// En äldre text, som jag väljer att publicera igen… //
Vi är udda. Vi är i fel sällskap.
Det är han. Det är jag… Vi är fel!
Han har alltid avskytt mig, och det jag blev!
Han sitter där, mitt emot mig, på andra sidan bordet.
Hans händer, som nervöst vilar på bordskivan, är torra, spruckna och nariga.
Det låter som sandpapper, när han gnider handflatorna mot varandra.
Jag vill få röra vid hans händer, krama om dem, känna dem i mina egna. Jag vill smeka dem…
”Du”…
När han talar, spricker rösten, som om han närsomhelst ska börja gråta.
En sprucken bas, från en sprucken trasig man.
Jag vill få säga till honom: Älska mig! Älska mig… bara lite grann…
Kroppsspråket skvallrar om osäkerhet, rädsla och nervositet.
Han, bär på oro och sårbarhet.
Den här situationen, vårat möte, gör honom till ett osäkert och vacklande, ingenting.
Hans kropp är ihopsjunken.
Axlarna framåtlutade, samlad på något märkligt vis, framåt och nedåt, och hans tunna smala rygg har en framträdande S-kurva.
Han sitter där vid bordet, kutryggig och framåtlutad, med en doft omkring sig av tvål och billigt rakvatten.
Han är nyklippt och nyrakad. Han är nästan stilig, i sitt gråsprängda svarta hår, men så liten, så liten…
Vi är udda. Vi är i fel sällskap.
Det är han. Det är jag… Vi är fel!
Han har alltid avskytt mig, och det jag blev!
Hans ansikte är fårat av det hårda livet; djupa rynkor, fåror och veck. Pappersaktig. Torr.
Ett ärr, över höger ögonbryn, skvallrar om ett av alla de slagsmål han förlorat och ibland kanske vunnit.
Det här slagsmålet vinner han inte!
Ingen av oss går som segrare ur det här!
Käkbenen är numer kraftigt markerade, skarpa och vassa, i ett magert, tunt, olivfärgat ansikte.
Han är hårt märkt, av åratal av missbruk och misär.
De bruna ögonen saknar gnistan, livet…
Uppgivenhet. Sorg. Skuld och skam.
Oro och vemod, har intagit de vackra bruna och dess svarta pupiller.
Hans blick, möter inte min! Ögonen fladdrar, fram och åter, av feghet och vånda…
Jag ser på honom, hans kroppsspråk, eller om jag låtsas som om, att han vill säga förlåt. Jag tror mig se det, att han vill be om förlåtelse och på något sätt få förklara…
”Förlåt mig, för allt som blev så fel”…
Men..
Han tiger! Tyst! Inte ett ord över hans läppar!
Förseglad och tigande!
Denna vackra man…
Den här mannen som var så stor, stark och brysk, han som var så sträng och hårdnackad, har förvandlats till ett litet ingenting.
Så liten, så liten…
Allt det stolta, som bebodde hans ord och handling, är som bortblåst och borttappade. Förlorade.
Allt det som var hans självaktning och värdighet, finns inte längre kvar hos honom. Borta. Flyttat. Flytt. Inte längre där. Inte alls!
Om jag vill, kan jag numer blåsa omkull honom! Peta honom av stolen, han sitter på…
Han slåss inte längre, för han duger inte till det! Hans nävar, knogar och handflator, har fått lugn och ro…
Men min kropp minns, varje handflata och varje dagsedel! Cellminne…
Den här mannen, mittemot mig, på andra sidan bordet, var min barndoms största rädsla. Han var den jag fruktade mest!
Han var den, som fick mig att kissa ner mig, av skräck, sent om nätterna…
Han fick mig att darra, som ett löv.
Inte nu! Nej! Knappast…
Summan av ett helt levt liv: Ett ingenting!
När han andas och talar denna morgon, bär andedräkten spår av kaffe, cigaretter och tandkräm.
Vi är udda. Vi är i fel sällskap.
Det är han. Det är jag… Vi är fel!
Han har alltid avskytt mig, och det jag blev!
Han har en brun gabardinkostym på sig. Den är på tok för stor. Mörkt brun.
Under kavajen, har han en vit skjorta.
Ärmsluten på kavajen, letar sig långt ner över de bruna handryggarna.
Sömmen på kavajens axlar, är på väg ner, mot överdelen av armarna och hans vita skjorta är ostruken, skrynklig och mer gräddfärgad, än vintervit.
Han har ansträngt sig. Jag ser det på honom.
Jag undrar vem som hjälpte honom?
Vem ordnade detta för hans räkning?
Vem hjälpte till, att snygga till honom?
Vi sitter där tysta, och våra bruna ögon möts slutligen, ett kort intensivt ögonblick.
Detta är ett avslut och ett försök till försoning. Misslyckat! Det har fullständigt kraschlandat, alla försök, på bordskivan, mellan oss! Redan ifrån början var det dömt, att utvecklas till ytterligare ett nederlag!
Ett misslyckande för oss båda, naturligtvis! Ingen av oss, går hel ur det här…
Inte ens nu, i en stund som denna, där vi är ensamma och ingen hör eller ser oss, bjuder han på dem…
Han vill inte låta orden falla ur sin mun, trilla ut över bordet, för att sedan låta dem landa i mitt knä, och därefter leta sig in i mitt hjärta, där de kan få bli omhändertagna i lugn och ro.
Han vet och jag vet, att ingen hör eller ser oss, ingen kommer att få veta. Någonsin! Aldrig. Det blir en in-i-döden-hemlighet!
Men inte ens nu kan han bjuda på de där få orden, som dock är så svåra.
Han kan inte förmå sig, att säga dem.
Han får inte fram de där få stavelserna, för de har fastnat hos honom. De sitter så djupt!
Så, jag tar orden ifrån honom.
Jag måste hjälpa… rädda situationen…
Jag tar detta svåra ifrån honom, sväljer min egen gråt, för det här är ett farväl…
Jag tar tillbaka det, som jag trodde att han skulle ge mig.
Sakta öppnar jag munnen och säger tyst, så att bara vi två hör: Pappa, jag älskar dig!
Vi är udda. Vi är i fel sällskap.
Det är han. Det är jag… Vi är fel!
Han har alltid avskytt mig, och det jag blev!
/ Arthur
Vardagliga Anteckningar... 