Man behöver nödvändigtvis inte förlåta och vara blid, god och välvillig… Det kanske är gott nog att finna någon form av acceptans och förståelse, inför hur somliga saker utvecklade sig och hur det blev!?Inget försvar, men ett möjligt svar?

Vaknade tidigt, förstås…
Drack mitt svarta kaffe, lyssnade till mjuk och skön meditationsmusik och försökte försiktigt att väcka kroppen till liv… Funderade. Grubblade…

”Tag vara på ditt liv! Akta det väl! Slarva inte bort det! För nu är det din stund på jorden”! ~Vilhelm Moberg~

Det här blir en aningens trassligt!
Trassliga tanketrådar och funderingar, från en lite sliten tvårummare i Svedmyra…

Jag drömde om min pappa inatt!
Jag uppskattar inte det! Jag uppriktigt ogillar att drömma om honom!
Men…

I min medelålder har jag funnit insikter och sanningar, som jag aldrig trodde att jag skulle finna och kunna ta till mig, som en del av mina upplevelser och erfarenheter…
Dessa erfarenheter och upplevelser är inte alltid av godo, naturligtvis, men någonstans har jag funnit förståelse och acceptans för det som varit och hur andra människor valt att behandla en situation, tilldragelse och ett händelseförlopp…
Man behöver nödvändigtvis inte förlåta och vara blid, god och välvillig… Det kanske är gott nog att finna någon form av acceptans och förståelse, inför hur somliga saker utvecklade sig och hur det blev!?
Inget försvar, men ett möjligt svar?

”Jag förlåter dig, för det du gjort mig”.
”Jag vänder andra kinden till och förlåter dig”…
Det är stort. Det är bibliska termer.
Hur många är vi som egentligen är så storsinta och goda, att vi verkligen klarar av det; förlåta oförrätter och förödmjukelser?
Innerst inne, fullständigt sanningsenligt; hur många är det av oss människor som inte har, trots förlåtelse och absolution, ett skavsår kvar av ilska, grämelse, harm och ånger, längst in och längst ner i botten av själen?

Måste man förlåta andra, vara en större och generösare människa, för att komma vidare med sig själv och försöka att komma till sinnesro?
Blir det till bitterhet och beska, av att låta somliga saker vara precis vad de är; svek, sårbarhet, sorg och förbannad lögn…
Gör det någonting om man bara lämnar det därhän och väljer bort dem och de som gjort en orätt?
Måste man verkligen grotta runt i sk*tstövlighet och reda upp och reda ut oförrätter och förödmjukelser?
Måste man alltid vara storsint och ädelmodig, ja’ för att inte bli bitter, cynisk och förvandlas till en besviken människa?
Och… Om jag försöker att se min del, mitt ansvar, i olika mindre bra skeenden och händelser, orättvisor och kräkningar, kan det inte räcka med det och så får resten bara bero och ligga kvar i sin marinad i minnet?
Vad kan jag lära mig?
Vad var min del?
Har jag något ansvar och har jag möjligheten att förstå och ta till mig maktlösheten..?
Inför min far, till exempel, och i delar av min uppväxt, var jag naturligtvis maktlös!
I somliga händelsekedjor var jag ett barn, och därmed maktlös! Men dock… Vad gör jag av de där erfarenheterna och hur väljer jag att se på dem?
Och måste man konfrontera och bearbeta vissa perioder i livet, för att somliga livserfarenheter alltid blir kvar hos en, hur mycket man än försöker att vara en god, högsinnad och ädelmodig människa, för att nå inre sinnesfrid..?

Ytterligare en fundering…
Är det bitterhet att välja bort och avstå från människor och personer, som man upplever som mindre bra och kanske rentav ”toxiska”?
Är det bitterhet att välja bort närstående och familj, när man själv upplever dem som mindre bra, för ens eget välbefinnande!?
Blir man elak då?
Blir man en självcentrerad människa, när man ”ser om sitt hus” och sig själv!? Blir man till en smitare och undvikare?
”Jag tycker inte om dig och du har ingen plats i mitt liv”…
Inget försvar, men ett möjligt svar…

Det finns vissa människor och händelser, som jag kladdat runt i, i årtionden, och där jag uppriktigt känt enorm ilska, kanske rentav av förbittring och haft ett fientligt sinnelag!
Jag tänker bland annat på min pappa!
Jag förlåter honom inte! Jag har knappast överseende med hans beteende, handlingar och försmädelser, men plötsligt har en ny tanke börjat få fäste hos mig…
Plötsligt har jag fått förmågan att tänka och kanske framförallt känna, uppriktigt och sanningsenligt, att; hur såg hans liv ut egentligen? Vad kände han? Hur såg hans tankar och funderingar ut, kring livet och tillvaron?
Gjorde han, efter sin förmåga, sina sanningar och insikter, det bästa han förmådde, trots att utfallet blev brutalt och skoningslöst emellanåt?
Med sina kunskaper och erfarenheter, agerade han utifrån det han trodde blev till det bästa möjliga? Gjorde han det han förmådde, det han trodde var korrekt och helt i sin ordning, utifrån sina egna livserfarenheter? Gjorde han, trots allt, det bästa han kunde?
Jag förlåter inte honom för att han gav mig stryk, absolut inte, men han visste förmodligen inte bättre? Han hade inga andra verktyg!?
Hade han ånger när han dog?
Acceptans!? Inte att förlåta, men någon form av acceptans, hos mig!?
Jag grubblar över det… funderar…
Jag tänker numer, att han var den han var och han gjorde som han gjorde, för att han inte visste bättre och för att han inte hade förmågan till någonting annat…
Hur många dagsedlar fick han smaka på?
Vilka ord, uttryck och nedsättande ordalag, använde hans far sig av? Hur blev han behandlad och ”tuktad” av sina föräldrar?
Han gjorde det han förmådde, min pappa…
Min pappa gjorde vad han visste och kunde, utifrån sina livserfarenheter och livskunskaper!
Skulle det kunna vara så?
Skulle det kunna vara en sanning och någonting för mig att acceptera och finna sinnesro i? Ja… kanske…
Oavsett så är det nytt för mig och en ny tanke… Den känns bekvämt och mjukt, på något sätt! Det river mindre i hjärtat och det upplevs mer följsamt och… fint!?
Är detta att förlåta?

Och ja! Jag har haft dessa grubblerier förr, men numer känns de mer rätt och rättfärdigande, på något sätt…
Det kom förmodligen med åldern, att det omvandlades till sanningar och insikter, snarare än att fastna vid bara tankar och funderingar!?
Det ursäktar ingenting av hans beteende, naturligtvis inte, men kanske en förklaring ändå?
Inget försvar, men ett möjligt svar?

Och jag försöker att applicera de där tankarna och mina nya insikter på fler människor jag mött genom livet.
Jag försöker att se bortom och bakom varje oförrätt och varje försmädelse och jag tänker att; vad gjorde att dessa människor begick övertramp, överträdelser och kränkande handlingar, gentemot mig!?
Hur kommer det sig att somliga människor bettet sig orätt och rent fult, i förhållande till andra människor?
Hur såg deras liv ut? Vem var de, egentligen, med sorger, ilska och kanske ett raseri, som landade på och hos mig? Gjorde de vad de förmådde, just i den stunden och i det ögonblicket?
Jag behöver som sagt inte förlåta, men jag kan välja att tänka lite större och lite längre bort, för att själv hitta någon form av lugn och ro och inre frid.
Det är inget försvar, men ett möjligt svar?

Och jag kan gå till mig själv också!
Jag kan se på mig och min person, och finna dessa tankar av acceptans även där!
Jag har ju själv varit en riktigt sk*tstövel och fullständigt häpnadsväckande elak och otrevlig! Även jag har behandlat människor riktigt illa och har förmodligen en hel del gottgörelse att ägna mig åt… Men, till mitt försvar kanske… i mina sk*tstövligheter, fulheter och elakheter, återfinns ett grisigt missbruk och en fullständigt självcentrerad människa och man, någon jag inte vill kännas vid förstås, men han är ju där, bebor mina minnen, och han är en del av mig, så…
Jag visste inte bättre.
Jag förmådde inte mer och jag var fullständigt kidnappad av missbruket och drogerna (alkohol är alltid en drog!) och jag gjorde, agerade och levde, utifrån egocentri och själv hyckleri…
Jag är inte den personen som jag blev med missbruket, absolut inte, men oavsett det, så kommer jag alltid att få släpa runt på den delen av min personlighet som är stämplad med falskhet, självcentrering och ren ondska…
Återigen: Det är inget försvar, men ett möjligt svar…

Jag söker sinnesro.
Jag vill ha en inre fristad, att kunna luta mig emot… Jag söker vila och trygghet, i mig själv och jag försöker…
Jag försöker att hitta ett lugn, en mjukhet och en mildare inställning till mig själv och livet… ja’ även till andra, för jag är trött på förbittring, oförrätter och skavande skavsår…
Somligt går bara inte att förlåta!
Somligt kanske rentav inte vill förlåtas, men jag kan möjligen finna förståelse och insikter…
Även jag gjorde mitt bästa, utifrån min dåvarande livssituation och min då kaosartade tillvaro!
Även jag behöver finna acceptans och lite förståelse inför mig själv och den jag var…

”Äpplet faller inte långt ifrån trädet”, som mormor skulle ha sagt…
Tag vara på ditt liv! Akta det väl! Slarva inte bort det! För nu är det din stund på jorden…

Väl mött och på återläsande / Arthur

Det är väl tur att sinnet och kroppen snabbt glömmer bort, hur illa det känns med en fullskalig depression!Det är förbannat fiffigt hur fenomenet psyket fungerar…

Tappade humöret.
Hade ingen lust.
Irriterad. Frustrerad. Arg.
Grät och hade vansinnigt ont i magen…

Jag ringde en vän, bad om hjälp!

Det är väl tur att sinnet och kroppen snabbt glömmer bort, hur illa det känns med en fullskalig depression!
Det är förbannat fiffigt hur fenomenet psyket fungerar, när hjärnan lyckas blockera och dölja den förkrossande känslan av djupt tungsinne och grubblerierna kring existentiella frågor…

Det blev nattsvart!
Fullständigt mörkt… i själen…
Dra ner rullgardinen och god natt!

Det som är så bra med mig, är min förmåga till Mindfullness och hur jag förståndsmässigt vet: ”Det här är inte jag”! Alla har inte det verktyget! Alla har inte den förmågan! Jag kan låta känslor och tankar ånga på i huvudet, surra runt, observera det, men ändå få tillvaron att fungera någorlunda.

Det är märkligt vad mediciner gör med en människas mentala hälsa.
Det är jä*ligt anmärkningsvärt, hur kemiska substanser påverkar ens person och mående!
Det är ännu konstigare att ingen berättar för en vad som skulle kunna hända med kroppen, fysiskt och psykiskt, när man får prova på nya farmaceutiska preparat.
För övrigt är det ingen som kan tala om, i nuläget, hur länge biverkningarna dröjer kvar i kroppen och hur länge man ska behöva stå ut…

Alla är individualister.
Alla människor reagerar olika på piller, tabletter och mediciner, men jag har påpekat och varit irriterande tydlig gentemot vården, att just jag är oerhört medcinkänslig och reagerar på det mest udda och kraftfulla sätt.
Det står även tydliga noteringar om detta, i mina journalanteckningar, det är liksom bara att läsa innantill! Och jag har varit kristallklar! Övertydlig kring det här faktiskt!
Jag har sagt, att jag nästan alltid, uteslutande, får kraftfulla biverkningar och många gånger biverkningar som inte finns att återfinna på läkemedelsförteckningens deklaration och bipacksedeln.

Jag vill inte framstå som ”speciell” eller ”unik” på något sätt, men jag vet ju, efter att ha levt i den här kroppen i över femtio år, att jag reagerar och påverkas av läkemedel väldigt lätt.
Jag har haft läkare, bland annat inom psykiatrin, som himlat med ögon och bett mig att ”tagga ner” och sluta upp med att tramsa och ”hålla på”, när jag påpekat ett försämrat månde och att min kropp uppenbarligen inte uppskattar kemiska substanser!
Min upplevelse är att de tycker att jag är tramsig och bara ”larvar mig”…
Läkare har ofta, anser jag, tillitsbrist och litar inte riktigt på patienternas egna erfarenheter och upplevelser kring mediciner och farmaka.
Jag kan tillägga att jag ytterst sällan säger nej till att prova på och försöka mig på nya lösningar! Jag menar, man måste ju testa sig fram… Hur ska man annars veta?
Jag säger sällan nej till att få undersöka och ”känna in”, för mig, nya möjligheter och nya metoder, för hur det än är, så är medcinvetenskapen och den medicinska forskningen fantastisk och fullständigt häpnadsväckande! Dock finns det alltid människor som reagerar väldigt känsligt på medicinska preparat!

En passus i min text: Påpekas bör, i skrivande stund, att jag inte gör egna efterforskningar, inför nya mediciner!
Jag måste understryka att jag inte börjar googla, läsa på, och göra självstudier kring olika farmaceutiska preparat, eftersom det ställer till det i mina tankegångar och funderingar! Det blir till tankeloopar och ett evigt ältande hos mig! Grubblerier!
Jag lever med mildare OCD, Obsessive-Compulsive Disorder, eller tvångssyndrom, och det blir gärna irriterande svårigheter för mig, om jag börjar att söka fakta och leta upp information, kring mediciner och läkemedel! Jag kan bli helt uppslukad av att känna in och känna efter hur det känns, och jag börjar bete mig fullständigt galet, för att undvika biverkningar och otrevliga sidoeffekter!
Nåväl…
Vi återgår till det jag vill skriva om och få berätta…

Jag har försämrad lungkapacitet. Diagnostiserad KOL, efter flera år av cigarettrökning och, förmodar jag, olika kemiska substanser som jag ”dragit i mig” under åren av missbruk, och de luftrörsvidgande preparat jag har att tillgå just nu, hjälper mig föga numer.
Med detta har det blivit svårare och tyngre att träna, både kondition och styrketräning faktiskt, och jag har känt mig frustrerad och irriterad över utvecklingen! Jag vill mer, än vad jag lyckas med att prestera!
Jag vet att det bara är jag själv som förorsakat mitt hälsotillstånd!
Jag är fullständigt medveten om att det bara är jag som bär skuld till det jag gjort mot min kropp! Emellertid så har jag tagit fasta på det en god vän sa till mig, när jag klandrade mig själv som bäst och mest: ”Gjort är gjort och det går inte att göra om och göra annorlunda! Det viktigaste, just nu, är att du slutat röka och dessutom gör vad du kan för att förbättra din hälsa”!
I alla fulla fall…
Jag fick prova på en ny medicin! Den skulle få mina andningsvägar att öppna upp ytterligare och dessutom förhindra obehagliga och snuskig slembildningar i luftrören. Den skulle dessutom öka kapaciteten på lungornas yttersta förgreningar, Alveolerna, och med det skulle det bli lättare och enklare att andas för mig! ”Fantastiskt”, tänkte jag, ”det här kan bli livsomvälvande för mig just nu”!
Dessa medicinska under!
Men…
Efter ungefär en vecka, påpekade en bekant för mig, att jag inte riktigt var mitt vanliga glada jag; mest arg och lättirriterad!
Själv upplevde jag en märklig och konstig förvirring och blev uppriktigt orolig att jag fått en mindre hjärnblödning! Jag kunde stå och laga mat, eller diska, och plötsligt inte riktigt veta var jag befann mig någonstans! På detta gick jag sakta in i en depression! Det kom smygande, jag kan och känner till symtomen väldigt väl, för att sedan explodera i en fullständig och ohanterlig apati! Jag kunde inte förmå mig att genomföra det enklaste vardagssysslor eller ens finna ork att borsta mina tänder!
Jag brukar vara, i mina svåraste stunder, rätt duktig på att få saker och ting gjorda, oavsett hur jag mår, men den här gången var det fullständigt omöjligt!

Jag vet vad jag behöver göra och vad som är viktigt när de destruktiva grubblerierna tar över; jag ringde en vän och bad om hjälp!
Jag hade nattligt sällskap under några dagar, för det ger distraktion, samtal, en varm hand att hålla i och någon som bara lyssnar…
Det blir, för mig, ett evigt pratande och kladdande i allt det som varit mindre bra i förlupen tid… Svek, oförrätter, händelser och ensamhet… Jag fullständigt drunknar i destruktiva och negativa tankar.
På detta försvinner självkänslan och självförtroendet, och jag vågar inte lämna lägenheten…
I depressioner dyker ofrivilligt negativa gamla skeenden, händelser och oförrätter, upp igen. De går runt och runt i huvudet, som spåren på en gammal repig LP-Skiva.
I svår nedstämdhet, bubblar felbeslut, misstag och nederlag upp till ytan och ältas, idisslas och dissekeras om och om igen!
Och medan jag fick ”hålla på” och tramsa runt och gegga, så hade jag en vän hos mig, som bara lyssnade och försöket att vara närvarande nog, för att kunna avgöra: Nu åker vi in!

Jag avslutade medicineringen naturligtvis, eftersom jag inte kunde finna någonting annat som skulle kunna ha påverkat mitt mående på det här viset; jag sköter min kost! Jag tränar, motionerar och ser till att få ”socialträning” för att jag vet vikten av att få umgås med andra människor, få lite intellektuell stimulans, vare sig man vill det eller inte… Det gör gott för själen att omge sig med socialt sällskap!
Och jag som har haft förmånen att få må bra under en längre tid!
Jag som hade högt flygande planer och började tänka positivt på framtiden… Det grusades sönder och blev till ett söndertrasat trassel, på en vecka…
Det blev en obehaglig resa i hågkomster och det blev till en otäck påminnelse om hur illa det faktiskt varit under flera års tid!
Nu… Efter ungefär en dryg veckas ”avgiftning” känns det någorlunda okej igen! Fortfarande i ett nedstämt läge, men jag fixar livet, jag klarar av att ta hand om mig och jag göra det jag ska och måste, för att komma upp på banan igen… Trött bara!
Oerhört trött och har sovit mycket! Det känns i huvudet som om jag pressats genom en stenmangel om och om igen! Hjärntrött! Fullständigt slutkörd…

Det som återstår just nu är att jobba vidare mot ett bättre mående och att kriga på… Det var väl själva fan om det inte ska gå att få ihop livet igen! Det ska bara gå!
”Jag ska gå hel ur det här”!
Det som återstår är att ifrågasätta läkaren och sjukvården, lugnt och sansat givetvis, och försöka att förklara; det här gick ju åt helvete! Förstår ni allvaret i detta? Vad gör vi nu?
Kvar blir även frågan: Är det värt att prova ytterligare medicinering och våga chansa?
Är det verkligen värt att ”kanske” hitta bot och hjälp i en ny medicin och bara hålla tummarna att det ”kan” fungera?
Eller; ska jag bara gilla läget, göra vad jag själv kan för bättring och bot, finna mig i att mina andningssvårigheter bara kommer att förvärras, men under tiden mota Olle i grinden och motionera och få bra styrke- och konditionsträning..?
Jag grubblar vidare på det, för jag vet faktiskt inte hur jag vill göra…

Ta väl hand om dig, därute i vida världen, på återläsande och allt gott…
Väl mött / Arthur

Vi är udda. Vi är i fel sällskap.Det är han. Det är jag… Vi är fel!Han har alltid avskytt mig, och det jag blev!

// En äldre text, som jag väljer att publicera igen… //

Vi är udda. Vi är i fel sällskap.
Det är han. Det är jag… Vi är fel!
Han har alltid avskytt mig, och det jag blev!

Han sitter där, mitt emot mig, på andra sidan bordet.
Hans händer, som nervöst vilar på bordskivan, är torra, spruckna och nariga.
Det låter som sandpapper, när han gnider handflatorna mot varandra.
Jag vill få röra vid hans händer, krama om dem, känna dem i mina egna. Jag vill smeka dem…
”Du”…
När han talar, spricker rösten, som om han närsomhelst ska börja gråta.
En sprucken bas, från en sprucken trasig man.

Jag vill få säga till honom: Älska mig! Älska mig… bara lite grann…

Kroppsspråket skvallrar om osäkerhet, rädsla och nervositet.
Han, bär på oro och sårbarhet.
Den här situationen, vårat möte, gör honom till ett osäkert och vacklande, ingenting.

Hans kropp är ihopsjunken.
Axlarna framåtlutade, samlad på något märkligt vis, framåt och nedåt, och hans tunna smala rygg har en framträdande S-kurva.
Han sitter där vid bordet, kutryggig och framåtlutad, med en doft omkring sig av tvål och billigt rakvatten.
Han är nyklippt och nyrakad. Han är nästan stilig, i sitt gråsprängda svarta hår, men så liten, så liten…

Vi är udda. Vi är i fel sällskap.
Det är han. Det är jag… Vi är fel!
Han har alltid avskytt mig, och det jag blev!

Hans ansikte är fårat av det hårda livet; djupa rynkor, fåror och veck. Pappersaktig. Torr.
Ett ärr, över höger ögonbryn, skvallrar om ett av alla de slagsmål han förlorat och ibland kanske vunnit.
Det här slagsmålet vinner han inte!
Ingen av oss går som segrare ur det här!
Käkbenen är numer kraftigt markerade, skarpa och vassa, i ett magert, tunt, olivfärgat ansikte.
Han är hårt märkt, av åratal av missbruk och misär.

De bruna ögonen saknar gnistan, livet…
Uppgivenhet. Sorg. Skuld och skam.
Oro och vemod, har intagit de vackra bruna och dess svarta pupiller.
Hans blick, möter inte min! Ögonen fladdrar, fram och åter, av feghet och vånda…
Jag ser på honom, hans kroppsspråk, eller om jag låtsas som om, att han vill säga förlåt. Jag tror mig se det, att han vill be om förlåtelse och på något sätt få förklara…
”Förlåt mig, för allt som blev så fel”…
Men..
Han tiger! Tyst! Inte ett ord över hans läppar!
Förseglad och tigande!

Denna vackra man…
Den här mannen som var så stor, stark och brysk, han som var så sträng och hårdnackad, har förvandlats till ett litet ingenting.
Så liten, så liten…
Allt det stolta, som bebodde hans ord och handling, är som bortblåst och borttappade. Förlorade.
Allt det som var hans självaktning och värdighet, finns inte längre kvar hos honom. Borta. Flyttat. Flytt. Inte längre där. Inte alls!
Om jag vill, kan jag numer blåsa omkull honom! Peta honom av stolen, han sitter på…
Han slåss inte längre, för han duger inte till det! Hans nävar, knogar och handflator, har fått lugn och ro…
Men min kropp minns, varje handflata och varje dagsedel! Cellminne…
Den här mannen, mittemot mig, på andra sidan bordet, var min barndoms största rädsla. Han var den jag fruktade mest!
Han var den, som fick mig att kissa ner mig, av skräck, sent om nätterna…
Han fick mig att darra, som ett löv.
Inte nu! Nej! Knappast…

Summan av ett helt levt liv: Ett ingenting!

När han andas och talar denna morgon, bär andedräkten spår av kaffe, cigaretter och tandkräm.

Vi är udda. Vi är i fel sällskap.
Det är han. Det är jag… Vi är fel!
Han har alltid avskytt mig, och det jag blev!

Han har en brun gabardinkostym på sig. Den är på tok för stor. Mörkt brun.
Under kavajen, har han en vit skjorta.
Ärmsluten på kavajen, letar sig långt ner över de bruna handryggarna.
Sömmen på kavajens axlar, är på väg ner, mot överdelen av armarna och hans vita skjorta är ostruken, skrynklig och mer gräddfärgad, än vintervit.
Han har ansträngt sig. Jag ser det på honom.
Jag undrar vem som hjälpte honom?
Vem ordnade detta för hans räkning?
Vem hjälpte till, att snygga till honom?

Vi sitter där tysta, och våra bruna ögon möts slutligen, ett kort intensivt ögonblick.
Detta är ett avslut och ett försök till försoning. Misslyckat! Det har fullständigt kraschlandat, alla försök, på bordskivan, mellan oss! Redan ifrån början var det dömt, att utvecklas till ytterligare ett nederlag!
Ett misslyckande för oss båda, naturligtvis! Ingen av oss, går hel ur det här…

Inte ens nu, i en stund som denna, där vi är ensamma och ingen hör eller ser oss, bjuder han på dem…
Han vill inte låta orden falla ur sin mun, trilla ut över bordet, för att sedan låta dem landa i mitt knä, och därefter leta sig in i mitt hjärta, där de kan få bli omhändertagna i lugn och ro.
Han vet och jag vet, att ingen hör eller ser oss, ingen kommer att få veta. Någonsin! Aldrig. Det blir en in-i-döden-hemlighet!
Men inte ens nu kan han bjuda på de där få orden, som dock är så svåra.
Han kan inte förmå sig, att säga dem.
Han får inte fram de där få stavelserna, för de har fastnat hos honom. De sitter så djupt!

Så, jag tar orden ifrån honom.
Jag måste hjälpa… rädda situationen…
Jag tar detta svåra ifrån honom, sväljer min egen gråt, för det här är ett farväl…
Jag tar tillbaka det, som jag trodde att han skulle ge mig.
Sakta öppnar jag munnen och säger tyst, så att bara vi två hör: Pappa, jag älskar dig!

Vi är udda. Vi är i fel sällskap.
Det är han. Det är jag… Vi är fel!
Han har alltid avskytt mig, och det jag blev!

/ Arthur