Vaknade tidigt, förstås…
Drack mitt svarta kaffe, lyssnade till mjuk och skön meditationsmusik och försökte försiktigt väcka kroppen till liv… Funderade. Grubblade. Tänkte att…
Och ja… Det blir många tanketrådar att åka med i och försöka hålla ordning på! Många ord och fler meningar, än vad det från början var tänkt… Åk med bara!
Hur viktigt är det?
Är det här viktigt och är jag verkligen så viktig att just mina åsikter är av stor betydelse för andra?
Livet är så märkligt, och människor är så märkliga, och tillvaron ter sig konstig, och varandet, vår existens, är bara… besynnerlig. Jag själv inkluderad…
Vi lever i en tid när vi har mer kunskaper att tillgå än någonsin och vi finns till i en värld där vetenskap och lärande går blixtrande snabbt framåt och vi har dessutom tillgång till, ja’ de flesta av oss i alla fall, mängder med information, upplysning och fakta, i en aldrig sinande ström!
Det är ogreppbara mängder av fakta och upplysningar, som fullständigt kastas över oss, i ett ständigt pågående flöde…
Insikter och kunskaper slår emot oss i kaskader av data, med nya möjligheter, nya rön och nya perspektiv, nytt kunnande och know-how… Ja’ i det oändliga…
Och det blir så mycket information att människor går sönder ibland! Går sönder av stress…
Jo, jag har sett det ske! Jag har sett på nära håll hur människor sakta bryts ner, blivit kluvna i flera delar, för att de själva inte längre vet hur de ska kunna hantera livets alla frågor och existentiella grubblerier. Det blir för mycket, för en ensam människa att hantera… För mycket information, för mycket sanningar och alldeles för mycket åsikter och kunnande…
Och, i allt detta livskaos, i allt informationsflöde och världsbrus, ska vi människor orientera oss, finna vår plats i det oändliga Kosmos, och kanske hitta vår vrå att leva i, vår plats på jorden…
”Här vill jag vara, leva och få dö”…
Somliga människor blir fullständigt förvirrade, går sönder, hittar aldrig sin plats i världen, och finner plötsligt sig själva vandrande i långa vita korridorer, på en låst avdelning, inom psykiatrin…
Jag avviker… Som vanligt… Sorry…
Och människor har åsikter om allt, alla och allting, jag själv inkluderad, och vi vill dela med oss av just våra olika spörsmål och perspektiv på livet och vi vill gärna få bli lyssnade till, och med detta presentera vårt tyckande, tänkande och våra åsikter, som det vore det rätta, äkta och enda sanna…
Och i den där viljan att få dryfta våra åsikter, så tappar många av oss bort det kritiska tänkandet och vårt sätt att tänka till, få perspektiv och dissekera våra åsikter: Vad är sant? Vad är viktigast? Var, vem och hur? Hur har jag kommit över min kunskap, mitt ställningstagande och mina åsikter?
Livet är fyllt av hopkok och nedkok och ett kladdigt avkok av tyckande, tänkande och åsikter och det blir mest… förvirrande och kaotiskt.
Det blir dessutom svårt att avgöra vad som är sant och vad som är falskt och vad som är rena påhitt.
Det mest slående idag, upplever jag, är att man själv kan hitta, överallt på sociala medier och på internet, bekräftelse och verifiering på att just jag har rätt åsikter, att just jag har de korrekta uppgifterna och att just jag, eller du, har en bergfast sanning att presentera!
Ja, jo… Jag själv inkluderad förstås…
Å’ några av oss vet att jorden faktiskt är platt!
Några av oss vet, säkert, att Covid Vaccinet innehåller microchip, för att staten vill ha kontroll över sina medborgare: ”Jag har ju läst det! På internet”!
Någon vet att Gud finns, och tror på Bibeln, emedan ytterligare någon tror på andar och reinkarnation…
Några av oss vet betydelsen av kost, hälsa och motion, emedan ytterligare någon säger att övervikt och fetma inte alls är farligt…
Någon tror att män är överordnade kvinnor och barn, emedan andra vet att det inte alls stämmer!
Några är de som tror att koncentrationslägren under Andra Världskriget aldrig existerade och är fullständigt övertygade om att just det är en konspirationsteori, spridd av Judarna själva…
Vad vill jag få sagt?
Var vill jag komma med allt detta ordbajseri? Ja, du… Var är jag på väg? Det här känns väldigt förvirrat, uppochner, runt och runt, och tillbaka igen…
Har du tappat tråden? Grattis! Det gjorde jag redan vid ”mitt svarta kaffe”…
Jag tänker att vi tappar fotfästet och lätt blir Jag-fokuserade.
Vi glömmer bort att vara inlyssnande och inkännande, gentemot andra människor och vi tappar bort den enkla livsregeln: Lev och låt leva!
Man behöver inte alltid hosta ur sig vad man tycker, tänker och känner! Ja! Jag själv inkluderad!
Jag upplever, många gånger, att människor blir till besserwisser, hemmasnickrade vetenskapsmän/kvinnor och hobbypsykologer: ”Jag har minsann läst och jag har minsann sett bevis för… Jag vet, jag kan och jag har rätt i det jag säger, tycker och tänker”!
Och… Ja, jag själv inkluderad… förstås!
Och med detta blir vi fullständigt övertygade om att just vi, eller jag, har rätt och därmed blir vi orubblig i våra åsikter och värderingar och tankar och känslor och… Ja, jag kan gå på i det oändliga…
”Jag vet bäst, kan mest och har minsann”…
Vi lyssnar inte längre och med det tappar vi bort bra och viktig kunskap och information: Andra människors livserfarenheter och livskunskaper! Vi kör fast, fullständigt… i oss själva! Tjugohundratjugotalets honnörsord och livsfilosofi: Jag, jag, jag!
”Alla på en gång, men JAG först”!
Jag tänker ofta, när jag ”går igång” kring somliga spörsmål som ligger just mig varmt om hjärtat, att: ”Hur viktig är just min åsikt i den här diskussionen, i det här inlägget eller i den här texten, som återfinns i mitt flöde på sociala medier, eller i nyhetsflödet? Är jag konstruktiv och tydlig? Eller… är jag bara otrevlig, korkad och rent ofokuserad?
Hur viktigt är det, egentligen, för mig att framföra mina synpunkter och tankar kring någon annans tankar, tro och kunskaper? Tror jag, att just jag är så viktig, verkligen, att mina perspektiv och mitt ställningstagande i olika ämnen, är av så stor betydelse för en annan människas levnadssätt, att jag bara måste få presentera just min åsikt och min sanning? För att? Vadå? Påverka någon annan i rätt riktning och på rätt väg, eftersom jag har rätt och du… Du är bara fel och ute och cyklar! Jag har minsann rätt och jag har minsann mer insikter och kunskaper än du, och du är bara okunnig, naiv och fullständigt borttappad”…
Seriöst: Vem tror jag att jag är?
Man behöver inte alltid dela med sig av sina åsikter och sina ”sanningar”!
Man behöver inte alltid följa sina känslor, åka med i affekt och utan att hinna tänka till, eller för att ”knäppa någon annan på näsan”, bara för att man tycker att någon annan är fullständigt tappad bakom en vagn eller; ”nu jä*lar har alla indianerna lämnat kanoten”!
Jag snurrar till det och fladdrar ut i mina tankebanor… Jä*la hobbyfilosof!
Nåväl…
Numer försöker jag verkligen låta somliga spörsmål och saker bara få passera! Mycket av det som jag skulle vilja dryfta mina åsikter, tyckande och tänkande kring, lämnar jag bara därhän och låter det vara!
Jag behöver inte tala om för en annan människa, som har en annan tro och livsfilosofi än jag själv: ”Du! Mediala förmågor finns inte! De är inte på riktigt! Det finns ungefär lika mycket äkthet i att spå i kort och kaffesump, som om Dolly Partons tuttar vore äkta”…
Man behöver inte alltid dela med sig av sina sanningar, sin ”verklighet” och sin övertygelse om korrekthet!
”Lev och låt leva”! Låt det bara vara…
Så… summarum…
Hur viktigt är det?
Har det här verkligen betydelse, för någon annan att veta?
Hur viktig är jag?
Är det här verkligen så viktigt, eller ens av betydelse..?
Tänk till, vila lite i det, och låt somligt bara få vara ifred…
Du behöver inte alls tala om för mig, att jag ser ut som en svältande Gasell i Serengetis Nationalpark, för jag vet det redan…
Ha en fin dag, god fortsättning och var jä*ligt rädd om dig… Jag gör mitt bästa från min vrå av Vintergatan…
väl mött och på återläsande / Arthur
Vardagliga Anteckningar... 