Vaknade tidigt, förstås…
Drack mitt svarta kaffe, lyssnade till mjuk och skön meditationsmusik och försökte försiktigt att väcka kroppen till liv… Funderade. Grubblade…
”Tag vara på ditt liv! Akta det väl! Slarva inte bort det! För nu är det din stund på jorden”! ~Vilhelm Moberg~
Det här blir en aningens trassligt!
Trassliga tanketrådar och funderingar, från en lite sliten tvårummare i Svedmyra…
Jag drömde om min pappa inatt!
Jag uppskattar inte det! Jag uppriktigt ogillar att drömma om honom!
Men…
I min medelålder har jag funnit insikter och sanningar, som jag aldrig trodde att jag skulle finna och kunna ta till mig, som en del av mina upplevelser och erfarenheter…
Dessa erfarenheter och upplevelser är inte alltid av godo, naturligtvis, men någonstans har jag funnit förståelse och acceptans för det som varit och hur andra människor valt att behandla en situation, tilldragelse och ett händelseförlopp…
Man behöver nödvändigtvis inte förlåta och vara blid, god och välvillig… Det kanske är gott nog att finna någon form av acceptans och förståelse, inför hur somliga saker utvecklade sig och hur det blev!?
Inget försvar, men ett möjligt svar?
”Jag förlåter dig, för det du gjort mig”.
”Jag vänder andra kinden till och förlåter dig”…
Det är stort. Det är bibliska termer.
Hur många är vi som egentligen är så storsinta och goda, att vi verkligen klarar av det; förlåta oförrätter och förödmjukelser?
Innerst inne, fullständigt sanningsenligt; hur många är det av oss människor som inte har, trots förlåtelse och absolution, ett skavsår kvar av ilska, grämelse, harm och ånger, längst in och längst ner i botten av själen?
Måste man förlåta andra, vara en större och generösare människa, för att komma vidare med sig själv och försöka att komma till sinnesro?
Blir det till bitterhet och beska, av att låta somliga saker vara precis vad de är; svek, sårbarhet, sorg och förbannad lögn…
Gör det någonting om man bara lämnar det därhän och väljer bort dem och de som gjort en orätt?
Måste man verkligen grotta runt i sk*tstövlighet och reda upp och reda ut oförrätter och förödmjukelser?
Måste man alltid vara storsint och ädelmodig, ja’ för att inte bli bitter, cynisk och förvandlas till en besviken människa?
Och… Om jag försöker att se min del, mitt ansvar, i olika mindre bra skeenden och händelser, orättvisor och kräkningar, kan det inte räcka med det och så får resten bara bero och ligga kvar i sin marinad i minnet?
Vad kan jag lära mig?
Vad var min del?
Har jag något ansvar och har jag möjligheten att förstå och ta till mig maktlösheten..?
Inför min far, till exempel, och i delar av min uppväxt, var jag naturligtvis maktlös!
I somliga händelsekedjor var jag ett barn, och därmed maktlös! Men dock… Vad gör jag av de där erfarenheterna och hur väljer jag att se på dem?
Och måste man konfrontera och bearbeta vissa perioder i livet, för att somliga livserfarenheter alltid blir kvar hos en, hur mycket man än försöker att vara en god, högsinnad och ädelmodig människa, för att nå inre sinnesfrid..?
Ytterligare en fundering…
Är det bitterhet att välja bort och avstå från människor och personer, som man upplever som mindre bra och kanske rentav ”toxiska”?
Är det bitterhet att välja bort närstående och familj, när man själv upplever dem som mindre bra, för ens eget välbefinnande!?
Blir man elak då?
Blir man en självcentrerad människa, när man ”ser om sitt hus” och sig själv!? Blir man till en smitare och undvikare?
”Jag tycker inte om dig och du har ingen plats i mitt liv”…
Inget försvar, men ett möjligt svar…
Det finns vissa människor och händelser, som jag kladdat runt i, i årtionden, och där jag uppriktigt känt enorm ilska, kanske rentav av förbittring och haft ett fientligt sinnelag!
Jag tänker bland annat på min pappa!
Jag förlåter honom inte! Jag har knappast överseende med hans beteende, handlingar och försmädelser, men plötsligt har en ny tanke börjat få fäste hos mig…
Plötsligt har jag fått förmågan att tänka och kanske framförallt känna, uppriktigt och sanningsenligt, att; hur såg hans liv ut egentligen? Vad kände han? Hur såg hans tankar och funderingar ut, kring livet och tillvaron?
Gjorde han, efter sin förmåga, sina sanningar och insikter, det bästa han förmådde, trots att utfallet blev brutalt och skoningslöst emellanåt?
Med sina kunskaper och erfarenheter, agerade han utifrån det han trodde blev till det bästa möjliga? Gjorde han det han förmådde, det han trodde var korrekt och helt i sin ordning, utifrån sina egna livserfarenheter? Gjorde han, trots allt, det bästa han kunde?
Jag förlåter inte honom för att han gav mig stryk, absolut inte, men han visste förmodligen inte bättre? Han hade inga andra verktyg!?
Hade han ånger när han dog?
Acceptans!? Inte att förlåta, men någon form av acceptans, hos mig!?
Jag grubblar över det… funderar…
Jag tänker numer, att han var den han var och han gjorde som han gjorde, för att han inte visste bättre och för att han inte hade förmågan till någonting annat…
Hur många dagsedlar fick han smaka på?
Vilka ord, uttryck och nedsättande ordalag, använde hans far sig av? Hur blev han behandlad och ”tuktad” av sina föräldrar?
Han gjorde det han förmådde, min pappa…
Min pappa gjorde vad han visste och kunde, utifrån sina livserfarenheter och livskunskaper!
Skulle det kunna vara så?
Skulle det kunna vara en sanning och någonting för mig att acceptera och finna sinnesro i? Ja… kanske…
Oavsett så är det nytt för mig och en ny tanke… Den känns bekvämt och mjukt, på något sätt! Det river mindre i hjärtat och det upplevs mer följsamt och… fint!?
Är detta att förlåta?
Och ja! Jag har haft dessa grubblerier förr, men numer känns de mer rätt och rättfärdigande, på något sätt…
Det kom förmodligen med åldern, att det omvandlades till sanningar och insikter, snarare än att fastna vid bara tankar och funderingar!?
Det ursäktar ingenting av hans beteende, naturligtvis inte, men kanske en förklaring ändå?
Inget försvar, men ett möjligt svar?
Och jag försöker att applicera de där tankarna och mina nya insikter på fler människor jag mött genom livet.
Jag försöker att se bortom och bakom varje oförrätt och varje försmädelse och jag tänker att; vad gjorde att dessa människor begick övertramp, överträdelser och kränkande handlingar, gentemot mig!?
Hur kommer det sig att somliga människor bettet sig orätt och rent fult, i förhållande till andra människor?
Hur såg deras liv ut? Vem var de, egentligen, med sorger, ilska och kanske ett raseri, som landade på och hos mig? Gjorde de vad de förmådde, just i den stunden och i det ögonblicket?
Jag behöver som sagt inte förlåta, men jag kan välja att tänka lite större och lite längre bort, för att själv hitta någon form av lugn och ro och inre frid.
Det är inget försvar, men ett möjligt svar?
Och jag kan gå till mig själv också!
Jag kan se på mig och min person, och finna dessa tankar av acceptans även där!
Jag har ju själv varit en riktigt sk*tstövel och fullständigt häpnadsväckande elak och otrevlig! Även jag har behandlat människor riktigt illa och har förmodligen en hel del gottgörelse att ägna mig åt… Men, till mitt försvar kanske… i mina sk*tstövligheter, fulheter och elakheter, återfinns ett grisigt missbruk och en fullständigt självcentrerad människa och man, någon jag inte vill kännas vid förstås, men han är ju där, bebor mina minnen, och han är en del av mig, så…
Jag visste inte bättre.
Jag förmådde inte mer och jag var fullständigt kidnappad av missbruket och drogerna (alkohol är alltid en drog!) och jag gjorde, agerade och levde, utifrån egocentri och själv hyckleri…
Jag är inte den personen som jag blev med missbruket, absolut inte, men oavsett det, så kommer jag alltid att få släpa runt på den delen av min personlighet som är stämplad med falskhet, självcentrering och ren ondska…
Återigen: Det är inget försvar, men ett möjligt svar…
Jag söker sinnesro.
Jag vill ha en inre fristad, att kunna luta mig emot… Jag söker vila och trygghet, i mig själv och jag försöker…
Jag försöker att hitta ett lugn, en mjukhet och en mildare inställning till mig själv och livet… ja’ även till andra, för jag är trött på förbittring, oförrätter och skavande skavsår…
Somligt går bara inte att förlåta!
Somligt kanske rentav inte vill förlåtas, men jag kan möjligen finna förståelse och insikter…
Även jag gjorde mitt bästa, utifrån min dåvarande livssituation och min då kaosartade tillvaro!
Även jag behöver finna acceptans och lite förståelse inför mig själv och den jag var…
”Äpplet faller inte långt ifrån trädet”, som mormor skulle ha sagt…
Tag vara på ditt liv! Akta det väl! Slarva inte bort det! För nu är det din stund på jorden…
Väl mött och på återläsande / Arthur
Vardagliga Anteckningar... 