ut texten och komma på saker på vägen och vill förklara och återberätta och… Ja’ du förstår…
Jag avviker ständigt ifrån det jag egentligen vill få sagt och förklarat, och då vill jag ändå få understryka att det här förmodligen är halva texten som blev kvar av ursprungstexten, efter att jag tagit bort, skurit ner och ”killed some darlings”, på vägen…

Du… Ha en fin Söndag och var väldigt rädd om dig!
Själv ska jag få en skön joggingtur och frisk luft! Ser fram emot det, efter ytterligare en natt av Sömnparalys och mardrömmar…

Väl mött och på återläsande / Arthur

Ibland sker märkliga saker… Som om någon utanför den egna uppfattningsförmågan, har tjuvlyssnat till ens inre monolog…

Det händer bra saker i livet.

Ibland sker märkliga saker… Som om någon utanför den egna uppfattningsförmågan, har tjuvlyssnat till ens inre monolog…
Jag ser på de där bra sakerna som ”vardagsmirakler”… Lite magi i alla de där vanliga dagarna. Dagar som läggs tillsammans med de andra dagarna, som blir veckodagar, veckor och månader…
I de där dagarna finns ibland små, små, ögonblick av märkliga företeelser…

Ibland finns det stunder i livet då människors omtanke, omsorg och värme, får det att liksom fladdra till i magen, av upprymdhet och glädjeberusning… Ja, ett vardagsmirakel… Och: Någon ser mig!

Jag inser att jag, återigen, har den stora lyckan och förmånen att få ha goda, härliga, vackra och omtänksamma människor och vänner omkring mig…
Jag är omsluten…
Jag är innesluten och en del av någonting stort!
För… Det finns människor som inte har någon… inte någon alls, därute i vida världen… De som går sönder av sin ensamhet…
Och det finns människor, i Vintergatan och i detta oändliga Kosmos, som är alldeles ensamma, med ekande tomhet och tomrum i kroppen…
Och så finns det människor som hamnat i fel sällskap, med fel sorts människor, i fullständigt fel relationer, och som tror, på fullaste allvar, att det är vad de är värda.
Jag har befunnit mig på den planhalvan också!
Men med tiden och med livsflödet, har jag fått förmånen, tacksamheten, att hamna på en bra plats i tillvaron! Det är ett mirakel i sig! Ett vardagsmirakel…

Det kom en avisering med posten: ”Du har ett paket att hämta vid ditt närmaste postombud”.
Ett stort paket!
Till mig.
Från någon, till mig… Ett paket…
I nämnda paket fanns två par skor, storlek 43, och ett par grå stickade raggsockor.
Till mig… Bara till mig!
Två par skor, som blev ett felköp, av någon annan…
Två par skor, som inte riktigt passade tilltänka fot och tillika tilltänkta man…
”Någon annan kan behöva dem”, tänkte avsändaren av paketet, som var adresserat till mig…
”Någon annan därute i världsvimlet skulle klä i dem och dessutom verkligen behöva dem”…

Ibland sker märkliga saker…
Jag ser på de där bra sakerna, som ”vardagsmirakler”…

Jag är överväldigad, tacksam och saknar fullständigt orden…
Ett enkelt tack, känns oerhört andefattigt!
Jag skulle vilja kunna uttrycka mig mer kraftfullt, med mer emfas och tyngd, men blir nödställd i mitt alfabet…
Oavsett detta: Tusen tack!!
Glädjen är Ibland gränslös, sträcker sig långt utanför ordförrådet, och blir svår att klä med ord! Jag blir ordfattig…
Men… Tusen, tusen, tack!

Jag inser, ånyo, att jag har den stora lyckan, förmånen, att omges av omtänksamma och omsorgsfulla människor…
Jag är omsluten… Jag är en del av…
Ett vardagsmirakel…

Väl mött och på återläsande / Arthur