Hur viktigt är det?Är det här viktigt och är jag verkligen så viktig att just mina åsikter är av stor betydelse för andra?

Vaknade tidigt, förstås…
Drack mitt svarta kaffe, lyssnade till mjuk och skön meditationsmusik och försökte försiktigt väcka kroppen till liv… Funderade. Grubblade. Tänkte att…

Och ja… Det blir många tanketrådar att åka med i och försöka hålla ordning på! Många ord och fler meningar, än vad det från början var tänkt… Åk med bara!

Hur viktigt är det?
Är det här viktigt och är jag verkligen så viktig att just mina åsikter är av stor betydelse för andra?

Livet är så märkligt, och människor är så märkliga, och tillvaron ter sig konstig, och varandet, vår existens, är bara… besynnerlig. Jag själv inkluderad…

Vi lever i en tid när vi har mer kunskaper att tillgå än någonsin och vi finns till i en värld där vetenskap och lärande går blixtrande snabbt framåt och vi har dessutom tillgång till, ja’ de flesta av oss i alla fall, mängder med information, upplysning och fakta, i en aldrig sinande ström!
Det är ogreppbara mängder av fakta och upplysningar, som fullständigt kastas över oss, i ett ständigt pågående flöde…
Insikter och kunskaper slår emot oss i kaskader av data, med nya möjligheter, nya rön och nya perspektiv, nytt kunnande och know-how… Ja’ i det oändliga…
Och det blir så mycket information att människor går sönder ibland! Går sönder av stress…
Jo, jag har sett det ske! Jag har sett på nära håll hur människor sakta bryts ner, blivit kluvna i flera delar, för att de själva inte längre vet hur de ska kunna hantera livets alla frågor och existentiella grubblerier. Det blir för mycket, för en ensam människa att hantera… För mycket information, för mycket sanningar och alldeles för mycket åsikter och kunnande…
Och, i allt detta livskaos, i allt informationsflöde och världsbrus, ska vi människor orientera oss, finna vår plats i det oändliga Kosmos, och kanske hitta vår vrå att leva i, vår plats på jorden…
”Här vill jag vara, leva och få dö”…
Somliga människor blir fullständigt förvirrade, går sönder, hittar aldrig sin plats i världen, och finner plötsligt sig själva vandrande i långa vita korridorer, på en låst avdelning, inom psykiatrin…

Jag avviker… Som vanligt… Sorry…

Och människor har åsikter om allt, alla och allting, jag själv inkluderad, och vi vill dela med oss av just våra olika spörsmål och perspektiv på livet och vi vill gärna få bli lyssnade till, och med detta presentera vårt tyckande, tänkande och våra åsikter, som det vore det rätta, äkta och enda sanna…
Och i den där viljan att få dryfta våra åsikter, så tappar många av oss bort det kritiska tänkandet och vårt sätt att tänka till, få perspektiv och dissekera våra åsikter: Vad är sant? Vad är viktigast? Var, vem och hur? Hur har jag kommit över min kunskap, mitt ställningstagande och mina åsikter?

Livet är fyllt av hopkok och nedkok och ett kladdigt avkok av tyckande, tänkande och åsikter och det blir mest… förvirrande och kaotiskt.
Det blir dessutom svårt att avgöra vad som är sant och vad som är falskt och vad som är rena påhitt.
Det mest slående idag, upplever jag, är att man själv kan hitta, överallt på sociala medier och på internet, bekräftelse och verifiering på att just jag har rätt åsikter, att just jag har de korrekta uppgifterna och att just jag, eller du, har en bergfast sanning att presentera!
Ja, jo… Jag själv inkluderad förstås…
Å’ några av oss vet att jorden faktiskt är platt!
Några av oss vet, säkert, att Covid Vaccinet innehåller microchip, för att staten vill ha kontroll över sina medborgare: ”Jag har ju läst det! På internet”!
Någon vet att Gud finns, och tror på Bibeln, emedan ytterligare någon tror på andar och reinkarnation…
Några av oss vet betydelsen av kost, hälsa och motion, emedan ytterligare någon säger att övervikt och fetma inte alls är farligt…
Någon tror att män är överordnade kvinnor och barn, emedan andra vet att det inte alls stämmer!
Några är de som tror att koncentrationslägren under Andra Världskriget aldrig existerade och är fullständigt övertygade om att just det är en konspirationsteori, spridd av Judarna själva…

Vad vill jag få sagt?
Var vill jag komma med allt detta ordbajseri? Ja, du… Var är jag på väg? Det här känns väldigt förvirrat, uppochner, runt och runt, och tillbaka igen…
Har du tappat tråden? Grattis! Det gjorde jag redan vid ”mitt svarta kaffe”…

Jag tänker att vi tappar fotfästet och lätt blir Jag-fokuserade.
Vi glömmer bort att vara inlyssnande och inkännande, gentemot andra människor och vi tappar bort den enkla livsregeln: Lev och låt leva!
Man behöver inte alltid hosta ur sig vad man tycker, tänker och känner! Ja! Jag själv inkluderad!

Jag upplever, många gånger, att människor blir till besserwisser, hemmasnickrade vetenskapsmän/kvinnor och hobbypsykologer: ”Jag har minsann läst och jag har minsann sett bevis för… Jag vet, jag kan och jag har rätt i det jag säger, tycker och tänker”!
Och… Ja, jag själv inkluderad… förstås!
Och med detta blir vi fullständigt övertygade om att just vi, eller jag, har rätt och därmed blir vi orubblig i våra åsikter och värderingar och tankar och känslor och… Ja, jag kan gå på i det oändliga…
”Jag vet bäst, kan mest och har minsann”…
Vi lyssnar inte längre och med det tappar vi bort bra och viktig kunskap och information: Andra människors livserfarenheter och livskunskaper! Vi kör fast, fullständigt… i oss själva! Tjugohundratjugotalets honnörsord och livsfilosofi: Jag, jag, jag!
”Alla på en gång, men JAG först”!

Jag tänker ofta, när jag ”går igång” kring somliga spörsmål som ligger just mig varmt om hjärtat, att: ”Hur viktig är just min åsikt i den här diskussionen, i det här inlägget eller i den här texten, som återfinns i mitt flöde på sociala medier, eller i nyhetsflödet? Är jag konstruktiv och tydlig? Eller… är jag bara otrevlig, korkad och rent ofokuserad?
Hur viktigt är det, egentligen, för mig att framföra mina synpunkter och tankar kring någon annans tankar, tro och kunskaper? Tror jag, att just jag är så viktig, verkligen, att mina perspektiv och mitt ställningstagande i olika ämnen, är av så stor betydelse för en annan människas levnadssätt, att jag bara måste få presentera just min åsikt och min sanning? För att? Vadå? Påverka någon annan i rätt riktning och på rätt väg, eftersom jag har rätt och du… Du är bara fel och ute och cyklar! Jag har minsann rätt och jag har minsann mer insikter och kunskaper än du, och du är bara okunnig, naiv och fullständigt borttappad”…
Seriöst: Vem tror jag att jag är?
Man behöver inte alltid dela med sig av sina åsikter och sina ”sanningar”!
Man behöver inte alltid följa sina känslor, åka med i affekt och utan att hinna tänka till, eller för att ”knäppa någon annan på näsan”, bara för att man tycker att någon annan är fullständigt tappad bakom en vagn eller; ”nu jä*lar har alla indianerna lämnat kanoten”!

Jag snurrar till det och fladdrar ut i mina tankebanor… Jä*la hobbyfilosof!

Nåväl…
Numer försöker jag verkligen låta somliga spörsmål och saker bara få passera! Mycket av det som jag skulle vilja dryfta mina åsikter, tyckande och tänkande kring, lämnar jag bara därhän och låter det vara!
Jag behöver inte tala om för en annan människa, som har en annan tro och livsfilosofi än jag själv: ”Du! Mediala förmågor finns inte! De är inte på riktigt! Det finns ungefär lika mycket äkthet i att spå i kort och kaffesump, som om Dolly Partons tuttar vore äkta”…
Man behöver inte alltid dela med sig av sina sanningar, sin ”verklighet” och sin övertygelse om korrekthet!
”Lev och låt leva”! Låt det bara vara…

Så… summarum…
Hur viktigt är det?
Har det här verkligen betydelse, för någon annan att veta?
Hur viktig är jag?
Är det här verkligen så viktigt, eller ens av betydelse..?
Tänk till, vila lite i det, och låt somligt bara få vara ifred…
Du behöver inte alls tala om för mig, att jag ser ut som en svältande Gasell i Serengetis Nationalpark, för jag vet det redan…

Ha en fin dag, god fortsättning och var jä*ligt rädd om dig… Jag gör mitt bästa från min vrå av Vintergatan…

väl mött och på återläsande / Arthur

Idag har jag varit drogfri, hel, ren och nykter, i 9 år!Notera: Alkohol är alltid en drog! 9 år är 3287 dagar…

Just idag, på Juldagen, är det 9 år sedan jag tog mig mitt sista återfall.

Jag har dessutom varit rökfri i drygt 4 och 1/2 år…

Idag har jag varit drogfri, hel, ren och nykter, i 9 år!
Notera: Alkohol är alltid en drog!
9 år är 3287 dagar…

Jag är tacksam över mitt mod, min ork och allt det jag presterat!
Jag är stolt över det jag åstadkommit och att jag lyckades…
Jag är en överlevare!

Jag påminner mig själv, varje dag, att det inte är en självklarhet och att det aldrig kommer att finnas garantier för ytterligare en nykter och drogfri dag!
Om inte jag själv påminner mig om missbrukets helvete, så ser livet till att göra det åt mig…
Jag ser dem överallt, missbrukarna, alla de som skulle ha kunnat vara jag själv! Jag ser dem ständigt, alla de som inte har lyckats med att frigöra sig från drogernas ockupation och kidnappning!
Livet punktmarkerar ständigt för mig, hur det hade kunnat sluta…

En nära anhörig: Vi väntade på att de skulle hitta dig död…

Dock…
Bli aldrig för stöddig!
Var aldrig, någonsin, för säker, trygg, överlägsen och övermodig, i din drogfrihet!
För… emedan man vaggas in i trygghet, stolthet och någon form av självbelåtenhet och självöverskattning,
i drogfriheten, när man är säker på att man är klar, redo och ”botad”… det är då beroende- och missbrukarpersonligheten gör armhävningar i det tysta… Det är då beroendepersonligheten växer sig stor och stark, i skuggorna av övermodet, och tillslut tar över…
Glöm inte bort ödmjukheten, i din senaste drogfria dag!
Tappa inte bort tacksamheten, i de dagar som passerat, då du lyckats med att hålla dig hel, ren och nykter…

Jag är oerhört tacksam!
Jag är stolt, över mig själv!
Jag är en schysst och bra människa och man…
Tack till alla er, jag själv inkluderad, som hjälpt mig på vägen, visat och berättat; ”Det här fungerade för mig! Så här blev bästa för mig”! Utan era kunskaper, ert stöd och er tro på mig, era insikter och er medvetenhet, så hade jag nog inte klarat mig…
Ni vet vilka ni är; alkohol- och drogterapeuter, boendestödjare, socialassistenter, psykologer, goda vänner och min storasyster…

Glöm aldrig, aldrig, bort vem du är, varifrån du kommer och var du är på väg…

9 år idag, av drogfrihet!
Jävlar vilken prestation!

Allt gott och väl mött, på återläsande / Arthur

Jag letar Tacksamhet lite överallt och varje dag! Det har blivit rutin och utan undantag!

Jamen’, Hej Måndag…

Hej hopp! Här har ni mig; tomtenissen i Svedmyra, med rapportångest, från sin lite slitna tvårummare, med kalla och dragiga golv…
Raggsockor + pläd = ett måste på morgonen!
Hur kallt får det egentligen vara!?

Jo… såhär…
Jag letar Tacksamhet lite överallt och varje dag! Det har blivit rutin och utan undantag!

Låt mig förklara…
Och Nej! Det här blir inte heller ett kort och smidigt inlägg!
Sorry… Åk med bara!

Varje kväll har jag ”egensamtal”, innan jag ska sova, där jag bland annat uppmärksammar sådant som jag upplevt tacksamhet och glädje i, under dagen som passerat…
Ibland skriver jag ner dem, när jag och mitt älskade Monster och Elände (katten) sitter i soffan, på kvällen, framför teven.
Tacksamhetslista… eller Tacksamhetsdagbok!
Men… allt som oftast har jag samtal med mig själv och går igenom vad som varit viktigt och vad som varit bra och positivt, under dagen…
Ja, jag pratar med mig själv! Rapporterar om vardagen och dess innehåll och uppmärksammar sådant som jag upplevt glädjefyllt och bra, under dagen som susat förbi!

En passus i texten…
Oss emellan…
En lite udda tanke och en lite märklig känsla och företeelse kanske…
Egentligen tror jag att någon eller något faktiskt lyssnar på mina tankegångar och egensamtal på kvällen! Ja, det skulle kanske kunna vara någon Gud, jag är agnostiker, men man vet ju faktiskt aldrig, eller så skulle det kunna vara ”mina döingar” som lyssnar och hör mig, eller kanske rentav mitt spöke i köket…
Ja, jag vet inte!?
Hör Universum mig när jag talar?
Finns det en Gud?
I vilket fall som helst, så för jag en monolog och tror, helt ärligt, att någon eller något hör och uppmärksammar mina små egensamtal…
Vadå? Det finns människor som tror på kristaller och stenars helande krafter, så vadå…

För att återgå till det jag egentligen vill få sagt…
Jag fick i uppgift, för många herrans år sedan, av min dåvarande alkohol- och drogterapeut, att gå igenom dagen, skriva tacksamhetslista och försöka hitta glädjeämnen i tillvaron, när jag själv var nynykter och deprimerad.
För övrigt har idén om tacksamhetslista även kommit på förslag i samtalsterapi och från diakonen i kyrkan…
Och Ja, jag besöker kyrkan emellanåt!
Ja, jag är fortfarande agnostiker, men man vet ju faktiskt aldrig!
Nåväl…
Det är ett bra sätt att påminna sig själv om det lilla i livet och tillvaron, och att ständigt vara uppmärksam på det som många tar för givet.
Man blir, efter en tid, inkännande, lyhörd och tacksam, för tillvarons alla små, små, detaljer…

Å’ jag letar Tacksamhet överallt!
Tänker ofta att; ”det här kan jag påminna mig själv om ikväll, i mina ”egensamtal”, innan jag ska sova”!
Ibland är det mindre saker som dyker upp under mina kvällsmonologer. Ja, som Tacksamheten över tystnaden och tryggheten i kvarteret där jag bor, att jag haft mat att äta, eller att jag funnit Tacksamhet i att kunna ta ett varmt bad och dessutom ha rena och nytvättade badlakan att torka mig med! Det är nämligen inte alla förunnat att kunna ha det; rena och nytvättade handdukar…

Ibland är det större händelser och saker som min tacksamhet gror i…
Som i morse till exempel, när jag skulle beställa mediciner från Apoteket och blev jäligt nedslagen av kostnaderna för dem och kände att: ”Fn vad surt, att behöva lägga så mycket pengar på mediciner för att kunna vara på banan och hänga med i livets villervalla! Jag vill göra annat för mina stackars korvören”…
Men när jag såg de egentliga kostnaderna för mina mediciner, så kom jag på: ”Det här är ett ämne för min tacksamhetslista ikväll när jag ska sova”!

Låt mig förklara vad som hände i min lite trassligt trassliga skalle och hur jag plötsligt tappade irritationen över att behöva lägga så mycket pengar på farmaceutisk preparat…

Jag lever med migrän.
En lite udda variant som heter ”Hortons Klustermigrän”! Den skiljer sig en del från ”vanlig” migrän, eftersom den koncentrerar sig som en större tårtbit, från huvudet och ner över ena sidan av ansiktshalvan, förbi ena ögat och ner över näsan! Alltid samna sida och alltid samma ansiktshalva!
Smärtan är så outhärdlig och kraftfull, att det är fullständigt omöjligt att sitta still! Man blir rastlös och jag kan säga att jag genom åren vandrat mil genom lägenheten innan värken givit med sig och jag somnat av ren utmattning.
Det gör så vansinnigt ont, att man företar sig lite märkliga konstigheter, för att på något sätt undkomma smärtan och distrahera sig!
Hmmm… behöver kanske inte gå in på några detaljer just nu! Mitt inlägg och min rapportering blir löjligt lång ändå!
Vill du veta mer, finns Google att tillgå…

Nåväl och i vilket fall…
Värken har orsakat en viss muskelsvaghet över höger öga, som förmodligen bara jag ser, och dessutom en försvagning i näsans och ögats tårkanaler… Det rinner ständigt ur ögat och näsan…
I alla fulla fall…
Prislappen för åtta sprutor, sprutor jag måste ha hemma för att lindra värken, ligger på strax över åtta tusen kronor!!
ÅTTA TUSEN KRONOR!
OM jag hade bott i ett annat land och i en annan världsdel, så hade jag fått hosta upp alla dessa pengar själv, eller inte kunnat köpa dem alls!
Nu lever jag i Sverige, i ett land med förmåner och med en viss fungerande välfärd, vilket innebär att jag endast betalar runt femhundra kronor för mina sprutor! Visst, det är mycket pengar för oss som lider brist på dem, pengar alltså, men ändå… ÅTTA TUSEN!
Staten går alltså in och betalar, i stort sett, mina mediciner, så att jag kan hålla mig på benen och slippa ha migrän från helvetet!
DET, är tacksamhet!
DET, är någonting att påminna sig själv om att inte ta för givet… Vilken tur jag har ändå!
Jag funderade och grubblade över hur människor med medicinska behov, som är på flykt, hur de gör? Vad händer med människor som inte har möjligheten..?
Tänk att behöva viktiga mediciner och inte kunna…

Nåväl… Som vanligt blir en egentligen kort beskrivning och historia väldigt mycket längre än vad det var tänkt!
Jag har ju en härlig förmåga att sväva ut och brodera sönder en text… fast det är väl det som gör just mig lite mysigt charmig och speciell!?

Så… ikväll har jag redan samlat på mig en del tacksamheter inför mina egensamtal innan jag ska sova:
Jag är tacksam för tillgången av mediciner, till fullt rimliga kostnader! Jag är tacksam för att få bo och leva I Sverige och lilla Svedmyra, som fortfarande är trygghet och säkerhet och lugn och ro!
Jag är tacksam för att en god vän hjälper mig att ”mat-jaga” i dag och för att samma vän bistår med bil och hjälper mig att bära…
Jag är oerhört tacksam för mitt älskade Monster och Elände och för att jag har min härliga och varma säng att krypa ner i…
Jag är tacksam för att jag befinner mig på en bra plats i livet och för att jag fortfarande mår bra…

Ha en fin start på veckan…
Ta hand om dig därute i Universum och Cyberrymden… Jag gör mitt bästa, från min vrå av Vintergatan…

väl mött och på återläsande / Arthur