Det händer bra saker i livet.
Ibland sker märkliga saker… Som om någon utanför den egna uppfattningsförmågan, har tjuvlyssnat till ens inre monolog…
Jag ser på de där bra sakerna som ”vardagsmirakler”… Lite magi i alla de där vanliga dagarna. Dagar som läggs tillsammans med de andra dagarna, som blir veckodagar, veckor och månader…
I de där dagarna finns ibland små, små, ögonblick av märkliga företeelser…
Ibland finns det stunder i livet då människors omtanke, omsorg och värme, får det att liksom fladdra till i magen, av upprymdhet och glädjeberusning… Ja, ett vardagsmirakel… Och: Någon ser mig!
Jag inser att jag, återigen, har den stora lyckan och förmånen att få ha goda, härliga, vackra och omtänksamma människor och vänner omkring mig…
Jag är omsluten…
Jag är innesluten och en del av någonting stort!
För… Det finns människor som inte har någon… inte någon alls, därute i vida världen… De som går sönder av sin ensamhet…
Och det finns människor, i Vintergatan och i detta oändliga Kosmos, som är alldeles ensamma, med ekande tomhet och tomrum i kroppen…
Och så finns det människor som hamnat i fel sällskap, med fel sorts människor, i fullständigt fel relationer, och som tror, på fullaste allvar, att det är vad de är värda.
Jag har befunnit mig på den planhalvan också!
Men med tiden och med livsflödet, har jag fått förmånen, tacksamheten, att hamna på en bra plats i tillvaron! Det är ett mirakel i sig! Ett vardagsmirakel…
Det kom en avisering med posten: ”Du har ett paket att hämta vid ditt närmaste postombud”.
Ett stort paket!
Till mig.
Från någon, till mig… Ett paket…
I nämnda paket fanns två par skor, storlek 43, och ett par grå stickade raggsockor.
Till mig… Bara till mig!
Två par skor, som blev ett felköp, av någon annan…
Två par skor, som inte riktigt passade tilltänka fot och tillika tilltänkta man…
”Någon annan kan behöva dem”, tänkte avsändaren av paketet, som var adresserat till mig…
”Någon annan därute i världsvimlet skulle klä i dem och dessutom verkligen behöva dem”…
Ibland sker märkliga saker…
Jag ser på de där bra sakerna, som ”vardagsmirakler”…
Jag är överväldigad, tacksam och saknar fullständigt orden…
Ett enkelt tack, känns oerhört andefattigt!
Jag skulle vilja kunna uttrycka mig mer kraftfullt, med mer emfas och tyngd, men blir nödställd i mitt alfabet…
Oavsett detta: Tusen tack!!
Glädjen är Ibland gränslös, sträcker sig långt utanför ordförrådet, och blir svår att klä med ord! Jag blir ordfattig…
Men… Tusen, tusen, tack!
Jag inser, ånyo, att jag har den stora lyckan, förmånen, att omges av omtänksamma och omsorgsfulla människor…
Jag är omsluten… Jag är en del av…
Ett vardagsmirakel…
Väl mött och på återläsande / Arthur
Vardagliga Anteckningar... 