~Är du pojke eller flicka~

”Är du pojke eller flicka”, frågar de vuxna mig.
”Är du kille eller tjej”, frågar pojkarna i skolan.
”Jag vet inte”, svarar jag, för det gör jag ju inte! Jag har ingen aning faktiskt!
Vad är vad, egentligen, utöver det som råkat hamna på utsidan hos pojkarna?

Man kan Hoppa Hage om man vill. På rasten. Med flickorna.
Vill man, kan man Hoppa Hopprep eller Twist tillsammans tjejerna.
Man kan leka med flickorna i skolan, även om man är pojke, trots att de vuxna tycker att det inte riktigt är som det ska vara.
”Här har du en brandbil! Lek med den istället! Jävla unge”, säger pappa, röd i ansiktet av ilska och genans!
Denna skam…

Och man kan vara bra på att måla och sjunga i skolan. Nästan bäst faktiskt! Och man kan vara bäst i syslöjden och sy kläder så att symaskinsnålen glöder, emedan matematiken, gymnastiken och tekniken inte fungerar alls!
Det blir tårar av sådant! Det blir mycket gråt, för att man inte förstår!
”Pojkar ska inte gråta”!
”Jag ska ge dig en anledning att lipa”, påpekar farsan, ”passa dig”!
Man blir snabbt dumförklarad och ”inte riktigt navlad”…
”Tur att du är lite söt, för smart är du ju inte”, sa läraren till mig.
”Det blir inte mycket av dig inte”… samma lärare.
Men, man finner glädjen igen, på rasten, tillsammans med flickorna och Hoppar Hopprep, Twist eller Hage och man får alltid vara med i leken.
Man finner tillbaka till skrattet!
Man är en del av någonting, även om man är udda, dum i huvudet och pojke!

Och så kan man måla sin cykel rosa. Grisskär. Med blå blommor, på skärmarna. Brorsan hjälper till förstås! Brorsan fixar färg och pensel!
”Det passar dig bättre med en rosa cykel”, säger brorsan, och det är inget konstigt med det! Inte alls!
Pappa blir vansinnig, man åker på en dagsedel så att det sjunger i öronen och skallen! Och det är inte ”Den blomster tid nu kommer”, som spelas upp mellan öronen! Åh, nej! Ett brummande och surrande basljud, ekar i huvudet, en ren och klar baston, hemmahörande i ett ingenmansland av musikskatter…
”Här har du en brandbil! Lek med den istället! Förbannade unge”, gormar farsan.
Och fastän pappa är kokande röd i ansiktet av ilska och förlägenhet, så cyklar man iväg på sin rosa cykel och bara är… Lycka! Fullständig glädje!
Jag och min rosa cykel…

Som barn vet man inte alltid vad som är vad och hur konventionerna bör se ut, man har liksom ingen riktig koll på läget! Man vill bara få vara som man är och leka, springa, skratta och Hoppa Hopprep och sjunga högt och ljudligt, i kyrkans barnkör!
Vägledningen genom de vuxnas trånga genusperspektiv, når inte fram! Man lyssnar inte! Vill inte höra hur pojkar bör vara och hur flickornas sinnelag är formade på ett annat sätt; lugn och fin. Mer ljuv och vän, på något vis.
Pojkarna däremot; högljudda, bullriga och mer ”gå på”… Sådan är inte jag! Vill inte! Nej!
Så, vem blir jag, i alla samhällets konventioner och sociala koder?
Måste man verkligen veta skillnaden på små pojkar och flickor? Eller kan barn bara få vara barn och leka och springa lite som de vill? Gör det något? Egentligen?

”Här har du en brandbil! Lek med den istället! Jäkla unge”, vrålar pappa och delar ut ytterligare en dagsedel…

Vad lärdomen i de där dagsedlarna var, har jag aldrig lyckats med att lista ut! Varför!?
Ett brummande och surrande basljud, ekade i huvudet, efter varje dagsedel! En ren och klar baston…
Jag sjunger ju inte ens i bas! Jag har en hörselnedsättning på höger öra. Var det månne lärdomen av att ”inte vara som alla de andra pojkarna”?

Brorsan målar brandbilen rosa. Grisskär. Några blå blommor även på den. Den blir riktigt snygg faktiskt! Min brandbil! Påminner mer om mig!
”Det passar dig mycket bättre”, konstaterar han, brorsa, ”en rosa bil, till min lillebror”.
Inget konstigt med det!
Inte alls…
Det är precis som det ska vara, egentligen…
Med en rosa brandbil på pakethållaren, på min rosa cykel, med klara blå blommor på skärmarna, cyklar jag sedan iväg!
Inget konstigt med det!
Inte alls…
Inte egentligen…

~Arthur~

Annons

3 tankar på “~Är du pojke eller flicka~

  1. Vilken gripande och färgstark text! Full av förtvivlan och glädje, hopp, längtan, på samma gång!
    Har du försökt nån gång att göra något mer av ditt skrivande? Du kanske skulle ta och fundera på att skriva en självbiografi tex? (Det har varit min plan länge att även jag ska göra en dag, jag väntar in rätt tillfälle bara. När jag kommer till det att: NU är det dags att börja!:)
    Jag tror att det är en form av bearbetning och terapi att ”skriva ut” ! Eftersom psykiatrin tydligen inte låter dig PRATA ut! Att sätta sig ner och gå in på djupet och tänka över allt som hänt i ens liv, från början till slut, och skriva ner allting bit för bit… allt eftersom alla olika bitar kommer tillbaka till en i minnet en efter en, saker som man glömt men plötsligt minns igen.. gå tillbaka i texten och fylla i.. kanske radera något stycke.. Att bara skriva för sig själv, från hjärtat, utan att tänka på om det blir bra eller läsvärt.. all sån finputsning gör man efteråt när boken är skriven. Det måste ju vara en av de bästa terapier som finns, tänker jag; man går igenom alla upplevelser och känslor precis som de varit, helt ärligt som man minns det utan vita lögner och skådespeleri som man håller på med dagligen IRL! Det finns inga regler, inga rätt eller fel eftersom det är din story, dina upplevelser, känslor, tankar och ditt liv. Det kan nog även vara ett sätt för att få upp sin självkänsla eftersom man sätter sig själv i centrum ett tag, glömmer världen utanför och man får känslan av att man är viktig!
    Vad man sen vill göra med boken när-eller OM- den blir klar 😉 är nåt man inte behöver veta.. Oavsett om man väljer att försöka få den publicerad (och tjäna en hacka förhoppningsvis:) eller väljer att gömma undan och bara ha för sig själv. Tror att det är själva skrivandet som är den största betydelsen och belöningen ändå! 🙂💝

    Om du vill besvara den här kommentaren eller ignorera den helt är vilket som för mig; men det är alltid OK att mejla mig om du vill! 🙂

    Önskar dig allt gott! Du är duktig, klok och värdefull Arthur! 💖

    Gillad av 1 person

  2. Vilken gripande och färgstark text! Full av förtvivlan och glädje, hopp, längtan, på samma gång!
    Har du försökt nån gång att göra något mer av ditt skrivande? Du kanske skulle ta och fundera på att skriva en självbiografi tex? (Det har varit min plan länge att även jag ska göra en dag, jag väntar in rätt tillfälle bara. När jag kommer till det att: NU är det dags att börja!:)
    Jag tror att det är en form av bearbetning och terapi att ”skriva ut” ! Eftersom psykiatrin tydligen inte låter dig PRATA ut! Att sätta sig ner och gå in på djupet och tänka över allt som hänt i ens liv, från början till slut, och skriva ner allting bit för bit… allt eftersom alla olika bitar kommer tillbaka till en i minnet en efter en, saker som man glömt men plötsligt minns igen.. gå tillbaka i texten och fylla i.. kanske radera något stycke.. Att bara skriva för sig själv, från hjärtat, utan att tänka på om det blir bra eller läsvärt.. all sån finputsning gör man efteråt när boken är skriven. Det måste ju vara en av de bästa terapier som finns, tänker jag; man går igenom alla upplevelser och känslor precis som de varit, helt ärligt som man minns det utan vita lögner och skådespeleri som man håller på med dagligen IRL! Det finns inga regler, inga rätt eller fel eftersom det är din story, dina upplevelser, känslor, tankar och ditt liv. Det kan nog även vara ett sätt att få upp sin självkänsla litegrann eftersom man sätter sig själv i centrum totalt en period, glömmer världen utanför och får känslan av att man är viktig för en gångs skull, att man ”är någon”, som har något att berätta.
    Vad man sen vill göra med boken när-eller OM- den blir klar 😉 är nåt man inte behöver veta.. Oavsett om man väljer att försöka få den publicerad (och tjäna en hacka förhoppningsvis:) eller väljer att gömma undan den och bara ha för sig själv… Tror att det är själva skrivandet som är den största betydelsen och belöningen ändå! 🙂💝

    Om du vill besvara den här kommentaren eller ignorera den helt är vilket som för mig; det är OK i vilket fall. 🙂 Och du kan alltid mejla till min mejladress om du vill diskutera något jag kommenterat mer ingående! 🙂

    Önskar dig allt gott! Du är duktig, klok och värdefull Arthur! 💖

    Gillad av 1 person

  3. Tusen tack för din kommentar! Det gjorde min dag väldigt mycket trevligare och bättre! Tack! 💕

    Jag skriver, skriver och skriver… överallt hamnar texter och kort uttryck! Och visst har jag funderat, precis som du själv, på att sammanfoga texterna på något sätt och kanske lämna ifrån mig det till allmän beskådan… Knepet är väl att få ett bra och schysst ”flow” och på vilket sätt man ska kunna behålla läsarens intresse!? Grubblar vidare på det… Sedan ska det till en hel del mod! Dessutom skjuter jag upp det hela tiden! Tror inte att jag skulle klara av det riktigt!?

    Och du har fullständigt rätt i att skriva är den perfekta terapimetoden! Naket, rått och avskalat! Somligt har jag faktiskt tagit med till psykologen och läst upp för honom och sedan haft konstruktiva diskussioner kring mina tankegångar och ord… Men det är bland det bästa som finns, att skriva, och det är sunt att göra det, och det oavsett om man är bra på det, eller mindre bra på att trolla med orden!

    Återigen, Tusen tack för din kommentar! Jag uppskattar verkligen den! Tack!
    Var rädd om dig och ha en fin första advent! 💕

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s