Det blir inte många ord just nu… Ett äventyr i vilket fall. Spännande. En nystart på det nya året. Nya människor och ny miljö! Det är Fredag. Snart jul. Redan trött på julmusik, otäcka vettar…

Det blir inte många ord och meningar just nu. Saknar lusten och inspirationen.

Kanske återkommer under dagen..?

Jag ska dock på mitt studiebesök idag. Klockan två. Jag ser fram emot det. Lite av en skräckblandad förtjusning faktiskt.

Jag har fler alternativ att välja på, så inget behöver bestämmas och avgöras idag! Jag ska verkligen försöka att ”sitta ner i båten” och ta det lugnt, vara inkännande och försiktig!

Jag ska till Aspuddens Kreativa Verksamhet och få information om dem och vad exakt de gör där.

Jag upplever att informationen är knapphändig på nätet och det känns lite luddigt och då drar jag genast öronen åt mig. Jag vill ha ordning och reda och jag vill veta var skåpet ska stå!

Deras Hemsida var senast uppdaterad under hösten 2011! 

Jag har ingen större erfarenhet av detta, men känner att information, förkovran och upplysning borde finnas tillgängliga. Det är mer seriöst. Det känns genast mer sakligt och uppriktigt.

Det faller lite när saker och ting, inom olika organisationer och föreningar, inte är lättillgängliga och lättåtkomliga. Jag är kritisk. Jag är lite väl analytisk kanske och lite för granskande. Men faktum är att de även varit svårt att få fatt på någon personal som kan hjälpa mig tillrätta på plats! Inte ens mejladressen har varit korrekt. Men jag går dit, i sällskap av min nya Socialassistent via Socialpsykiatri och känner efter.

Jag ska vara helt ärlig och skriva med en gång, i denna stund, att jag är avigt inställd och att jag är lite irriterad när ”flow’et” och enkelheten inte finns med ifrån början…

Ett äventyr i vilket fall. Spännande. En nystart på det nya året. Nya människor och ny miljö!

Det är Fredag. Snart jul. Redan trött på julmusik, otäcka vettar och stirriga tomtar. Irriterande med julkulor i allsköns färger och allt detta glitter… Skål och God Jul! Pengar, pengar och pengar… ”Skål, tamejfan’…”

Jag och många med mig undviker julhandeln. Det är obehagligt mycket människor ute på stan och i Stockholms alla köpcentrum. Min härliga man är ledig i helgen och vi ska passa på att handla lite inför jul. Mat alltså!

Han är lite som jag själv, undviker folksamlingar och där det är för mycket barn, stök och höga ljud. Vi brukar gå och handla så tidigt som möjligt underhelgen, för då slipper vi barnfamiljer, skrik, gråt och trängsel…

I övrigt finns ingenting planerat. Vi kan göra som vi vill och när vi vill.

På återläsande och väl mött / Arthur 

God Morgon… Vi startar Lördagen med ett minne, tidigare publicerad på Bloggen, och en prosadikt! Återkommer under dagen! På återläsande och väl Mött / Arthur

”Sitter på en stor sten. En grå.
Har slagit mig ner vid bäcken och lyssnar. Sitter på Näckens sten…

Bäcken känns mindre nu, än när jag satt här som barn.
Vattnet var aggressivare när jag var pojke, än vad det är i denna tid.
Numer ett pärlande ljud. Som ett lite lekfullt skvalpande mot stenarna.
Jag lyssnar till vattnets lek och vindens brus, i tallarna ovanför.

Har inte varit här sedan jag var barn. Har inte suttit tyst, stilla och i lugn och ro, sedan barnsben.
På just den här stenen, i precis den här skogen. Vid den här bäcken.
Bortanför, farmors gamla hus och bakom mig, mormors gård.
Och där, mitt emellan, ligger skogen. Och bäcken. De stora tallarna.
Här spelar inte Näcken längre. Älvorna dansar inte i skogen mer.
Tomtar och troll, har dragit sig tillbaka och småfolket syns inte till.
Min barndoms saga. Min barndoms mystik och hemligheter, har förstummats.
Jag är ensam. Tyst är tanken och tysta är mina ord.
Stenen, min tillflykt som barn och bäckens surrande, tystade mina tankar.
Tystade mina funderingar då, som nu, i denna tid. Sinnesro.
Jag saknar allt det där, från min barndoms sagor. 
Det susande och viskande i träden, som svaga röster som talade till mig. Småfolket under trappan på mormors gård.  De små, som på skoj flyttade på mina kläder, möbler, böcker och som mormor såg klart, men som jag själv bara fick erfara. En känsla av att de faktiskt existerade.
Tomtarna med tända lyktor som smög över gårdsplanen, för att försvinna i tomma intet vid uthusen. Som eldflugor om kvällen…
Den äldres ögon som uppfattade det mystiska, och jag som kunde förnimma det oförklarliga.
Tidiga morgnar med dimma och älvors dans på ängarna.
Och Näcken, han som spelade på en stor grå sten, vid bäcken.
Min sten. Min lugn och ro sten.
Min sten, att hinna ifatt mig själv vid och lyssna till ljudet av träd som talar och viskar.

Jag är vuxen nu. Jag är stor.
Mina barndomars sagor tillhör det förgångna och en försvunnen tid.
Alla de andra, allt det andra, har dragit sig tillbaka och blivit till minnen.
Minnen jag minns, på en stor sten. En grå. Vid bäcken…
För att lyssna och minnas”.

/ Arthur 

Livet skaver mindre. Det är mjukare och friskare. Frågan är ju hur mycket man ska tränga bort den självvalda ensamheten, för att man ska passa in i samhällsnormerna..?

Livet skaver mindre. Det är mjukare och friskare. På min eftermiddagspromenad kände jag frihet och jag upplevde tillvaron som om min existens var berättigad!

”Jag tänker, alltså är jag”, som Descartes myntade!

Det var oerhört skönt! Äntligen! Flera dagar av gott mående!

Jag funderade på det där med att tvinga sig själv till saker och ting.
Att utmana och ”gör” saker oavsett hur det känns. Det är ”bara” känslor och tankar och om man kan ha det i åtanke, låta det ”bara” vara där, så går det lättare att utföra saker.

Jag får ofta höra, bland annat av min man och kärlek, att det är av yttersta vikt att möta andra människor, vara social och ”komma ut” bland människorna. Det skingrar tankar och det ger en fristad till all den röra som man befinner sig i. Jag funderade på riktigheten i det? Stämmer det verkligen och är det medicinen för alla människor?
Min oro då? Den där som alltid finns där i bröstkorgen och som dränerar mig på mina energier?

I min terapier, ja´, jag är sönder-terapeutad och har förmodligen provat det mesta inom terapi, och det gemensamma för dem alla i stort sett är att det handlar om att ”röra på sig, vara aktiv och möta verkligheten och nya människor, för input och nya insikter”!
Och visst, jag kan nog instämma med det, att det är viktigt…
Men så finns det de människor som önskar lugn och ro och blir lite av en ensamvarg.
Det finns människor som gärna vill vara ifred och kan liknas med eremiter och enstöringar.
Jag räknar in mig själv i den kategorin. Faktiskt!
Jag trivs bäst hemma. Jag trivs bäst i lugn och ro. Jag är som bäst när jag får rå om mig själv, ja´förutom kärlekarna, mina katter och min man, och jag är som bäst när jag får pyssla med mig och mitt.
Det kanske inte passar alla att vara lite ”i farten” och det kanske inte fungerar för alla individer att ”bjuda till” och ge sig i kast med olika utmaningar, i form av att åka tunnelbana fram och tillbaka genom staden, bara för att…
Det kanske är så att man ska anamma det och bara låta det vara som det är? Men trots detta, den självvalda ensamheten, så bör man ju kunna utföra det som måste utföras av dagliga sysslor till exempel, men ändå tillåta sig, utan påtryckningar och dåligt samvete från andra, att bejaka lugn, ro och ensamheten.

Jag har upptäckt att jag, den senaste tiden, har börjat bejaka det där med självvald ensamhet. Jag gillar det!
Det som blir ett ”problem” är ju att alla andra tycks veta så mycket bättre än jag själv, vad som är bra, nyttigt och utvecklande!
Och, jag får dåligt samvete för att jag själv inte vill, för att jag inte är ute i yrkeslivet och för att mina dagar går framåt som ett inrutat papper, vilket för mig är skönt och tryggt.
Jag gillar det…
Frågan är ju hur mycket man ska tränga bort den självvalda ensamheten, för att man ska passa in i samhällsnormerna och de oskrivna reglerna i den samma?
Jag är ganska trevlig och mysig att umgås med, om jag bara slipper alla de där biprodukterna som uppstår omkring mig; Ångest, skuld och detta jävla samvete. Men det torde ju vara för att jag, som så många andra idag, är färgade och pådyvlade samhällets rättesnöre om produktivitet, fruktsamhet och ”gott utfört arbete”.
Och med det i bakhuvudet, så kan man ju fråga sig var individualiteten tar vägen någonstans och får man vara som man vill, utan att behöva försvara sig? Kan det vara så att man, eller jag, går i försvarsställning, eftersom jag själv är influerad av det som mäts i framgångar, status och prestige?
Jag tror att jag vet vad människor omkring mig tycker och tänker och så finns de naturligtvis det som tydligt uttrycker att jag borde skärpa mig och ”kamma till mig”, eftersom de anser att det bara är bra och nyttigt.
Och om jag, och andra människor med mig, kommer fram till att det kanske inte är för mig ändå, ska man försöka att förändra sig själv för att passa in i mallen? Ska man gå emot det där och verkligen göra tvärtemot, bara för att det krävs av den stora massan och samhällsnormerna?
”Gå emot dina rädslor, det är bara bra och stärkande för självkänslan”!
Det är knepigt det där. Det är svårt.
Jag vill så mycket, orkar mindre och längtar hem till tystnaden, mina djur och lugn och ro.

Min terapeut, min nya förälskelse, sa att; ”Det där är bara dumheter. Alla människor är olika och i somliga fall ska man bara acceptera sig själv och sina egenheter! Det måste alltid finnas en acceptans hos varje individ och det måste finna en följsamhet i sin egen person! Det är inte ett problem, egentligen!
Men, problem uppstår naturligtvis, när önskan om ensamhet blir till isolering och man inte klarar av sina vardagssysslor och det ting som man faktiskt måste uträtta”!
Men hon anser att jag inte är där, vid isolering och handfallenhet!
Hon upplever mig som försökande, ha en vilja och ändå bestämt ha kommit till insikten om att det sociala, extroverta och kollektiva umgänget inte alls är för mig! Acceptans.
Och i mitt fall handlar det också om att lära mig att kommunicera det på ett schysst sätt, vara tydlig och bara säga som det är; ”Du, jag håller inte hela vägen”! 

”Alla människor är olika och somliga föredrar att umgås med sig själv. Det är gott nog. Det är inget problem för dig. Bejaka och försök att acceptera. Utifrån dina vänners kunskap och insikter om dina diagnoser, så borde det ge med sig det där också… Du måste berätta, förklara och be dem läsa på. Skit i skulden nu och ge sjutton i din ångest! Gör inte ett problem av någonting som egentligen inte är problematiskt, bara för att du har åsikter, inställningar och en tro på ”att livet, samhället och människorna ska vara på ett visst sätt. Du är okej! Du duger och du är en schysst man. Öva på det du”…

Och för mig var det och är det en befrielse på något vis. Jag får faktiskt vara den jag är och jag ska bara lära mig att lämna skulden och mina samhällsfördomar bakom mig. Eller åtminstone inte låta dem påverka mig så infernaliskt mycket. Lättare sagt än gjort, men det är skönt att veta att jag får välja mitt hem, mina djur och min ensamhet i lugn och ro.
Bara jag kan avgöra och bestämma vad som är bäst för mig, ingen annan.

Tack för ordet och Väl Mött / Arthur 
På återläsande, min vän…