Äntligen! I morse när jag ställde mig på vågen, så hade jag nått mitt andra delmål, minus tjugo kilo! Äntligen är det dags för ett nytt studiebesök på ett av de sysselsättningsverksamheter som väckt mitt intresse. Det är snö och det är kallt. Kanske ändå att jag går ut en sväng idag…

Foto; Per Lundström 

Jag började dagen med lite skön och mjuk musik i öronen.
Kollade Facebook lite kort och undvek nyheterna. Försökte att strata dagen lite annorlunda och med lite bättre ”input” och energi.
Jag tände ljus, bad en kort bön och serverade mig själv en stor mugg kaffe i min nya vackra mugg, den med elefanterna på och plötsligt fick jag en katt i knät och avbröt det jag höll på med. Mina katter distraherar mig ibland och kräver kärlek på morgonen och det är bara att ge dem vad de önskar, för de är påstridiga och vill bara ha mer.
Sagt och gjort… Lite skön musik, lite kaffe och mjuka kattmagar på morgonen… Och ja, det blev en skön morgon.

Äntligen!
I morse när jag ställde mig på vågen, så hade jag nått mitt andra delmål, minus tjugo kilo! Den senaste tiden har det varit lite knepigare att gå ner de sista kilona, men i morse hade jag slutligen gått ner de där slutliga stenarna.
Glad är jag och tacksam!
Sedan i Juli har jag nu gått ner tjugo kilo och tappat lika många centimeter kring midjan, och de sista kilona och centimeterna får jag förmodligen lov att träna bort och ”trimma” med promenader och motion. Det är en liten sträcka kvar till ”normalt” BMI, men det fixar sig säkert på vägen!

Tänk att det gått så pass bra ändå!
Jag kan starkt rekommendera LCHF och att ta bort så mycket Kolhydrater som möjligt! Om du äter kött, vilket jag själv inte gör, så kommer det att fungera utmärkt! Kött och riktigt mycket fett… För övrigt kan jag berätta att mina blodvärden aldrig varit bättre!
Ja, förutom sänkan som indikerar på inflammationer i kroppen! Det sistnämnda kan bero på min ledvärk och eventuell reumatism. Huruvida det stämmer tycks ta tid att få klarhet i, men det kanske faller på plats så småningom det också..?

I morgon, peppar, peppar, så är det äntligen dags för ett nytt studiebesök på ett av de sysselsättningsverksamheter som väckt mitt intresse.
Jag valde före julhelgen att boka och besöka en annan verksamhet, men de var inte närvarande och de var svåra att få ta på och när det inte är ordning och reda från början, så väljer jag snabbt bort det. 
Detta var Aspuddens Kreativa Verksamhet. Jag var väldigt intresserad av deras verksamheter, men det mesta var lite halvdant och inte helt organiserat, upplever jag. Deras hemsida, bland annat, var inte uppdaterad sedan 2011 och deras blogg var helt inaktiv och då börjar man ju fundera… De var/är en privat aktör i sammanhanget och då känns det som om de endast vill åt kommunernas pengar! Allting på deras hemsida var eftersatt och inte ens mejladressen till dem var aktuell.

Foto; Per Lundström 

Det har gått några turer kring det där och när ingen på allvar försökt att få tag på oss, mig och min socialassistent, då valde jag bort det.
Så… i morgon besöker vi Aktivitetshuset på Södermalm i Stockholm. Hela den organisationen, som för övrigt är i kommunalregi, har bättre ordning, fullt ”levande” och fungerande hemsida och har för övrigt varit tillmötesgående och bemött oss med snabba svar och verkligen försökt att hjälpa oss tillrätta med en gång. Det rimmar bättre med mina önskemål och för övrigt har deras verksamhet större utbud på aktiviteter och förmodligen en större blandning av människor och deltagare.
Dessutom får jag möjlighet till samtal och terapi där, vilket förövrigt inte heller framgick om just den möjligheten fanns via Aspuddens Verksamhet.
Sagt och gjort… Med lite tur får vi det avklarat i morgon! Men… jag tror ingenting förrän jag ser det… Pessimist? Nja… Mer av en realist kanske… Och jag vill bara få ordning och reda. Jag vill bara få rutiner och komma igång med vardagen.

Det är snö och det är kallt. Kanske ändå att jag går ut en sväng idag och kanske

att jag far hemåt och till mitt eget krypin i Bagarmossen.
Jag är lite lättirriterad just nu, lite nedstämd kanske och jag blir lätt nedslagen av det minsta, minsta lilla, så kanske att jag ska vara ensam och bara njuta av min ensamhet, utan att behöva ta hänsyn till någon.
Jag vet inte vad dagen ger och jag vet inte hur tillvaron blir idag, men jag kan göra som jag vill och jag kan välja… Jag ska pussa på min man och ta hand om hans ryggskott. Jag uppskattar honom mycket och jag vill alltid vara nära och närvarande. Kärlek tror jag att det kallas!?

Ta hand om dig därute!
Grynet, Elin Ek; ”Ta ingen skit! Av någon”!
På återläsande och tack för uppmärksamheten!
Väl Mött / Arthur 

Och… "Bara för att… Jag vill och för att jag kan". Generositet. Medmänsklighet och goda vänner. Och jag vill så gärna säga förlåt och be om ursäkt, för det är och var aldrig meningen att väcka "medlidande"… "Bara för att"! Enkelt! "Det är inte konstigare än så… För att jag vill"…

Foto; Per Lundström 

Och… ”Bara för att… För att jag vill och för att jag kan”.

Välgörenhet. Välgörare. Gåvor. Att skänka. Att ge. Att vara schysst och snäll, utan att förvänta sig någonting tillbaka. Generositet. Medmänsklighet och goda vänner. ”Bara för att”…

Att beskriva avsaknaden av vardagliga ting och vardagslyx, ska man verkligen ”hänga ut” det på sin blogg? Ska man verkligen göra det? Är det pinsamt? Är det vulgärt? Beskrivande av verkligheten?  
Och ska man berätta hur det verkligen är och hur det faktiskt har varit.
Vill människor läsa sådant? Vill människor veta hur det är? Ibland?

Att skriva om verklig glädje, den där lyckan som börjar i magen och sprider sig som en varm yllefilt i hela kroppen och samtidigt försöka att förmedla det med ord, förstår andra människor den känslan..?
Tacksamhet, är ett ord som jag faktiskt uppskattar mindre, men det är ett ord som kommer för mig när andras välvilja möter mig och jag får bekanta mig med en glädje, kärlek och upprymdhet, som är så stor att det är svårt att sätta ord på den.

Vid det där tillfällena, när jag möter andras medmänsklighet, vill jag gärna försöka att med mitt ordförråd och med min uppsättning av meningar, förklara, berätta och beskriva känslan av tacksamhet, för dem.
Jag vet inte riktigt vilket ben jag ska stå på. Jag vet inte vilken del av mitt vokabulär jag ska börja söka i, för att kunna uttrycka ett tack som landar rätt och som i sin fulla mening ger uttryck för det jag känner; Uppskattning, glädje och tillfredsställelse. Tack borde kanske räcka, men det blir platt och genomskinligt på någotvis. Och det är då jag kan bli översvallande tradig, enformig och nästan tjatig. Jag får svårt att klä det i ord och jag kan inte nog försöka att förklara hur det känns, vad som väcks inom mig och hur upprymd jag blir.

Foto; Per Lundström 


Och jag vill så gärna säga förlåt och be om ursäkt, för det är och var aldrig meningen att väcka ”medlidande”, sympati eller ”medömkan”. Det var ju inte meningen… Att jag skulle… ”Bara för att”…

När andra människor i min omgivning vill se till att jag får njuta, ha ”jävligt roligt” som en gammal god vän skrev till mig, eller när mina vänner vill bjuda på en fika på stan, eller köper mig nya strumpor, för att jag själv prioriterar bort det, då brister det för mig.
Och välgörarna gör det här ”Bara för att”… Inte konstigare än så! ”Bara för att jag tycker om dig och för att jag vet… det är inte märkligare än så”, som samma ovannämnda vän skrev till mig.
”Det är inte konstigare än så… För att jag vill”…
Och med den där vänligheten och generositeten vaknar skam, skuld och samvete till liv hos mig, för varför ska jag bli tilldelad andra människors generositet och välvilja? Vem är jag att ta emot och dessutom, just nu, inte kunna ge någonting tillbaka? Varför ska jag ”få”, när andra har det så mycket värre än jag själv? Och vem är jag att klaga, gnälla och vara ett ”offer” för omständigheterna? Jag har ju faktiskt försatt mig i den här situationen själv. Det är bara jag som bär skulden för hur mitt liv har utvecklats och det är bara jag själv som bäddat för allt det som är omkring mig.
Men trots allt finns en stolthet hos mig.
Trots all förnedring som jag faktiskt har upplevt innan jag blev drogfri och ”clean”, så finns det en oerhörd hederskänsla och självaktning hos mig. En sådan där rå ursvensk och Jante-liknande värdighet, som vägrar att ta emot och som vägrar att låta någon se hur illa det är eller faktiskt har varit.
Men så går man igenom saker. Man gör saker för att klara dagen och man ber faktiskt om hjälp och berättar precis hur det är. ”Jag klarar inte det här själv! Jag kan inte få ordning på tillvaron, så hjälp mig”!
Och så får man hjälp och andra människor ser till att det blir en följsammare vardag och tillvaro, och så står man där och kan ingenting göra, mer än att säga tack och hoppas att man någon gång i framtiden kan ge tillbaka på någotvis. Och man hoppas att det ska fixa sig, att det ska ordna sig och att det blir bra…
Man söker gåvor hos kyrkan, Frälsningsarmen och man söker fonder i hopp om… Och hela tiden; ”Bara ingen ser mig och detta förnedrande”!
Och så får man hjälp och så får man äta sig mätt och så får man pengar till det där andra, vardagslyxen och så… ”Bara för att”…

Och min ovannämnda vän skrev till mig, på det mest enkla sätt, ”För att jag vill. Det är precis så enkelt! Bara för att”…

Och jag skulle kunna beskriva hur förnedringen har sett ut, vad jag har gjort och vad jag, i mitt ”fina” och mitt mest prestigefyllda jag, ”nedlåtit” mig till att göra, för att få mat, pengar till mina förbannade cigaretter och även få ihop pengar till skulder, skatter och inkasso, kanske en kaffe på stan och vid något tillfälle även en bio, men jag undviker det just nu, för det är en helt annan historia.

Och jag har så många att tacka för hur min värld ser ut och för att jag har det jag har och att även jag får njuta av vardagslyxen.
Min goda vän i kyrkan, författarinnan, som gav mig möjligheten att gå ut på restaurang och äta. Min barndomsvän som såg till att jag fick nya underkläder, precis där i början av tillfrisknandet.
Min Chilenska väninna som försett mig med sängkläder, möbler och mat.
En annan god vän som hjälpte mig att sälja prylar och saker, via Blocket, för att jag själv skämdes så oerhört! Samma väninna handlade nödvändigheter till mig ”bara för att”…
Och mina tidigare kollegor, en som klipper mitt hår och pratar om livet och den andra, hudterapeuten, som tar hand om mig, ger mig värme, pysslar om mig och äger ett omhändertagande av ren välvilja, ”bara för att”, och som även ser till att jag har fina och bra hudvårdsprodukter till min hud! Samma väninna som hjälpte mig med hyrbil och flytthjälp, när ingen annan kunde!

Och min nyvunna vän, hon som sjunger i kör och även hon arbetar inom Svenska Kyrkan, som skjutsat mig lite varstans när ingen annan har kunnat och som hjälpt mig flytta runt i den här staden till vansinne! 
Och min Bipolära väninna, som jag har så obehagligt mycket gemensamt med, som givit mig min fina ”Guds-Burk”, som bjudit på mat och avnjutit långa promenader tillsammans med mig i city, när jag egentligen inte orkat! Hon som står ut. Alla de som står ut med mitt mående och mina nycker, ”bara för att”!
Hur framför man ett redigt, ordentligt och välmenta tack, för att de ska förstå?

Och min mans härliga och färgstarka syster, som skänkte mig en vacker kudde till mitt nya fina hem och min Socialassistent som i början av vår bekantskap bjöd på kaffe och kanelbulle!
Mina nyvunna vänner, vars katter jag har fått möjligheten att ta hand om och så min granne, som är oerhört påträngande och jobbig ibland, som försett mig med vitlök och kryddor… 

Och så min man och min syster, som aldrig tvivlar, som alltid säger att det är okej och som alltid vill se till mitt bästa. Hela tiden! Och ”bara för att”…
Och där står jag. Mitt i känslostormarna! I min egen högst personliga förnedring, när andra ger, är välgörare och generösa, och bara skäms.
Och jag vill så gärna säga förlåt och be om ursäkt, för det är och var aldrig meningen att väcka ”medlidande”, sympati eller ”medömkan”. Det var ju inte meningen… Att jag skulle… ”Bara för att”…
Samtidigt som det är en enorm glädje att få ta emot, så är det skamfyllt, genant och förnedrande! Å ena sidan och den andra…
Jag blir så oerhört lättad ändå, glad och varm, att det finns så många människor som bryr sig om mig… och det ”bara för att”!
Tacksamhet. Glädje. Att känna sig älskad och vara omtyckt. Att få njuta och vara njutbar. Kunna vara med och få känna sig uppskattad!
”Bara för att”…

Tack för ordet! Väl Mött / Arthur 

Boendestödjaren, hon är ofta sjuk och avbokar våra möten! Försäkringskassan går framåt! Jag ska ju erkänna, som så många andra, att det inte är det mest givande…Det är bättre att finna "glädjeämnen" och det som man själv känt som uppskattande och positivt under dagen och skriva ner dem, än att vara underdånigt tacksam!

Jo… Boendestödjare och Försäkringskassan.
Mående-schema och listor med Uppskattning och Glädje.
Jag säger inte att det är mycket, men det måste alltid ligga framme, synligt, på bordet, för att jag ska komma ihåg det.
Ja, förutom Boendestödjaren förstås! Det skulle se märkligt ut om hon låg på köksbordet!

Och nyss nämnda kvinna lyssnar inte riktigt på vad jag säger och vad jag önskar. Hon ska vara mig tillmötesgående och vara mig behjälplig på alla sätt och ändå blir det lite hur som haver med saker och ting. 
Dessvärre är hon ofta sjuk och avbokar många gånger våra möten.
Hon ringer upp mig, gång efter annan, och jag upplever henne lite irriterad för att jag inte svarar och detta trots att jag har sagt att jag inte vill tala i mobilen och definitivt inte på offentliga platser. Märkligt…
För övrigt vill jag inte ha besök hemma hos mig i min lägenhet, det är min privata svär och jag vill ha det bara för mig, min kärlek och mina katter och ändå, varenda gång ska vi ses hemma hos mig.
Nu har jag bestämt sagt att vi ska ses på hennes kontor!
Behöver hon och Socialförvaltningen ha koll på mitt boende, får de gå in i lägneheten när jag inte är där! Socialförvaltningen har extranycklar, så de kan komma in om de vill.
För övrigt vet jag inte vad hon ska hjälpa mig med, för jag fixar det mesta själv, även om det kanske tar längre tid för mig, än vad de gör för gemene man.
Lite tröttsamt är det och nu ska vi ha ett nytt möte… Lite svårt att avgöra när, eftersom hon inte har återkommit till mig… Jag sms:ar och hon ringer!

Försäkringskassan går framåt!
Jag ska ju erkänna, som så många andra, att det inte är det mest givande och ”roliga” jag har och har haft att göra med, men den handläggaren jag fått mig tilldelad är oerhört inlyssnande, informativ och empatisk!
Han hjälper mig med allt, lyssnar och besvara frågor, snabbt dessutom och han gör vad han kan för att föra min talan.
Jag har mejlkontakt med honom och övriga frågor som han behöver ha svar på, hjälper tjejerna till med via Socialförvaltningen.
I det här avseendet så hjälper alla till så gott det kan och i mån av tid och utrymme och beslutet torde vara klart redan om trettio dagar. De fyra månader som det beräknas, enligt F-kassans hemsida, stämmer inte riktigt och jag är tacksam för detta också, eftersom jag i ärlighetens namn vill komma bort från Försörjningsstödet och Socialförvaltningen så snart som möjligt!
Det blir oerhört lite pengar och jag får lov att ansöka om Bostadsbidrag och sedan är det ju tänkt att jag, de övriga 50%, ska börja arbetsträna och kanske finna en lugn och bra praktikplats.
Jag har tillförsikt! Jag tror att detta blir bra… Det ska bara gå några varv i matberedaren.

Mitt mående-schema ligger framme och peppar peppar, det blir gjort! Men jag förstår inte vad jag håller på med, men det blir nog bra? Jag fick bra direktiv av min terapeut, men tror du att jag minns?
Tor du att jag har lyssnat ordentligt? 
Nej! Jag lyssnade inte!
Jag gör lite som jag vill och hoppas att det blir bra…
Det ligger i vilket fall framme och jag får det gjort! Grattis till mig.

Däremot… Vilket jag faktiskt borde göra och det som är viktig, är ju min lista med dagens glädjeämnen och det jag har uppskattat under timmarna som gått.
”Tacksamhetslistor” kallas det för! Min tidigare terapeut ville absolut inte kalla dessa listor för ”Tacksamhetslistor”, eftersom de i mångas öron ringer negativt!
Det är bättre att finna ”glädjeämnen” och det som man själv känt som uppskattande och positivt under dagen och skriva ner dem, än att vara underdånigt tacksam!
Jag har nämnt det tidigare, men jag skulle ju ha bjudit på en sådan där lista, eftersom det faktiskt gör gott för psyket och tillvaron blir mer trevlig, men har det blivit av? Nej!
Man behöver ”bara” finna fem, gärna fler, saker som man har gjort bra, situationer man har uppskattat och olika omständigheter man funnit positiva, och skriva ner dem.

Listan ska skrivas på kvällen innan man kliver i säng och gärna för hand!
Så småningom börjar man söka upp de där små guldklimparna i vardagen, för att kunna skriva om dem! 
Man kan till exempel vara glad för maten man lyckades laga och att det smakade bra!
Glädje kan vara att man hann med bussen och att busskortet är nyinköpt! Positivt kan vara något så enkelt som att kassörskan log på ICA…
Inga märkvärdigheter alls, såvida man inte vunnit på Lotto…
Och jag begriper inte varför detta ska vara så svårt?
Det handlar ju om att finna det som är bra, gott och härligt i vardagen, så att man undkommer fler av de där negativa skittankarna! 
Man ska göra bra saker för att må bra och man ska försöka att göra dem oavsett hur det känns.

Ta hand om dig under kvällen och natten. Sov gott så småningom om!
På återläsande i morgon!
Väl Mött / Arthur