Jag går förbi hans hus ibland.Tittar upp emot hans lägenhet, ser hans köksfönster och undrar hur han har det…

Jag går förbi hans hus ibland.
Tittar upp emot hans lägenhet, ser hans köksfönster och undrar hur han har det…
Jag går förbi hans kvarter ibland och grubblar över om han tänker på mig…

Jag vet vad som är bra för mig och jag vet, numer, vad som är mindre bra.
Jag har koll på mig själv! Jag är medveten! Jag har närvaro!
Men ibland…

När det inte känns som om, i kroppen; ”det här är korrekt och helt i sin ordning”, så bör man tänka till… Ja, du vet, den berömda magkänslan och intuitionen!
När det blir ett märkligt motstånd, om än så lite, i kroppen, så är det tid att tänka till…
Och istället för att forcera saker och ting och fatta för snabba beslut, så är det alltid bra att skaffa sig lite distans och avstånd och hinna låta somligt få marinera lite och ”ligga till sig”, så att det kan bli bra…
Det är aldrig bra att agera i affekt!
Det blir aldrig bra att låta känslorna bära iväg med en, för man gör fullständigt ogenomtänkta saker och så blir det fullständigt pannkaka av det!
Eller som en god vän säger; ”det där blev en riktigt bajsmacka”!
Samma vän har sagt; ”minsta tvekan och osäkerhet inför nya åtaganden och beslut, är alltid ett nej tack”!
Lättare sagt än gjort, ibland…

Ibland bär de av med en, känslorna, och man överrumplas fullständigt av dem och gamla invanda mönster spelar en ett stort spratt och man hinner inte riktigt med att tänka till och få distans…
Det är som om man matar ett gammalt glupskt känslomonster, med socker och känslogödning!
De där känslorna som man vet är mindre bra, men som man levt med i över halva sitt liv, som är så välbekanta och bekväma och mysiga… de är ju så himla ”hemma” på något märkligt vis, de tar över känslolivet ibland!
Och så växer de till sig och blir jättestort och ohanterligt, och innan man vet ordet av, så sitter man på en ”bajsmacka” och bara åker med… gamla invanda mönster tar över, fullständigt!
Hej vad det går!

Ett sådant bra exempel på känslomonster och känslostormar, är förälskelse, parat med låg självkänsla och behovet av att få vara älskad, uppskattad och omtyckt.
Krydda det lite grann med en önskan om att få ta hand om, vara behövd och att få vara någons hjälpande hand, så har du ett känslokaos som är mindre bra…
Kaos! Förvirring! Känsloanarki!

Jag hann inte riktigt med…
Känslorna bar iväg med mig…
Det var ju så jäkla härligt med fjärilarna i magen! Att ständigt tänka på värme, kärlek, glöd och passion… Att få tänka på en annan människa!
Jag var attraktiv för någon och jag upplevde längtan och förväntan, åtrå och lidelse!
Jag slog fullständigt i golvet, av passionerade känsloyttringar!
Dessutom: Det var ju så länge sedan!
Himlastormande! Hisnande! Tonårsaktig förälskelse! Rosa moln och gröna elefanter!
Och samtidigt… eller nu i efterhand, med distans…
Jag kände det så tydligt: Det här blir inte bra! Någonting i detta förälskelsens rus, skaver! Det ligger ann…
Det här är för bra, för att riktigt stämma överens med verkligheten! Men… Det var ju så länge sedan… Jag vill! Jag vill ha!! Låt mig få!

Och, mycket riktigt, han var en man i ett fullt utvecklat missbruk och jag… Ja, jag började intala mig själv att det kanske kan fungera ändå? Kanske att jag kan kontrollera honom, mig själv och dessutom stävja hans missbruk? Kanske att just jag kan få honom att välja nya och bra saker? Kanske att han åtminstone kommer att se på livet och tillvaron, med nya ögon och med en sundare livssyn? Kanske att just jag, kan skapa förändring?
Med andra ord började jag att mata mina gamla mönster av ”medberoende” och mina gamla behov av att ”få ta hand om” och att ”rädda en annan människa”, med mantra som; ”jag är tillräckligt stark! Jag är ärlig och insiktsfull! Jag vet vad jag gör! Jag vet vad jag ger mig in i! Jag har varit drogfri tillräckligt länge! Jag kan skapa förändring”…
Hela mitt jag gick ”all in” och innan jag visste ordet av och innan jag hann med att tänka efter och vara sund, medveten och insiktsfull, så satt jag på känslotåget av gamla välbekanta mönster, som trots allt var lite mysiga och välkomnande, och jag åkte minsann med av bara farten!
Hej vad det gick! En riktig bergochdalbana av härlig förälskelse!
Det gick så fort och jag ville få njuta, njutas och dela skratt, glädje och berusning, med en annan människa…
Men så…

Insikter, kunskaper, medvetenhet, självinsikter och livet, kommer ifatt en…
Är man det minsta inlyssnande gentemot sig själv och bara känner in, tar sig tid att verkligen lyssna inåt, så inser man: Det här kommer aldrig att bli bra! Det här kommer aldrig att fungera och det kommer att bli en redig ”bajsmacka” och en åktur rätt ner i ett eländes elände!

Att sätta sig själv i främsta rummet, kommer alltid att komma först!
Att lyckas med att se det som blir, och är, det bästa för en själv, är alltid det viktigaste!
Att ha självrespekt nog, att veta: Det här kommer att svida, göra jävligt ont och det kommer att bli en hel del tårar och sorg och ledsamheter och saknad… och ändå ha sinnesnärvaro nog att lämna bakom sig, för; ”det här går bara inte”, det är stort!
Att ha blivit, även om det tog några månader, så pass medveten och känslomässigt tillgänglig, att man vet att just jag är värdefull och värdig någonting bättre och schysstare och finare och smidigare och… Det är stort!
Att gör det som är bäst för en själv, oavsett hur det känns och upplevs, är livskunskaper och livserfarenheter!
Jag visste ju…
Jag kände ju hela tiden…
Jag hade ju facit framför mig… Någonstans skavde det och kändes inte helt rätt!
Och ändå; ”kan jag inte få njuta lite bara! Kan jag inte få det här njutbara, bara för ett ögonblick! Varför kan inte jag bara få känna attraktion, åtråvärdhet och passionerade känsloyttringar!? Lite bara… En dag till”…
Jag blev ju så vacker tillsammans med honom! Jag blev ju så attraktiv tillsammans med honom… Jag blev som en ny människa!
Levande! Enegifylld! Glödande och vacker!

Men… Jag kan inte umgås och omge mig med människor som är i ett fullt blommande missbruk, oavsett hur länge jag själv varit nykter och drogfri!
Jag kan inte vistas i miljöer där ett missbruk är fullt pågående, även om jag tror att jag är stark nog, är trygg nog, tillräckligt modig nog… Det går bara inte…
Även om jag själv varit nykter, hel och ren, i snart ett decennium, så fungerar det inte… Jag kan inte utsätta mig själv för det…
Ett före detta missbruk, är alltid ett vilande missbruk och det ligger ständigt och lurar i livets bakgator, skrymslen och vrår…
Tack för möjligheten, men nej tack!

Jag går förbi hans hus ibland.
Tittar upp emot hans lägenhet, ser hans köksfönster och undrar hur han har det…
Jag går förbi hans kvarter ibland och grubblar över om han tänker på mig, saknar mig och jag funderar över om han någonsin kommer att komma till insikten om att han gick miste om en härlig människa och man, och att han missade möjligheten till kärlek, tvåsamhet och en bra, god och schysst människa…
Jag kan bara fundera och grubbla över det, jag kommer aldrig att få veta…
Det som inte är bra för mig, lämnar jag bakom mig och jag kan inte, kommer inte, att ta reda på hur det egentligen ligger till och hur det egentligen blev! Jag har för mycket självrespekt för det, numer!
Mitt liv, min drogfrihet, är väldigt mycket viktigare än att ta reda på; ”saknar du mig, så som jag saknar dig!? Kände du som jag; fan vad härligt att få vara älskad och uppskattad? Tänker du på mig, så som min längtan efter dig, skaver hål i mitt hjärta”…

Det är mörkt, i hans köksfönster…

På återläsande och väl mött / Arthur