Varje dag, på ett eller annat sätt, påminns jag om tacksamheten i att få vara hel, ren och nykter! Varje dag kommer små utropstecken av påminnelser…

Ett sammelsurium av trassliga tanketrådar och funderingar, från en lite sliten tvårummare i Svedmyra…
En avstickare i kölvattnet av hågkomster… Ett lite trassligt trassel…

Det har varit så hårt!
Det har varit så jävla svårt!
Det har varit så ensamt och övergivet.

Varje dag, på ett eller annat sätt, påminns jag om tacksamheten i att få vara hel, ren och nykter! Varje dag kommer små utropstecken av påminnelser, om att jag faktiskt har kommit undan med livet i behåll och att jag är en av dem som räknas till överlevarna.
De kan vara i stort och i smått, påminnelserna.
Det kan vara påminnelser i form av en bild, ett inslag på nyheterna, eller i mötet med andra människor, som ännu inte fått modet, orken och viljan, att ta sig ur sitt missbruk…
Ständig erinran om hur det kunde ha slutat, för mig…

Med mod och med självklarhet, står jag för mitt tidigare missbruk!
Jag myglar och smyger inte med det! Jag är inte undvikande och jag smusslar inte undan… Det är en stor del av mitt liv! Jag måste hålla det som ett öppet sår, för annars trillar jag ner igen! Jag måste ständigt peta och pilla runt i det, för att hålla mig på banan!
Det är ständigt pågående!
”Emedan man invaggas i nykterhetens trygghet, värme och säkerhet, så gör missbrukarpersonligheten armhävningar i kulisserna”!

Människor dör hela tiden, i missbruk!
Någon dör av en överdos, på en toalett, någonstans i Stockholms city…
Någon dör hastigt i en olycka, i en stentrappa, i en slaskig trappuppgång, i någon mindre bemedlad förort, i huvudstaden.
Och någon annan, återigen, kvävs sakta i sina egna uppkastningar, i en skitig och lortig säng, någonstans på Södermalm i Stockholm…
Snart är det vinter och minusgrader… Några är de som faktiskt kommer att frysa ihjäl…

Det har varit så hårt!
Det har varit så jävla svårt!
Det har varit ensamt och övergivet.
Tomhet. Övergivenhet. Isolering och tärande ensamhet…
Bokstavligen; det har upplevts som en ensam seglats, många gånger, på vidöppna hav och stormiga mörka vatten…
Många tårar. Mycket gråt och avgrundsvrål… Många ensamma kramar… ”Om jag håller om mig själv, hårt, hårt, kan jag låtsas som om, att det är du som håller om mig”…

Jag är väl långsint.
Lite tvär ibland. Bångstyrig.
Envis kanske? Svårt att förlåta oförrätter och förödmjukelser.
Somligt har jag kommit över: ”Jag förlåter dig, men jag glömmer inte”.
Somliga händelser fortsätter dock att klösa och riva runt, i själen, i grubblerierna, och jag tänker: ”Hur kommer det sig att somliga saker och människor, inte går att lämna ifrån sig? Hur kommer det sig att plattityder som; ‘släpp det och gå vidare’ inte alltid fungerar”?
Blir det bitterhet av sådant?
Blir det ett nedkok av ilska och sorg, som slutligen blir till ett fastbränt svart kladd, i botten på livets kokkärl?
Eller… är det kanske till och med meningen att somliga saker och skeenden ska bli kvar, fastnaglade, i ens minne och komihåg, för att man inte ska behöva genomgå samma nederlag och samma sorger en gång till?
Är det kanske syftet med kvarglömda oförrätter, att man ska börja stå upp för sig själv? Vara stor, stark och mer modig?
Är ändamålet, med efterlämnade förödmjukelser, att man ska lära sig att inte bli överkörd en gång till, förstå sitt egenvärde och inse; jag behöver inte dig och dina tarvligheter?
Man frågar sig: ”Vad var min del i händelserna och vad kan jag lära mig av det som hände? Kan jag se någonting större i allt det där”!?
Kan det till och med vara av godo, för ens fortlevnad, att ha dessa beska bittra minnen i bagaget, för att kunna stå upp för sig själv, vara människa och hitta ett nytt kraftfullt mod?
Kanske att man ska ha dem kvar, hågkomsterna, på ett bra och positivt sätt, för att våga prioritera bort dem och det som inte är bra för en och för att man vet att det blir bra mycket bättre att leva förutan?
Eller… Är det detta som blir till cynism?
Är det det här som gör att man blir till en sur och arg gubbjävel?
Bara… jävligt bitter?

Det har varit så hårt!
Det har varit så jävla svårt!
Det har varit så ensamt och övergivet…

Besvikelser. Nederlag. Sorger och icke självvald ensamhet.
Somliga människor lämnar avtryck i ens liv, på ett positivt och tydligt sätt, emedan andra möten och människor fladdrar till i ens liv och sedan bara är… borta.

Å’ ena sidan så får mycket passera under radarn hos mig, av det som människor gör, säger och hur de beter sig: Jag hör, jag ser, jag observerar och jag noterar, men låter det vara bara…
Jag vill vara en schysst och god människa och man! Jag vill vara snäll och vänlig och varm och genomtänkt och insiktsfull och inkännande och… Allt behöver inte konfronteras och dissekeras! Somligt mår bäst av att få lämnas ifred!
Men å’ andra sidan så ”bygger det på”, på något sätt! Blir mer och mer komposterbart skit! Det börjar lukta! Det blir en stor hög av människors oaktsamhet och skitstövlighet och plötsligt är det nog! ”Det räcker nu! Fuck you”!

Till jul, på juldagen närmare bestämt, har jag varit hel, ren och nykter i nio år! Nio år!
Och varje dag påminns jag om att jag är en överlevare och att jag har fått möjligheten att leva, vara medveten, insiktsfull och att jag får vara med i livets villervalla…
Jag lever! Fan! Tacksamhet!
Och senast igår fick jag en stark påminnelse! Ett stort och kraftfullt utropstecken! För på min joggingrunda, när jag passerade tunnelbanan och såg en man i min egen ålder, sova, ensam och lortig, med sina tillhörigheter i några gamla matkassar, ovanpå en av kommunens utplacerade sandlådor, så blev jag starkt påmind om..: ”Det där hade kunnat vara jag! Jag hade kunnat vara den mannen! Om jag inte hade fått insikterna och kraften att ta mig ur och bort från missbrukarmisären, så hade det där kunnat vara jag”…

Det har varit så hårt!
Det har varit så jävla svårt!
Det har varit så ensamt och övergivet.
Och jag är väl långsint. Lite tvär ibland. Bångstyrig.
Svårt att förlåta oförrätter och förödmjukelser.

Somliga människor lämnar man bakom sig, amputerar bort dem, väljer bort… skär av!
Jag har gjort det, beskurit och valt bort! Som att beskära ett äppelträd; bort med det som är mindre bra!
Av bitterhet kanske? Av svek? Sorger och ilska?
Kanske att jag gjort det för att det mest har gjort jävligt ont att ha dem kvar i min tillvaro och i mitt liv?
Ibland måste man prioritera bort…

Min största och mest skavande besvikelse i allt detta är; min familj… De som inte gjorde någonting för att hjälpa mig! De som stod på sidan om och väntade på det där ödesdigra samtalet: Nu är han död!
Min största och min mest skavande besvikelse i allt detta är: min familj…
De som aldrig frågade efter mig! Alla de där människorna i min familj, som inte lyfte så mycket som ett lillfinger, för att åstadkomma någon form av räddning och förändring…
Av tio syskon, var det bara en som försökte!
Av tio syskon, var det endast en syster som verkligen ville att jag skulle hitta nya vägar, nya mål och nya meningar med livet! Och som hon slet… ensam!
Endast en syster, som ville och önskade min överlevnad…
En av tio är egentligen inte dåligt! Det hade lika gärna kunnat vara noll faktiskt! Så… Jag har ändå haft tur!
Och av tio syskon, har jag endast kontakt med en; min storasyster, som stod mig bi och hela tiden, även då det var som jävligast, grisigast och lortigast, stod på sig och vrålade: ”Jag tror på dig! Du fixar det här! Jag litar fortfarande på dig! Kom igen! JAG behöver dig”!

Jag har ingen som helst kontakt med min familj idag! Ingen av dem!
Det märkliga är att det inte bor någon sorg och förbittring över det, snarare en lättnad… Befrielse!
Jag behöver faktiskt inte!
Jag behöver inte dem! De behöver sannerligen inte mig! Inte nu och inte då…
Jag behöver inte min familj, som är sammanbunden med mig genom blodsband och släktträd, för jag har valt min egen… Jo, jag är i ständig kontakt med min storasyster förstås… Så en av tio, är egentligen inte dåligt…
Det må kanske vara bittert och det må låta hårt och cyniskt, men varför ska jag, som ensam överlevare ur ett svårt missbruk, plötsligt godkänna och godta ett förlåt, när deras ögon som såg mig i eländet, när deras välbehövliga stärkande ord inte yppades och när deras handlingskraft bestod i att se på, emedan jag sakta gick sönder och föll i bitar..?
F**k you!
Nope! Nej! Jag godkänner inte det!
Jag är mer värdefull än så! Jag är viktigare än det och dem! Jag är av stor betydelse för andra…
Min familj? Min av gener och DNA biologiska familj? De kan få leva i sina hörn av livet och världen, emedan jag själv lever i min vrå av Vintergatan och Universum…
För… Jag är en värdefull och värdig människa! Jag behöver inte deras undvikande och svek eller förlåt…
Jag glömmer inte! Jag tänker inte heller förlåta! Men… Det är passerad tid och historia och jag har valt bort och skurit av! Bort med det som luktar illa, är mindre bra och som man faktiskt kan leva förutan! Det blir bra ändå… Det blev väldigt mycket bättre ändå!

Det har varit så hårt!
Det har varit så jävla svårt!
Det har varit så ensamt och övergivet.
Men jag gick ju ändå hel ur det där!
Jag gick ju helskinnad ur missbruket!
Jag lever! Är en överlevare, med eller utan andras godkännande och samtycke!

Så kan livet också vara och te sig, tänker jag, i en lite sliten tvårummare i Svedmyra…

Ha en fin och härlig Söndag!
Ta jävligt väl hand om dig, därute i livsdjungeln…

Väl mött och på återläsande / Arthur

(Ber uppriktigt om ursäkt för alla otrevliga svordomar i texten! I detta fallet behövdes de, för eftertryck och emfas i texten!)

Annons

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s