Om Arthur

Häng med och läs min Blogg… En högst personlig blogg ur ett HBTQ-perspektiv. Jag är tidigare missbrukare. Jag har dubbeldiagnos. Jag är människa och man. Jag är bostadslös, rotlös och på väg tillbaka till livet. Jag är gjord av tankar, funderingar och en hel del ord. Jag bjuder på det här… Bjuder på orden, funderingarna och det som rör den röriga tillvaron och vardagens trivialiteter. Poesi, korta berättelser, någon krönika, funderingar, grubblerier och gamla minnen… Väl Mött / Arthur

Jag har nött på korkmattorna på psykiatrin i över sju år! Arg, irriterad, förbannad och, emellanåt, bara jä*ligt ledsen…De har faktiskt givit upp om mig!

I kontakten med Fysioterapeuten, med inriktning på mental hälsa, och via Ersta Sjukhus, har jag fått mer hjälp, fler verktyg och fler insikter och förståelse, varför min kropp reagerar och agerar som den gör, än vad psykiatrin någonsin har kunnat hjälpa mig med!
Det kan tyckas självklart att psykiatrin tänker holistiskt och ser till hela människan; själ, kropp och anden, och önskar finna sambandet mellan psykisk ohälsa och kronisk värk till exempel… Men nej! Icke!

”Psykiatrin arbetar inte med somatiska sjukdomar och psykiatrin hjälper inte till med meditation, träning och avslappning! Här! Ta ett piller till! Du! Ta gärna två, av den rosa sorten”! Det är bokstavligen, nästan, vad ansvarig läkare har sagt till mig på psykiatrin!

Med Fysioterapeutens hjälp har jag förstått sambandet mellan olika trauman, PTSD, nervsystemet, hjärnan, stress och hur allting hänger ihop!
Jag har fått förståelse för varför jag och min kropp inte riktigt kommer överens och varför jag blir så väldigt sjuk emellanåt…
Utöver det, har vi pratat mycket om kost, hälsa, vad vi bör äta och vad som måste undvikas!
Kroppen är ett stort fenomen och ett väldigt precist fungerande organ och det som de flesta inte har en aning om idag, är hur enkelt det är att ”fucka upp” hela systemet med något så enkelt som raffinerat socker och hårt processad mat.

Till min glädje ska jag, tillsammans med andra patienter i min situation, få möjligheten att utöva och arbeta med Medicinsk Yoga till hösten!
Utöver det, ska jag få enskild hjälp med Basal Kroppskännedom och arbeta med att acceptera min kropp och stärka min självkänsla… (Länk nedan, för dig som vill och behöver…) Jo, för vi kom på, efter några sessioner, att jag håller på någonting som kallas för Dissociation och att det måste vi jobba stenhårt med… (Länk nedan, för dig som vill och är kunskapstörstig…)

I alla fulla fall och nå väl…
Jag har nött på korkmattorna på psykiatrin i över sju år! Arg, irriterad, förbannad och, emellanåt, bara jä*ligt ledsen…
De har faktiskt givit upp om mig! Det finns inte hjälp för mig att få längre, för det finns inga mediciner som biter på min vägrande hjärna!
Och jag tänker och känner så starkt, att det här är väl ändå tanken bakom psykologi, mental hälsa och välbefinnande; holistiskt tänkande, att se hela människan, själen, kroppen och sinnet… Men nej! Icke!
Om psykiatrin hade arbetat på ett mer genomgripande och nytänkande sätt, så hade jag haft tillgång till detta för snart åtta år sedan… Det är ju för f*n absurt, när man börjar tänka på det!
På lite mer än sex månader har arbetet tillsammans med Fysioterapeuten fått många av bitarna i tillvaron, och i min person, att falla på plats och jag har en medvetenhet och självkännedom som psykiatrin inte har kunnat hjälpa mig med…
Jag blir uppriktigt förbannad, när jag tänker på det: Där inga mediciner hjälper, där ger vi upp!

Det finns enorm tacksamhet i, att jag hittade rätt och att jag fått möjligheten att möta en nytänkande och insiktsfull människa i form av en fysioterapeut på Ersta Sjukhus…
Grattis till mig! (Jag är uppriktigt lite golvad av kunskaperna, insikterna och intelligensen, som den här lilla människan besitter!)
Men… Det bor också en enorm ilska, frustration, stress och en liten gnutta bitterhet hos mig, för detta känner jag, ligger faktiskt inom psykiatrin och den psykiska hälsovården och de borde ha kunskaperna och nytänkandet…
Med andra ord: Jag hade alltså kunnat vara i hamn, redan för några år sedan, om psykiatrin inte hade varit så jä*la svårmanövrerade och så förbannat fast i sitt sätt att arbeta, som närmast kan härledas till sextiotalet! Det fattas  faktiskt bara ordentliga kallbad och Lobotomi…

Nog om detta… Hur mår du!? ♥️

väl mött /Arthur

Basal Kroppskännedom: https://www.ibk.nu/vad-ar-bk/

Dissociation: https://mind.se/fakta/diagnoser/trauma-dissociation-och/

Livet är för j*vla tufft, just nu…Jag är tuffare!

Livet är j*vligt tufft just nu… Men jag är förbannat tuff, jag också!
Tuff, tuffare, tuffast…
Gödslar med humor!
Skrattar…
”Jo, jag är okej”!
Vill inte manifestera j*vligheten… Det ska inte få fäste i min kropp!
Envis, envisare, envisast!

Livet är för j*vla tufft, just nu…
Jag är tuffare!

This to shall pass!

Ibland blir jag farligt deprimerad! Jag kan hantera det! Nja, nästan… Ibland får man be om hjälp!

Ett sammelsurium av virriga funderingar och tanketrådar…

Det blir för mycket för mig emellanåt.
Jag kan inte hålla på som jag gör, springa än hit och rusa än dit.
Somliga veckor är det förbannat rörigt och, med mina mått mätt, mycket att göra, många tider att passa och många människor att möta.
Jag blir hjärntrött. Utmattad. Gråtmild. Nedslagen och… jävligt förbannad!
”Varför fungerar inte livet!? Varför fungerar det inte för mig”!?
Egentligen, i andras ögon, är det inte mycket för mig att göra och inte heller många göranden att få gjort, men för mig, med brist på energi… Jag går på knäna. Stressar. Stresspåslag. Än mer trött…

Jag försöker, jag gör verkligen det!
Jag tycker att jag anstränger mig och verkligen gör mitt bästa för att vara levande, leva, och hänga på i livsbruset. Vara ett, med tillvaron…
Det blir för mycket för mig, somliga veckor, när det blir besök på psykiatrin, samtalsterapi, möte med fysioterapeuten, vara i social träning och måla akvarell, och samtidigt hinna med min styrketräning, yoga, matlagning, städa och tvätta tvätten och få tillgång till kondition och motion. Jag ska också slänga in Mindfullness och meditation… Andas, ta det lugnt!
Uppfattade du det ironiska i detta!? Vardagsstress och sedan; slänger in lite meditation och Mindfullness!
En parentes: Jag är i stort behov av ordning och reda! OCD kallas det för…
Jag sover, återhämtar mig och vilar, upp till tolv timmar om dagen… Utmattning. Det blir inte många timmar kvar på ett dygn!

Ibland blir jag farligt deprimerad!
Jag kan hantera det!
Nja, nästan… Ibland får man be om hjälp!
Dock: Jag vet vad jag behöver och jag vet vad som är sant och vad som är falskt, i tanketugget, vid en depression!
Jag har blivit väldigt bra på att se och lyssna till skillnaden!
Jag är inte det jag tänker! Tankarna
om ens personlighet i en nedstämdhet eller i en depression, är inte fakta och inte en sanning. Glöm aldrig det!
Uppmaning: Lyssna inte så mycket på det som surrar och vrålar i ditt huvud i en depression, för det är nämligen falska och lögnaktiga påståenden…
Men, allt som oftast, blir det negativa och destruktiva tanketugget oerhört högljutt och dominant, och då drunknar alla försök till bra och konstruktivt tänkande fullständigt i oljudet av mindre bra tankegångar. De gångerna måste man be om hjälp. Professionell hjälp! Som skrivet: Man måste be om hjälp och stöd av andra: ”Jag klarar inte av att hantera detta hjärnmonster själv och ensam”…

Jag är ganska bra, tycker jag nog själv, på att lyssna på mig själv och mina behov och vad jag behöver.
Somliga saker försvinner naturligtvis och drunknar i allt surr i huvudet och överröstas av negativt brus och buller, men ändå…
Jag upplever att jag har blivit ganska bra på att sortera mig själv i olika högar: Det som är mindre bra, kladdet, sorterar jag bort, och det jag vet är bra, värt att värdesätta och lyssna till, det försöker jag att behålla och fokusera på!
”Jag är trygg! Jag är modig! Allting kommer att bli bra! Detta kommer också att passera”!

Ibland, i mina depressioner, tappar jag minnet och jag har svårt för att riktigt kunna redogöra för vad som varit, vad som hänt och hur dagarna har sett ut. Det är obehagligt. Skrämmande…
Det är som om sinnet, ja’ hjärnan, blockerat det som varit en oerhört jobbig period, svårhanterlig, och kvar blir något som kan liknas vid en blackout. Ett svart hål.
Det är svårt att förklara…
Livet går på, jag hänger med, jag gör mina göranden och bara ÄR. Det är som att vara radiostyrd och inte riktigt närvarande, utanför sig själv, på något märkligt sätt!
Jag fungerar fysiskt i mina depressioner, klarar i stort sett att vara med i vardagsbruset, men mentalt är jag fullständigt blockerad och utelåst…
Det blir svarta hål i tiden.
Parenteser av tomhet.
Det blir stora parenteser av försvunnen tid, förlorade timmar, dagar och, ibland, veckor…

Jag tog del av en intervju med författaren David Lagercrantz för ganska länge sedan, där han berättade om sina återkommande svåra depressioner och känslan av att vara utanför sig själv och inte riktigt vara närvarande. Som att gå en halvmeter före sig själv, sin fysiska närvaro och samtidigt ”släpa efter”, på något sätt. Sinnet, kroppen och hjärnan är inte med! Inte ett helt!
Det kan beskrivas som en stor svart punkt i mitten på ett tomt vitt A4-ark. Punkten utgöra jaget, den fysiska personligheten, emedan psyket och det mentala sinnet, är allt det övriga vita, som fladdrar ute i pappersarkets marginaler och utkanter. Ingen förankring i kroppen. Inget fäste i pappersarkets mitten. Inget fäste i den svarta punkten i mitten av pappret…
Det är en obehaglig känsla. Det är lite kusligt och skrämmande…
Flytande. Splittrat. Svåröverskådligt.
För mig var det skönt att lyssna till honom och hans erfarenheter. Det gav mig en igenkänning, något som jag upplevde som att ta mark och landa, i ett tillstånd som jag själv inte begriper och förstår mig på.
Jag vet att David Lagerkrantz ångrade sig, efteråt, att han berättade det där. Han var utlämnande. Blev sårbar och skör. Han tänkte, förmodligen, att han ”ställt till det” och varit för öppen och att han ”pratade för mycket”!
Jag känner igen mig i det också! När jag skriver och bjuder in till min vardag och mitt liv i bloggen, kan jag få ångestpåslag och tänka att jag bara ställer till det för mig och att det är bra jävla onödigt att slaska runt med sin psykiska ohälsa och låta andra ta del av det… Jag menar, det ligger fullständigt offentligt därute i Vintergatan och cyberrymden! Läskigt som fan! Obehagligt…
Men jag tänker också att det är bra med någon form av igenkänning för andra i liknande situationer som min…
Och, det kan kanske vara en livboj för någon nära anhörig därute i vardagsbruset, som vill förstå och veta; ”kan det vara så här också? Kan livet bli så här tilltrasslat och svårt”…
Det kan kanske också ge någon liten rädd själ, en förklaring och en medvetenhet, fler perspektiv och nyanser, av ett svårbegripligt tillstånd.
Floskler och plattityder: Det kanske hjälper någon, någonstans, därute i livskaoset…
Kanske en liten rädd människa, finner tröst!?
Vem ska trösta Knyttet?
Ensamheten, eller känslan av ensamhet och isolering, är övermäktig ibland, i psykisk ohälsa, och då kanske någon finner mig, mina texter och min blogg och känner tröst…
En gnutta tröst… Ett hopp och lite, lite, mod…

Sprickbildningarna inombords,
syns inte…
Osynliga, dolda och gömda krackeleringarna,
bortanför livets fokus,
är dolda inre ögonblick,
av förfallen trygghet.
Det som trasas sönder,
faller samman,
sker innanför och inombords,
utom synhåll för granskande värderande ögon.

Det river sönder mig…

På återläsande! Ta hand om dig, därute i livskaoset och Vintergatan… Jag gör mitt bästa i min vrå av världen.

Väl mött / Arthur