Tappade humöret.
Hade ingen lust.
Irriterad. Frustrerad. Arg.
Grät och hade vansinnigt ont i magen…
Jag ringde en vän, bad om hjälp!
Det är väl tur att sinnet och kroppen snabbt glömmer bort, hur illa det känns med en fullskalig depression!
Det är förbannat fiffigt hur fenomenet psyket fungerar, när hjärnan lyckas blockera och dölja den förkrossande känslan av djupt tungsinne och grubblerierna kring existentiella frågor…
Det blev nattsvart!
Fullständigt mörkt… i själen…
Dra ner rullgardinen och god natt!
Det som är så bra med mig, är min förmåga till Mindfullness och hur jag förståndsmässigt vet: ”Det här är inte jag”! Alla har inte det verktyget! Alla har inte den förmågan! Jag kan låta känslor och tankar ånga på i huvudet, surra runt, observera det, men ändå få tillvaron att fungera någorlunda.
Det är märkligt vad mediciner gör med en människas mentala hälsa.
Det är jä*ligt anmärkningsvärt, hur kemiska substanser påverkar ens person och mående!
Det är ännu konstigare att ingen berättar för en vad som skulle kunna hända med kroppen, fysiskt och psykiskt, när man får prova på nya farmaceutiska preparat.
För övrigt är det ingen som kan tala om, i nuläget, hur länge biverkningarna dröjer kvar i kroppen och hur länge man ska behöva stå ut…
Alla är individualister.
Alla människor reagerar olika på piller, tabletter och mediciner, men jag har påpekat och varit irriterande tydlig gentemot vården, att just jag är oerhört medcinkänslig och reagerar på det mest udda och kraftfulla sätt.
Det står även tydliga noteringar om detta, i mina journalanteckningar, det är liksom bara att läsa innantill! Och jag har varit kristallklar! Övertydlig kring det här faktiskt!
Jag har sagt, att jag nästan alltid, uteslutande, får kraftfulla biverkningar och många gånger biverkningar som inte finns att återfinna på läkemedelsförteckningens deklaration och bipacksedeln.
Jag vill inte framstå som ”speciell” eller ”unik” på något sätt, men jag vet ju, efter att ha levt i den här kroppen i över femtio år, att jag reagerar och påverkas av läkemedel väldigt lätt.
Jag har haft läkare, bland annat inom psykiatrin, som himlat med ögon och bett mig att ”tagga ner” och sluta upp med att tramsa och ”hålla på”, när jag påpekat ett försämrat månde och att min kropp uppenbarligen inte uppskattar kemiska substanser!
Min upplevelse är att de tycker att jag är tramsig och bara ”larvar mig”…
Läkare har ofta, anser jag, tillitsbrist och litar inte riktigt på patienternas egna erfarenheter och upplevelser kring mediciner och farmaka.
Jag kan tillägga att jag ytterst sällan säger nej till att prova på och försöka mig på nya lösningar! Jag menar, man måste ju testa sig fram… Hur ska man annars veta?
Jag säger sällan nej till att få undersöka och ”känna in”, för mig, nya möjligheter och nya metoder, för hur det än är, så är medcinvetenskapen och den medicinska forskningen fantastisk och fullständigt häpnadsväckande! Dock finns det alltid människor som reagerar väldigt känsligt på medicinska preparat!
En passus i min text: Påpekas bör, i skrivande stund, att jag inte gör egna efterforskningar, inför nya mediciner!
Jag måste understryka att jag inte börjar googla, läsa på, och göra självstudier kring olika farmaceutiska preparat, eftersom det ställer till det i mina tankegångar och funderingar! Det blir till tankeloopar och ett evigt ältande hos mig! Grubblerier!
Jag lever med mildare OCD, Obsessive-Compulsive Disorder, eller tvångssyndrom, och det blir gärna irriterande svårigheter för mig, om jag börjar att söka fakta och leta upp information, kring mediciner och läkemedel! Jag kan bli helt uppslukad av att känna in och känna efter hur det känns, och jag börjar bete mig fullständigt galet, för att undvika biverkningar och otrevliga sidoeffekter!
Nåväl…
Vi återgår till det jag vill skriva om och få berätta…
Jag har försämrad lungkapacitet. Diagnostiserad KOL, efter flera år av cigarettrökning och, förmodar jag, olika kemiska substanser som jag ”dragit i mig” under åren av missbruk, och de luftrörsvidgande preparat jag har att tillgå just nu, hjälper mig föga numer.
Med detta har det blivit svårare och tyngre att träna, både kondition och styrketräning faktiskt, och jag har känt mig frustrerad och irriterad över utvecklingen! Jag vill mer, än vad jag lyckas med att prestera!
Jag vet att det bara är jag själv som förorsakat mitt hälsotillstånd!
Jag är fullständigt medveten om att det bara är jag som bär skuld till det jag gjort mot min kropp! Emellertid så har jag tagit fasta på det en god vän sa till mig, när jag klandrade mig själv som bäst och mest: ”Gjort är gjort och det går inte att göra om och göra annorlunda! Det viktigaste, just nu, är att du slutat röka och dessutom gör vad du kan för att förbättra din hälsa”!
I alla fulla fall…
Jag fick prova på en ny medicin! Den skulle få mina andningsvägar att öppna upp ytterligare och dessutom förhindra obehagliga och snuskig slembildningar i luftrören. Den skulle dessutom öka kapaciteten på lungornas yttersta förgreningar, Alveolerna, och med det skulle det bli lättare och enklare att andas för mig! ”Fantastiskt”, tänkte jag, ”det här kan bli livsomvälvande för mig just nu”!
Dessa medicinska under!
Men…
Efter ungefär en vecka, påpekade en bekant för mig, att jag inte riktigt var mitt vanliga glada jag; mest arg och lättirriterad!
Själv upplevde jag en märklig och konstig förvirring och blev uppriktigt orolig att jag fått en mindre hjärnblödning! Jag kunde stå och laga mat, eller diska, och plötsligt inte riktigt veta var jag befann mig någonstans! På detta gick jag sakta in i en depression! Det kom smygande, jag kan och känner till symtomen väldigt väl, för att sedan explodera i en fullständig och ohanterlig apati! Jag kunde inte förmå mig att genomföra det enklaste vardagssysslor eller ens finna ork att borsta mina tänder!
Jag brukar vara, i mina svåraste stunder, rätt duktig på att få saker och ting gjorda, oavsett hur jag mår, men den här gången var det fullständigt omöjligt!
Jag vet vad jag behöver göra och vad som är viktigt när de destruktiva grubblerierna tar över; jag ringde en vän och bad om hjälp!
Jag hade nattligt sällskap under några dagar, för det ger distraktion, samtal, en varm hand att hålla i och någon som bara lyssnar…
Det blir, för mig, ett evigt pratande och kladdande i allt det som varit mindre bra i förlupen tid… Svek, oförrätter, händelser och ensamhet… Jag fullständigt drunknar i destruktiva och negativa tankar.
På detta försvinner självkänslan och självförtroendet, och jag vågar inte lämna lägenheten…
I depressioner dyker ofrivilligt negativa gamla skeenden, händelser och oförrätter, upp igen. De går runt och runt i huvudet, som spåren på en gammal repig LP-Skiva.
I svår nedstämdhet, bubblar felbeslut, misstag och nederlag upp till ytan och ältas, idisslas och dissekeras om och om igen!
Och medan jag fick ”hålla på” och tramsa runt och gegga, så hade jag en vän hos mig, som bara lyssnade och försöket att vara närvarande nog, för att kunna avgöra: Nu åker vi in!
Jag avslutade medicineringen naturligtvis, eftersom jag inte kunde finna någonting annat som skulle kunna ha påverkat mitt mående på det här viset; jag sköter min kost! Jag tränar, motionerar och ser till att få ”socialträning” för att jag vet vikten av att få umgås med andra människor, få lite intellektuell stimulans, vare sig man vill det eller inte… Det gör gott för själen att omge sig med socialt sällskap!
Och jag som har haft förmånen att få må bra under en längre tid!
Jag som hade högt flygande planer och började tänka positivt på framtiden… Det grusades sönder och blev till ett söndertrasat trassel, på en vecka…
Det blev en obehaglig resa i hågkomster och det blev till en otäck påminnelse om hur illa det faktiskt varit under flera års tid!
Nu… Efter ungefär en dryg veckas ”avgiftning” känns det någorlunda okej igen! Fortfarande i ett nedstämt läge, men jag fixar livet, jag klarar av att ta hand om mig och jag göra det jag ska och måste, för att komma upp på banan igen… Trött bara!
Oerhört trött och har sovit mycket! Det känns i huvudet som om jag pressats genom en stenmangel om och om igen! Hjärntrött! Fullständigt slutkörd…
Det som återstår just nu är att jobba vidare mot ett bättre mående och att kriga på… Det var väl själva fan om det inte ska gå att få ihop livet igen! Det ska bara gå!
”Jag ska gå hel ur det här”!
Det som återstår är att ifrågasätta läkaren och sjukvården, lugnt och sansat givetvis, och försöka att förklara; det här gick ju åt helvete! Förstår ni allvaret i detta? Vad gör vi nu?
Kvar blir även frågan: Är det värt att prova ytterligare medicinering och våga chansa?
Är det verkligen värt att ”kanske” hitta bot och hjälp i en ny medicin och bara hålla tummarna att det ”kan” fungera?
Eller; ska jag bara gilla läget, göra vad jag själv kan för bättring och bot, finna mig i att mina andningssvårigheter bara kommer att förvärras, men under tiden mota Olle i grinden och motionera och få bra styrke- och konditionsträning..?
Jag grubblar vidare på det, för jag vet faktiskt inte hur jag vill göra…
Ta väl hand om dig, därute i vida världen, på återläsande och allt gott…
Väl mött / Arthur
Vardagliga Anteckningar... 