God förmiddag, därute i vida världen och Cyberrymden…
För somliga av er är det förmodligen fortfarande ”God Morgon”, men jag och mitt älskade Monster och Elände, har varit vakna sedan skrämmande tidig morgon, och för oss är det numer ”God Förmiddag”!
Dessutom är klockan efter tio!
Jag sover märkligt under vissa perioder.
Mycket mardrömmar och konstigheter!
Det går liksom i skov.
Kommer och går.
Jag tror, vet inte säkert förstås, men att det kan ha att göra med obalans och mental stress! Det är nämligen när det blir för mycket i min tillvaro, som det där drar igång, ja’ med mardrömmar, hallucinationer och märkliga företeelser!
Det kallas för Sömnparalys och jag har skrivit om det tidigare, men kanske inte så ingående och förklarande. Det är inte så enkelt att förklara, men jag gör ett försök!
Sömnparalys är ett märkligt tillstånd som händer ibland och som enklast kan förklaras med att man befinner sig i ett tillstånd mellan vakenhet och sömn! Kroppen sover fortfarande, man kan inte röra sig, emedan hjärnan fortfarande befinner sig i ett drömstadie!
Det märkliga är att man kan röra ögon, se sig omkring, hörseln är också med på ett hörn, emedan man är fullständigt fastnaglad i sängen! Kroppen är som en orörlig geléklump!
Det är obehagligt och förekommer nästan alltid i samband med mardrömmar. Man är vaken, ser, hör, upplever och känner, men man är förlamad och mardrömmen utspelar sig i sovrummet och runt sängen… Hallucinationer med andra ord!
Man ser och hör konstigheter och otäckheter, och det pågår förmodligen i någon halv minut eller två, emedan känslan är att det sker under flera minuter, kanske så mycket som upp till en halvtimme…
När jag kommer till sans igen, brukar jag vara kallsvettig och få någon form av okontrollerbar frossa! Det går över ganska fort, frossan, men det är otäckt och otrevligt! Jag skakar okontrollerat och måste ligga kvar en stund, när frossan ebbat ut, innan jag kan komma ur sängen…
För sisådär tvåhundra år sedan kallade man fenomenet för att bli ”riden av Maran”!
Det ansågs vara ett övernaturligt väsen som tagit sig in i huset och ansatte den sovande med ångest, syner och ibland kvävninskänslor.
Maran tog sig in via en skorsten eller ett öppet fönster, satte sig tungt över bröstet på den sovande och bjöd in ”till en dans av skräck och ångest”!
Idag vet man att det är Sömnparalys och att det är ett fullt förklarligt tillstånd! Kroppen och hjärnan samarbetar inte och det blir någon märklig ”teknisk” felkoppling i hela systemet!
Inom vissa kretsar av New Age, paranormala grupperingar och mediala sammanslutningar, tror man att de är en ”gåva” och en ”förmåga” och att man får kontakt med andar, de döda och vilsna själar…
Bulls*it säger jag!
Det finns fullständigt rimliga förklaringar till fenomenet och det finns dessutom vetenskapliga undersökningar som visar på att de sker direkta ”felkopplingar” i hjärnan som utgör skeendet…
Det har ingenting med mediala förmågor att göra! Inte alls…
Fast… spöket i köket är lite märkligt…
När jag var barn hade jag nästan alltid kissat ner mig efter en episod av Sömnparalys. Jag förstod ju inte vad som hände och det gjorde inte min mamma heller! Hon bannade mig ordentligt och suckade djupt, medan hon aggressivt drog sängkläderna ur sängen! Hon var arg! Förbannad!
”Om du kissar i sängen en gång till”…
Sedan fick jag sova skavfötter med min lillasyster, eftersom min madrass, återigen, var genomblöt…
Det enda som var trösterikt med det hela, var att få dela sovplats med lillasyster… hennes små fötter under min haka… Det var varmt och mysigt, vill jag minnas. Lite fnittrigt och trångt. Bara vi två…
Som vanligt; jag avviker från ämnet…
Nåväl…
När jag kommer in i perioder av Sömnparalys, så brukar jag oftast se människor, i mitt sovrum, som inte finns med oss längre. Döda människor. Förmodligen är det människor som fortfarande, undermedvetet, ligger och skaver inom mig och som jag fortfarande inte har lyckats med att ”släppa”!
De är allt och alla som någon gång kommit i min väg och som numer är avlidna, som dyker upp under min Sömnparalys. Människor jag känt flyktigt. Personer som jag mött någon enstaka gång kanske, men också nära anhöriga, som mormor, pappa, ett par morbrödrar och några gamla missbrukarvänner…
Den enda som aldrig, någonsin, har dykt upp i mina episoder av Sömnparalys, är min döda man! Det har märkligt nog aldrig hänt…
I alla fall… Jag tänker att det enklast kan förklaras med min egen dödsångest och dödsrädsla och mina grubblerier kring vad som händer efter döden och hur dessa människor gick ur tiden. Jag kan inte hitta en annan förklaring!
Det är tyvärr en av mina förhatliga gråzoner! Jag vill ju alltid ha svar!
Jag är svart och vit, och behöver konkreta förklaringar och svar…
Dock… Det här är en gråzon dessvärre! Det finns inte en tydlig förklaring…
Oftast står de runt sängen, i något av sovrummets hörn, eller sitter på sängkanten!
Min pappa har vid flera tillfällen svävat ovanför mig och min säng, som en osalig ande, låt mig påpeka att jag som barn var livrädd för min pappa, emedan spöket i köket, som jag för övrigt inte vet vem det är, nöjer sig med att stå och trycka i dörröppningen till sovrummet…
Ibland är de bara två. Andra gånger är de ett tjugotal!
Den värsta sorten är de som väljer att krypa fram under sängen eller från något mörkt hörn i sovrummet! Och allt detta sker emedan jag själv inte kan röra mig!
Numer kan jag faktiskt få fram ljud i det där tillståndet och jag vet, eller tror mig veta, att jag skriker ganska bra när jag försöker komma loss!
Jag undrar vad min stackars granne väggivägg tänker!? Hon som delar sovrumsvägg med mig! Hon undrar nog; ”va’ f*n”!!? Förmodligen väcker jag henne också… För jag väcker och skrämmer definitivt livet ur mitt älskade Monster och Elände, för henne brukar jag hitta gömd under soffan…
Nåväl och nog om detta…
Ett långt inlägg och utlägg om någonting som förmodligen och egentligen kan författas med färre meningar och ord, än vad jag lyckas med! Hopplöst!
Jag har en evinnerlig förmåga att tappa fokus och brodera ut texten och komma på saker på vägen och vill förklara och återberätta och… Ja’ du förstår…
Jag avviker ständigt ifrån det jag egentligen vill få sagt och förklarat, och då vill jag ändå få understryka att det här förmodligen är halva texten som blev kvar av ursprungstexten, efter att jag tagit bort, skurit ner och ”killed some darlings”, på vägen…
Du… Ha en fin Söndag och var väldigt rädd om dig!
Själv ska jag få en skön joggingtur och frisk luft! Ser fram emot det, efter ytterligare en natt av Sömnparalys och mardrömmar…
Väl mött och på återläsande / Arthur
Vardagliga Anteckningar... 