Om Arthur

Häng med och läs min Blogg… En högst personlig blogg ur ett HBTQ-perspektiv. Jag är tidigare missbrukare. Jag har dubbeldiagnos. Jag är människa och man. Jag är bostadslös, rotlös och på väg tillbaka till livet. Jag är gjord av tankar, funderingar och en hel del ord. Jag bjuder på det här… Bjuder på orden, funderingarna och det som rör den röriga tillvaron och vardagens trivialiteter. Poesi, korta berättelser, någon krönika, funderingar, grubblerier och gamla minnen… Väl Mött / Arthur

Jag letade upp mitt allra första blogginlägg från juli 2014. Det är snart sju år sedan! Det handlar om missbruk och destruktivitet. Det känns avlägset, främmande, men ändå nära… Väl mött / Arthur

Bilden är från 2014

Jag passerade Björns trädgård, här i Stockholm i går. Det ligger väldigt vackert vid Medborgarplatsen.
En hel del grönska, mycket passerande människor, som låtsas som om det inte fanns…
Och på höjden, den vackra Moskén, som ser ut över Södermalm…
Alla dessa trasig, söndriga och förfallna människor…
Med förbundna ögon passerar vi alla dem som står där, för vi vill inte se dem! Inte heller jag…
Även jag blundar och passerar…
Det är kallt därute… 

”Det är hårt, kallt och tufft där ute. 
Det är kallt och rått.
Rått väder, rå ton och förbannat rå egoism. Rått!

Jag frågar mig, när blev jag så destruktiv? 
När var brytningspunkten, när valde jag drogen, framför allt annat?
När blev mitt liv så gratis, att det inte spelade någon roll längre?
Det spelade ingen roll om jag levde eller var död.
Betydelsen av levande och död saknade helt innebörd och mening. 
Levande död. Ändå där, levande och skit samma… 
Jag lät mig själv sjunka ner till ett någonting, som inte kan kallas ett liv.
Jag har upplevt sådant som jag aldrig trodde att jag skulle överleva, eller ens vara med om. 
Jag har sett saker som inte är normalt och jag har själv gjort handlingar som ännu jagar mig och mina tankar, i de mörkaste av dagar.

Jag har mött människor på de mest märkliga ställen och människor med olika bakgrund, historier och livsöden.
Jag skulle aldrig ha mött dem, om det inte hade varit för mitt eget missbruk och jakten på att få ytterligare berusning.
Jag har sovit i knarkarkvartar, på gatan, i parker och på något fyllos soffa.
Jag har gått med på det mest märkliga saker, för att komma åt droger och mätta mitt ständigt hungrande missbruk.
Jag har gjort våld på mig själv. 
Jag har låtit övergreppen ske, med missbruket och åtkomsten av drogerna framför mina ögon. 
Maktlös maktlöshet… Fullständigt vanmäktig, kraftlös och svag.
Jag har tillåtit andra att göra våld på min person, våldföra sig på mig, och jag har brukats, missbrukats, och utnyttjats.
Jag har missbrukat, brukat och varit i djupa destruktiva samtal med djävulen och ondskan, som bebor min kropp och mina cellers innersta, detta för att helvetet bor inom mig, villkorslöst och kraftfullt. Köpslår hela tiden. Vågskål och vem vinner?
Jag har varit lortig, svinig, grisig och grisat.
Gud vet hur stor min skuld är! Anden vet vad jag gjort och vad jag själv får leva med.

Det har gått många dagar och många år, sedan min familj och mina syskon, frågade efter mig. De frågar inte längre.
Vet de ens om att jag lever?
Delar av detta är mitt eget. Jag har valt bort och skurit av.
Jag valde bort dem, och skar av och amputerade hela familjen.
Låt det vara. Låt bli och skit i det!

Och jag har blivit inlåst, omhändertagen och jag har somnat på de mest olämpliga ställen. 
Ingen har sett efter om mitt hjärta slutat slå. 
Ingen har kontrollerat om mina lungor fyllts med syre.
Egoismens jävla vansinne! 
Egocentricitet, självupptagenhet och själviskhet, är etiketterna på sjukdomens förfall.
Och jag har sett kvinnor och män dela på verktyg och sprutor. 
Jag har blivit erbjuden de mesta av droger och de mest destruktiva sätt att tjäna ihop pengar till densamma.

Jag har gått från det glamorösa, härliga, förskönade, och allt igenom förfalskade livet, med vackra saker, storslagna våningar, vackra människor och en vacker man, till… 
Jag har förlorat pengar, prylar och snygga kläder, fester, middagar och cocktails, och en vacker man, till att hamna…
Jag har jagat, sprungit gatlopp! Jag har bönat och bett om mer!
Ge mig mer, mera och ytterligare medicinering!
Döda mig. Låt mig dö, gå ur tiden och falla ifrån.
Jag har bett guden om hjälp, bett böner för att få orken att sluta, ge upp!
”Hjälp mig för fan, varför överger du mig”?

Det är hårt, kallt och tufft där ute. 
Det är kallt och rått.
Rått väder, rå ton och förbannat rå egoism. Rått!
Jag har fått erfara döden på nära håll. Jag har sett vad alkoholen, drogerna, gör med människor. Det tar död på själar, det tar sakta livet av människoliv.
Och lyckas inte drogerna ta död på människorna där ute, så ser drogerna till att slå ihjäl olyckliga själar, för att stilla sitt eget missbruks hunger.

Helvetet på jorden. De ondas tillhåll. Ondskans dödsrike och den olidliga plågan.
Man har bara sig själv! Ensam. Ingen att tro på. Lita inte på någon!
Allas vän, när det finns tillgång till…
Samtligas brorsa och vän, när det finns möjlighet att nyttja och utnyttja varandra. 
Jag hade bara mig själv att tillgå! Bara jag att lita till och lita på.
Ingen annan! Lita inte på någon! 
Det är hårt, kallt och tufft där ute. 
Det är kallt och rått.
Rått väder, rå ton och förbannat rå egoism. Rått!

Men jag är inte rädd längre! 
Jag kan inte förlora nu. Jag har inget kvar att mista, slarva bort och förlägga!
Ingenting att försnilla mer. Bara jag själv…
Det är bara jag kvar och det är värt något. Är det inte det?
Även om jag är vilsen, borttappad, så ska jag ut och leta.
Skattjakt… Och slutligen…
Slutligen har jag bestämt mig. 
Jag är stark nog att klara av det här! 
Kanske att jag lärt mig av mina misstag!? Kanske inte?
Kanske att jag snubblar och slår mig på vägen, under min vandring mot stolta ryggar och bröstkorgar, fyllda av tillfredsställelse och belåtenhet. 
Jag vet var vägarna bär, framåt eller runt, runt och runt.
Men jag klarar det här? 
Och blir det fel, så har jag i alla fall gjort som det var tänkt, att leva hel, ren och oförfalskad.
Slutligen har jag bestämt mig. Jag är stark nog att klara det här! 
Jag äger känslan för hur det ska se ut, mitt liv, där borta i horisonten.
Jag är ensam. Jag blir kanske ensam…

Så, vad gör det? Det var jag ju hela tiden!

Det är hårt och tufft där ute. Det är kallt och rått.
Rått väder, rå ton och förbannat rå egoism. 
Rått!”

Länk till det ursprungliga inlägget från 2014-07-31: https://arthursblogg.wordpress.com/2014/07/31/det-ar-kallt-darute/

Jag blir bara maktlöst uppgiven. Ibland tänker jag att det inte är någon idé längre, jag ger upp!

Snurriga grubblerier och trassliga tanketrådar, en förmiddag i början av juli…

Ibland önskar jag att jag var en lättsammare människa. Mindre tänkande. Mindre grubblande. Kanske mindre medveten om min tillvaro och världen. Kanske lite korkad och okunnig, rentav!

Jag simmar alltid i djupet.
Aldrig vid ytan.
Jag går på djupet.
Aldrig ytlig.
Det kallas för svårmod.

Jag blir maktlöst uppgiven, emellanåt.
Ibland tänker jag att det inte är någon idé längre, jag ger upp! Det spelar liksom ingen roll längre hur mycket jag gör för mitt mående, för det blir i alla fall inte bra! Jag kan träna, motionera, äta sunt och meditera, och ändå får jag inte något hållbart resultat! Det blir inte bättre.
Somliga dagar har jag mitt vanliga ”normaltillstånd” av nedstämdhet, men ibland faller jag ner i en depression och får svårt att hantera mina dagar. Dagarna, ibland veckor och månader, som följer i en depression, försöker jag i möjligaste mån att klara av allt det som måste göras, oavsett… Men ibland ger jag bara upp.
Jag känner mig ensam i allt det här!
Jag upplever att jag hela tiden, själv, måste ta striden för att kunna komma vidare och hitta olika lösningar på min psykiska ohälsa.
Jag är trött.
Ibland; Nu räcker det!
Och ändå; En ny dag, nystart, och så börjar vi om.
Ibland är känslan: ”Det är slut här! Det finns ingenting kvar! Det som återstår är att leva färdigt det här jä*la livet. Mitt liv har inte mer att erbjuda”!
Låt mig poängtera: Det är en beskrivning av en känsla och nödvändigtvis inte en sanning!
Jag skriver som jag skrivit många gånger tidigare; det är skillnad på känsla, tanke och att agera på dem! Men behöver inte agera på allting som man känner och upplever… Känslan kan få vara där, ånga på, men man behöver nödvändigtvis inte agera på dem!
Jag är inte mina känslor! Men känslor kan bli obeskrivligt tunga att bära…
Jag är nedstämd. Förmodligen på gränsen till depression. Och jag är trött och blir lätt psykiskt stressad. Sover en del… Det får vara okej det också!
Har varit det under en längre tid, tungt nedstämd, och känner att jag börjar blir utmattad och bara… slut! Fast… Jag är envis och seg som f*n, och i morgon börjar jag om…

En obekväm skavande rastlöshet finns hos mig. En rastlöshet som kan liknas vid oro. En oro som kliar i kroppen. Det är svårt att förklara, men det är som om kroppen fortsätter att vara ”på” och vill väldigt mycket, emedan hjärnan går på tomgång och behöver vila och få återhämtning. Märklig känsla och ett konstigt tillstånd! Viljan finns, men inte energin och hela jag lider av energiläckage!

Under sommaren är det tänkt att det ska lätta kring hjärtat och inombords, där själen har sin boning… Ljuset och solen borde få hela kroppen att sjunga av glädje och rus… Men nej!

Jag skrev i ett tidigare inlägg om att jag aldrig, eller väldigt sällan i alla fall, är eller har varit passiv i min psykiska ohälsa. Det är ganska ovanligt hos dem och oss som lever med kronisk depression och nedstämdhet. Oftast blir man passiv, orkeslös och, i värsta fall, apatisk. Många gånger är det ett fullt arbete med att hålla igång dagen och få de viktigaste sakerna gjorda.
Att vara ”aktiv” och kunna ta hand om sin vardag kan vara mindre bra, eftersom psykiatrin anser att man inte är så ”sjuk” som man utger sig för att vara! Med andra ord; man blir misstrodd och misstänkliggjord.
Jag är ganska bra på att inte lyssna så mycket på mina mörka och negativa tankar och funderingar, jag har en bra förmåga att låta dem surra på och göra mina dagliga rutiner ändå, det är väl det som kallas att vara Mindfull. Jag tänker ofta på att jag inte är mina tankar och att jag kan komma igång ändå… sätter upp delmål under dagen och gör lite i taget. ”Ska bara komma ur sängen, det räcker idag, det är okej. Ska bara ordna med kaffe och tömma kattlådan, det kan räcka idag, och sedan får jag se… Jag ska bara ta en promenad och OM jag vill och orkar, så tränar lite. Jag ska bara ordna med maten, och sedan avgör jag OM jag orkar duscha och ta hand om mitt yttre”…
Lite i taget och med lite självövertalning, så får jag saker och ting gjorda! Lite till, en sak i taget, och lugnt och försiktigt och hela tiden tänka; Det är okej om jag inte vill och inte orkar mer idag. Delmål! Jag brukar faktiskt berömma mig själv när jag lyckas gå i mål, med en av mina dagliga delmål.
Det måste bara gå!
Att ge upp är inte ett alternativ!

Från en tanketråd till en annan…
Jag märker att jag börjar bli äldre, inte gammal, men mogen och äldre, när jag stör mig på somliga ting i vardagen. Det börjar bli en del irritationsmoment i tillvaron.
Plötsligt blir jag irriterad och bara… trött!
Jag börjar krypa ur min puppa av ”ungdom” och fram kryper en sur, bitter och grinig farbror…
Jag har börjat störa mig på att de svär så innerligt på teve! Varför?
Och varför har våra unga artister och sångare, plötsligt valt att använda sig av svordomar i sina texter? Är det grovheten och svordomarnas brutalitet de söker? Ett hårt eftertryck och en stark betoning i texterna, är det de som de eftersträvar?

”Allt jag behöver nu
är att hitta en annan du
det kommer till och med bli lätt
du är så jä*la inkomplett”…
Sjunger Miriam Bryant…
Varför?

Varför dricks det så förbannat mycket alkohol i teve? Och amerikanska filmer och serier, ”glorifierar” användandet av Marijuana och använder drogen som ett härligt rus och ett ofarligt roligt nöje! Lite charmigt och bara mysigt trevligt… party!! Dumheter!

Barn som vrålar och skriker på Ica, får mina öron att blöda! Jag orkar inte höra! Vill vråla: Håll kä*ten!
Och priset på bananer river djupa hål i min plånbok! Jag blir vansinnig! Varför är maten och, framförallt, frukt och grönsaker så förbannat kostsamt!? Att äta hälsosamt är dyrt!
Och varför måste alla, precis alla, handla samtidigt som jag? Har de inga arbeten att sköta? Inga hem att gå till?
Hur kommer det sig att jag, som en ensamstående och singel, med en åldrande katt, kan åstadkomma så vansinnigt mycket sopor och skräp!? All denna plast och alla dessa förpackningar att ta hand om.
Och varför tycker inte alla andra som jag, i olika spörsmål och tankebanor, eftersom jag alltid har rätt och vet bäst? ”Säg inte emot mig, för jag har mer erfarenhet och har levt längre än du”! Jag är ironisk naturligtvis! Det är bäst att jag tillägger det, för åsiktsmaskinerna missförstår gärna och blir absolut tvungna att ventilera sina åsikter och tankar…
Och det heter inte ”längre än dig”! Nej! Det heter ”längre än du”!
Jag har dessutom blivit språkpolis! Jag hör det överallt! Felvalda ord, meningar och fraser!
Jag börjar bli en äldre sur farbror! Jag irriterar mig på människor och hur de beter sig!
Varför har ungdomarna slutat hålla upp dörren för samhällets äldre seniorer? Varför har de unga av idag, glömt bort artigheten att lämna plats på bussen, för dem som behöver sittplatsen bättre än de själva!?
Hur kommer det sig att glass- och godispapper hamnar på marken, när staden är full av papperskorgar!? Dessa förbannade fimpar överallt!
”Har du hört talas om trafikvett”, har jag lust att vråla till de där cyklisterna, som susar omkring i tajta sportiga lycraoutfits och som uppenbarligen tror att de är en cykeltävling, Tour De France, de deltar i. Idioter! Män i tajts har jag aldrig begripit mig på! Vuxna karlar i cykelbyxor… Behöver jag skriva mer?

Lugnt och försiktigt
börjar dagen.
Det gör ont.
Värker i kroppen,
inte fysiskt,
mentalt.

Ta hand om dig därute i vida världen och cyberrymden! Jag gör mitt bästa från min vrå av Vintergatan! Väl mött och på återläsande / Arthur

(Foto: Arthur)