Tänkta tankar och funderingar som jag har tankat… Virrigt och lite snurrigt… Jag grunnar över mina vänner och min egen frånvaro. Tänker på min man och försöker att förbise mitt eget samvete, bland annat!

Jag och min kärlek Per. Fotomontage av en bild vi fann på Google och Facebook! Hysteriskt roligt… Och fult 🙂

Fredag. Skönt! Snart Advent också…
Min man är ledig i helgen och vi kan umgås och göra lite som vi vill.
Planen är förmodligen att vila, vara lite kreativa och äta gott.
Det känns som om han är mer ledig nu, när han har bytt arbete, än vad han var tidigare. Det är roligt. Det är skönt. Mer tid tillsammans.

Jag har inga planer för dagen.
Kanske att jag gör en utflykt till Skärholmen och kanske att jag handlar lite på Myrorna. Jag skulle behöva lite fler äldre tidningar till mina ”pyssel-projekt” och jag skulle även vilja ha lite stuvbitar av tyg, för att hitta på något roligt med. Inte alls nödvändigt förstås, men på Myrorna kan man finna det mest märkliga saker till en billig peng. Älskar att gå där och titta, även om det luktar märkligt, uppskattar det inte, och det går åt en del handsprit efteråt förstås. Bakterierna, du vet…
Inget är bestämt och jag kan bo i sängen idag om jag vill. Se på teve och njuta av katternas sällskap.
Just nu, känns det som det är en bra och fin dag. 
Skönt! Kan det få vara så här idag?

Jag dricker mitt kaffe.
Skriver, inte bara här, utan även på en dikt. Kanske att jag bjuder på lite av min poesi till eftermiddagen?
Jag funderar över hur det kommer att vara och se ut efter julen, med sysselsättning och ekonomi. Jag tänker på min mamma och jag funderar över om jag och min man någonsin kommer att bo tillsammans.
Jag grubblar över räkningar och inser att jag har handlat mer än vad mina ”tillgångar” tillåter och jag funderar på om jag pratade för mycket igår under mötet med min nya handläggare på Socialpsykiatri. Jag tänker på min stora syster och om hon mår bra och är okej. Jag tänker på katterna och att vi faktiskt borde ta dem till veterinären, bara för att…
Jag hoppas att jag får råd med ett träningskort nu när det börjar bli kallt och jag tänker på busskort, mat och att jag borde köpa nya strumpor.
Jag grunnar över mina vänner och min egen frånvaro. Tänker på min man och försöker att förbise mitt eget samvete, för att han arbetar och jag själv är hemma och kan göra lite som jag vill.
Jag filosoferar över livet, döden och vad det är som sker i världen. All ondska och all död. Jag tänker på dem som sover utomhus och alla flyktingar som inte har någonstans att ta vägen.
Jag nynnar på en sång, Adele förstås, och jag tänker på om jag ska duscha nu, sova en stund till eller om jag ska dammsuga igen.
Och jag undrar över Biståndshandläggaren på Socialförvaltningen och hur mycket hon måste ha arbetat för att jag ska få mina pengar till hyran på Måndag, och jag tar en omväg i mina tankar och undrar hur det gick för de där andra i min terapigrupp för över ett år sedan.
Jag reflekterar över mina samtal med min härliga terapeut på Jobbtorg Resurs och jag undrar vem jag kommer att möta härnäst, via psykiatrin och vem det är som kommer att hjälpa mig vidare där. Ingen ny kallelse och ingen ny tid att se fram emot. 
Ja… så är det just nu… Börjar redan bli hjärntrött.
Ska jag äta frukost nu, se på nyheterna eller ska jag lyssna på musik? Byxorna gick sönder igen, så jag borde laga dem. Mer kaffe kanske? Ser inte en av katterna ut att må lite dåligt, ständig oro, och hinner min man i tid till sitt arbete? Undrar om terrorhotet i Sverige är minskat, eller berättar inte myndigheterna allt som de faktiskt vet. Jag är lite kär i Magnus Betnér. Cool kille. Jag vill också vara cool.

På återläsande och njut dagen! Det är plusgrader och det behövs ingen mössa eller långkalsonger idag! Yeehaa 🙂

Väl Mött / Arthur  

Jag blev oerhört trött och kände mig totalt sönderfallen, isärplockad och idisslad, när jag for hemåt! En enda tanke i huvudet; Vila, vila, vila… Det blir bra! Jag tror på det här och om det faller väl ut, så torde jag vara igång i januari!

Ytterligare en utredning.

I över en och en halvtimma berättade jag och förklarade hur jag mår, hur jag har det och vilka svårigheter jag har. I en och en halvtimma pratade jag om livet, mina tvångstankar och livets meningslöshet.

Jag blev oerhört trött och kände mig totalt sönderfallen, isärplockad och idisslad, när jag for hemåt! En enda tanke i huvudet; Vila, vila, vila…

Utredningen görs i samband med Överlämnandet från Missbrukarenheten till Socialpsykiatri via Socialförvaltningen. Allt ska utredas. Allting bör ha en ”utförande-plan” och en bra stadig plattform att utgå ifrån.

Och eftersom missbruket inte är mitt problem längre, utan mitt trassliga psyke, så måste en djupgående utredning genomföras!
Grattis till mig! Det gör inget, men det är galet uttömmande!

Det gick naturligtvis bra, men det är väldigt urvattnande och energidränerande. Och jag försökte verkligen vara tydlig, ärlig och inte smita undan från det som jag själv upplever genant och pinsamt!
”Jag kör på nu”, tänkte jag och svarade vänligt på allting som min nya handläggare funderade över och ville veta. Utredningen är inte färdig, inte på långa vägar och vi ska ses ett par gånger till för att slutföra det hela.
Återigen, det är bara att gratulera…

Och… Jag ska ordna med ett studiebesök innan jul och det på ett av de sysselsättningsverksamheter som jag funderar över och kanske skulle vilja delta i.
Handläggaren följer med och det känns väldigt bra, för jag vet inte hur det här fungerar, vilka frågor man bör få svar på och jag vet inte heller vad som kommer att hända och inte heller, exakt, vad de kan erbjuda mig!
Min handläggare kan sin sak, vet av erfarenhet hur landet ska ligga och vad jag och Socialförvaltningen kan förvänta oss i själva utförandet.
Det blir bra! Jag tror på det här och om det faller väl ut, så torde jag vara igång i januari!

I övrigt… Ta det lugnt. ”Ta ingen skit” och var rädd om dig därute i verkligheten? 
En fråga dock… Väntar ett tredje världskrig?
Väl Mött / Arthur 

Lite tankar, lite funderingar och lite av mest ingenting alls… Det har inte hänt så mycket under dagen. Min man och bästa vän är dålig. Feber!

Min man och bästa vän är dålig. Feber.
Jag försöker att pyssla om honom så gott jag förmår.

Det blev en del vila idag och jag är ganska trött, som vanligt. Jag och katterna har sovit några timmar och mest bott i sängen…
Jag skulle ha behövt komma iväg till röntgen, men får ordna det i morgon.
Idag blev det, återhämtning!

Jag tog en promenad i alla fall. Jag handlade lite och min kärlek parkerade framför teven och riktigt dålig Amerikans teve. Dagar när man inte är hundra, så är det ju okej med lättsmält elände! Jag kan uppskatta det jag med, ett erkännande, men många gånger blir jag mest irriterad… 

Det har inte hänt så mycket under dagen.
Jag inväntar mejl från Socialförvaltningen angående det där med Socialpsykiatri, som jag inte förstår så mycket av… Önskar mer information, förstås, eftersom jag har ett galet kontrollbehov… Jag vet ju ingenting och inte heller min assistent på Vuxenenheten! Jag upplever det som lite märkligt, att hon inte vet, men jag får finna mig i det bara! Det kommer i sinom tid!
Jag har mejlat min stora syster och jag har fått iväg en förfrågan till Försäkringskassan angående min ansökan om Sjukersättning.
Det sistnämnda kanske redan ligger hemma i Bagarmossen och väntar på mig. Det är oroande att inte veta.

Från ruta ett, till ruta två. Eller från det ena till det andra…
Jag har faktiskt beställt lite kläder från H/M. Och med faktiskt menar jag att jag naturligtvis inte har råd, egentligen!
Men jag har lite tur i tillvaron, för jag har inga skulder och inte heller några betalningsanmärkningar, så jag har ordnat med ett konto på Hennes & Mauritz.
Jag kan betala lite varje månad, så har jag i alla fall lite nya kläder till vintern och minusgraderna, även om det blir bra mycket dyrare i längden än att köpa dem direkt i butik.
Dock en lösning just nu!
Min man och kärlek uppskattar det inte alls, eftersom avbetalning är bland det värsta han vet, men vad ska jag göra?
Jag får ju knappast några extra pengar till vinterkläder via Socialförvaltningen och Försörjningsstödet.
Jag önskar så in i norden att jag kommer så långt ifrån Ekonomiskt Bistånd som möjligt och att det kommer att falla på plats så småningom. Det är jobbigt med den här hjälpen och det är faktiskt fortfarande lite genant. Men det är som det är…
Jag säger det igen, men det är helt omöjligt att klara sig på de där pengarna.
Oavsett mitt gnäll över pengar, som aldrig räcker, så är jag tacksam, faktiskt, att jag får hjälpen och de finns människor runtomkring mig som hjälper till när det verkligen kniper.
Jag har tur! Jag har några få vänner och några få härliga människor som hjälper mig ibland.
De är många i min situation som inte har det.
Icke självvald ensamhet är det värsta som finns.

Tack för din uppmärksamhet. Var rädd om dig och du… ”Ta ingen skit”!
På återläsande!
Väl Mött / Arthur