Boendestödjaren, hon är ofta sjuk och avbokar våra möten! Försäkringskassan går framåt! Jag ska ju erkänna, som så många andra, att det inte är det mest givande…Det är bättre att finna "glädjeämnen" och det som man själv känt som uppskattande och positivt under dagen och skriva ner dem, än att vara underdånigt tacksam!

Jo… Boendestödjare och Försäkringskassan.
Mående-schema och listor med Uppskattning och Glädje.
Jag säger inte att det är mycket, men det måste alltid ligga framme, synligt, på bordet, för att jag ska komma ihåg det.
Ja, förutom Boendestödjaren förstås! Det skulle se märkligt ut om hon låg på köksbordet!

Och nyss nämnda kvinna lyssnar inte riktigt på vad jag säger och vad jag önskar. Hon ska vara mig tillmötesgående och vara mig behjälplig på alla sätt och ändå blir det lite hur som haver med saker och ting. 
Dessvärre är hon ofta sjuk och avbokar många gånger våra möten.
Hon ringer upp mig, gång efter annan, och jag upplever henne lite irriterad för att jag inte svarar och detta trots att jag har sagt att jag inte vill tala i mobilen och definitivt inte på offentliga platser. Märkligt…
För övrigt vill jag inte ha besök hemma hos mig i min lägenhet, det är min privata svär och jag vill ha det bara för mig, min kärlek och mina katter och ändå, varenda gång ska vi ses hemma hos mig.
Nu har jag bestämt sagt att vi ska ses på hennes kontor!
Behöver hon och Socialförvaltningen ha koll på mitt boende, får de gå in i lägneheten när jag inte är där! Socialförvaltningen har extranycklar, så de kan komma in om de vill.
För övrigt vet jag inte vad hon ska hjälpa mig med, för jag fixar det mesta själv, även om det kanske tar längre tid för mig, än vad de gör för gemene man.
Lite tröttsamt är det och nu ska vi ha ett nytt möte… Lite svårt att avgöra när, eftersom hon inte har återkommit till mig… Jag sms:ar och hon ringer!

Försäkringskassan går framåt!
Jag ska ju erkänna, som så många andra, att det inte är det mest givande och ”roliga” jag har och har haft att göra med, men den handläggaren jag fått mig tilldelad är oerhört inlyssnande, informativ och empatisk!
Han hjälper mig med allt, lyssnar och besvara frågor, snabbt dessutom och han gör vad han kan för att föra min talan.
Jag har mejlkontakt med honom och övriga frågor som han behöver ha svar på, hjälper tjejerna till med via Socialförvaltningen.
I det här avseendet så hjälper alla till så gott det kan och i mån av tid och utrymme och beslutet torde vara klart redan om trettio dagar. De fyra månader som det beräknas, enligt F-kassans hemsida, stämmer inte riktigt och jag är tacksam för detta också, eftersom jag i ärlighetens namn vill komma bort från Försörjningsstödet och Socialförvaltningen så snart som möjligt!
Det blir oerhört lite pengar och jag får lov att ansöka om Bostadsbidrag och sedan är det ju tänkt att jag, de övriga 50%, ska börja arbetsträna och kanske finna en lugn och bra praktikplats.
Jag har tillförsikt! Jag tror att detta blir bra… Det ska bara gå några varv i matberedaren.

Mitt mående-schema ligger framme och peppar peppar, det blir gjort! Men jag förstår inte vad jag håller på med, men det blir nog bra? Jag fick bra direktiv av min terapeut, men tror du att jag minns?
Tor du att jag har lyssnat ordentligt? 
Nej! Jag lyssnade inte!
Jag gör lite som jag vill och hoppas att det blir bra…
Det ligger i vilket fall framme och jag får det gjort! Grattis till mig.

Däremot… Vilket jag faktiskt borde göra och det som är viktig, är ju min lista med dagens glädjeämnen och det jag har uppskattat under timmarna som gått.
”Tacksamhetslistor” kallas det för! Min tidigare terapeut ville absolut inte kalla dessa listor för ”Tacksamhetslistor”, eftersom de i mångas öron ringer negativt!
Det är bättre att finna ”glädjeämnen” och det som man själv känt som uppskattande och positivt under dagen och skriva ner dem, än att vara underdånigt tacksam!
Jag har nämnt det tidigare, men jag skulle ju ha bjudit på en sådan där lista, eftersom det faktiskt gör gott för psyket och tillvaron blir mer trevlig, men har det blivit av? Nej!
Man behöver ”bara” finna fem, gärna fler, saker som man har gjort bra, situationer man har uppskattat och olika omständigheter man funnit positiva, och skriva ner dem.

Listan ska skrivas på kvällen innan man kliver i säng och gärna för hand!
Så småningom börjar man söka upp de där små guldklimparna i vardagen, för att kunna skriva om dem! 
Man kan till exempel vara glad för maten man lyckades laga och att det smakade bra!
Glädje kan vara att man hann med bussen och att busskortet är nyinköpt! Positivt kan vara något så enkelt som att kassörskan log på ICA…
Inga märkvärdigheter alls, såvida man inte vunnit på Lotto…
Och jag begriper inte varför detta ska vara så svårt?
Det handlar ju om att finna det som är bra, gott och härligt i vardagen, så att man undkommer fler av de där negativa skittankarna! 
Man ska göra bra saker för att må bra och man ska försöka att göra dem oavsett hur det känns.

Ta hand om dig under kvällen och natten. Sov gott så småningom om!
På återläsande i morgon!
Väl Mött / Arthur

Mötet på Vårdcentralen gick bra! Han tinade upp lite grann och det förlöpte fint! Ibland frågar jag mig om livets mindre utmaningar kommer till mig som en "order" ovanifrån? Dessa utmaningar dyker upp ganska ofta… Det är ju lite trösterikt och svindlande! Det ger lite perspektiv på vardagen.

Mötet på Vårdcentralen gick bra! 
Det var förvisso en äldre och lite bister man som tog emot mig, men han tinade upp lite grann och det förlöpte fint!
Som alltid, onödigt mycket energi gick åt till att bygga upp mod och stävja alla orosmoln och alla rädslor. Fullständigt onödigt! och återigen ett kvitto på att livet förlöper fint och jag är okej. Det är lugnt.

Ibland frågar jag mig om livets mindre utmaningar kommer till mig som en ”order” ovanifrån? För det finns vissa tillfällen och somliga omständigheter som ständigt upprepar sig och återkommer, som om jag ska ”öva”, lära mig och se på somliga skeenden och händelser med nya ögon!

Observera nu att detta endast är mina funderingar och ingenting som jag funnit som en sanning!
Det är som det där man brukar säga, att upprepa samma mönster och tillvägagångssätt som man alltid har gjort, men fortfarande förvänta sig andra och nya resultat!?

Det kommer ständigt nya människor in i mitt liv, som jag måste lära känna och som jag måste skapa en ärlig, schysst och social kontakt med. 
Det sker hela tiden! Jag uppskattar det inte alls och jag blir både förbannad och oroad!
Och emedan jag upplever att tillvaron bara jävlas och att jag känner mer stress, än mer oro och irritation, så händer det igen och igen och om igen!

Läkaren var trevlig och det blev bra, som sagt, men han var ställföreträdande för ”min” tilldelade doktor och därför måste jag boka en ny tid, för att få hjälp med en remiss för min gamla värkande kropp! 
Igen! Jag måste möta en ny läkare igen!

Och så här har det varit det senaste året! 
Nya mottagningar, ny personal, nya utlåtanden och nya läkare att få förtroende för! 
Och då tänkte jag… 
Att istället för att bli så jäkla trött och irriterande, så kanske det är så att min högre makt, Gud, Universum, eller vad det nu är som är allsmäktig, ger mig dessa utmaningar för att jag förr eller senare ska förstå att det är okej! Det är ingen fara och det här är livet!

Dessa utmaningar dyker upp ganska ofta, inte bara i alla turer och svängar inom sjukvården, utan även bland nyvunna vänner och kamrater! 
Jag möter och har mött människor ibland, som kommer in i mitt liv, rör till det och som senare ebbar ut i konflikter och konfrontationer av olika slag! 
Jag avskyr det! 
Jag är skraj för ilska, önskar inte konflikter och inte heller vill jag dras ner i andras oro, drama och hot, men det söker upp mig på olika vis! 
Och jag vågar påstå, oavsett vad andra kan tänkas tro, att jag är inte alls en magnet för otrevligheter eller är en typ av man som väcker dessa känslor hos andra. 
Jag vågar även påstå att jag är andligare än många andra och somligt vet jag bara… 
Jag har koll! Ibland vill säga… När det handlar om det som står utanför mig själv…
Dock lider jag brist på tillit! 
Tillit till mig själv och tillit till själva livsprocessen och det är förmodligen där all den här vardagsröran kommer in. För att lära mig, för att få mig att se, för att ge mig kvitto på att jag inte alls är fel eller inte alls är minimerad eller att min tillit är svag. 
Jag måste bara lära mig att lyssna mer på mig själv och lyssna inåt. Jag måste förstå. Jag är. Jag finns och jag måste få ta mig plats. På ett ödmjukt och korrekt vis, naturligtvis, men det är synd att jag tror så lite om mig själv att jag måste få dessa pekpinnar hela tiden… Tänk om det är så?
Jag tror att det är just detta jag ska lära mig och inse att jag är viktig, jag är okej och jag måste lära mig att stå upp för mig. Säga ifrån!
Jag tänker också att sådant som jag ständigt möter i vardagen och som inte riktigt ”passar mig” är skeenden som jag bara måste lära mig att ta itu med. 
Kanske är det så att jag får vägledning och lärdomar, utan att jag vet om det? 
Tänk om det är så? 
En tanke bara… Det är ju lite trösterikt och svindlande! Det ger lite perspektiv på vardagen. Vad behöver jag se hos mig själv i de här händelserna? Vad behöver jag lära mig? Vad behöver jag göra för att få ett annat resultat? 
Jag lär mig. Jag tror det jag tror och jag tycker att det finns tröst i det…

Tack för din tid! Tack för att du läser! Tack för att du vill…
Ta hand om dig därute i verkligheten och vardagen! Jag gör mitt bästa, som synes. Insiktsfull ibland…
Väl Mött / Arthur 
Njut kvällen

Jag är Janne. Jag är Arthur för mina närmaste och på min fina blogg. Jag har dubbeldiagnos. Jag är inte så lätt att leva medoch jag är ibland väldigt sjuk, på fler än ett sätt. Jag har insett attmitt missbruk till en början var en ren självmedicinering, för att jagöverhuvudtaget skulle stå ut med livet, men det gick totalt över styr!

Jag är Janne. Jag är Arthur för mina närmaste och på min fina blogg.
Jag har dubbeldiagnos. 
Jag är inte så lätt att leva med och jag är ibland väldigt sjuk, på fler än ett sätt.

Jag skriver en del om mina diagnoser och hur det är för mig, att leva med dem. 

Jag skriver om mina diagnoser för att det är viktigt och jag skriver om hur det är att leva med mig, för min man och kärlek.

Jag skriver om mina dubbeldiagnoser för att jag lär känna mig själv och för att mitt livspussel börjar bli lagt och korrekt.

Jag skriver och känner, precis som författaren och journalisten Ann Heberlein, ”jag är inte min diagnos och sjukdom, jag har dem och de påverkar mitt liv. Men jag är dem inte”.

Att jag hade svårigheter att förstå, lära mig och inhämta kunskaper och information, när jag växte upp och gick i skolan, blev ett stort problem.

Ett problem för mig och ett större problem för min familj.

Jag betraktades som dum och korkad. 
Det fanns ingen förståelse för mina läs och skrivsvårigheter och det fanns ingen kunskap om varför jag hela tiden tappade fokus och inte kunde lära mig sådant som jag själv inte fann intressant.

I min familj var man duktig, gjorde bra ifrån sig och visade upp goda resultat. Jag var ”misslyckad” redan från början.

Jag valde att vara ensam på mitt rum som barn! Jag tyckte hellre om att skriva, läsa och ”pyssla” för mig själv, än att umgås med de få vänner jag hade!

Det ansågs att jag var lite knepig och uppfattades som dum i huvudet.

Att jag var mobbad i skolan och att min familj förväntade sig goda resultat och framsteg, i skolarbetet bland annat, blev så pass stressande och pressande att jag blev än mer innesluten.

Att jag i vuxen ålder fick diagnosen ADD och senare även Bipolär Sjukdom, kom inte som någon överraskning och jag blev oerhört lättad.

Det var och är befriande att veta att jag inte är särskilt konstig, dum, speciell eller egen, utan att jag ”bara” haft diagnoser och med dessa, olika svårigheter.

Det blev en lättnad och det blev så befriande för mig!

Och jag upplevde att saker och ting fick sin förklaring och jag kunde förstå mig själv på ett helt annat vis. Jag fick svar! Jag kan agera utifrån det och jag kan tänka om och göra nytt, utifrån mina svårigheter och kunskaper.

För att beskriva ADD på ett enkelt sätt, så kan man jämföra det med ADHD, men den utåtriktade energin hos personer med ADHD, är istället introvert och all energi går åt till alla tankar, funderingar och grubblerier.

Med min ADD har jag slutligen fått förståelse för min tillvaro och vardag!

Jag behöver mycket vila bitvis och all min trötthet behöver inte alls ha att göra med en fysisk aktivitet. 

Personlighetsdragen i min diagnos ADD, som även återfinns hos personer med ADHD, är koncentrationssvårigheter, svårigheter att behålla fokus och även att ”komma igång” med saker och sysselsättningar.

Min ”startsträcka” är lång och det är inte alltid jag hänger med i samtal och diskussioner.

Minnet sviker mig ofta, eftersom jag tappar intresset när människor talar till mig och jag måste skriva upp allting jag behöver komma ihåg och lägga på minnet. Det är funderingarna och grubblerierna som stör min koncentration och mitt fokus.

Som barn fick jag ofta höra att jag var en dagdrömmare och grubblare, vilket kanske stämmer, men jag försöker att vara uppmärksam och genuint intresserad när samtal förs om olika spörsmål.

Jag kan verka intresserad och jag kan se ut som om jag lyssnar, när man talar till mig eller om jag lyssnar till en föreläsning, men det passerar och jag har inte varit uppmärksam alls. Tankarna och funderingarna upptar min tid och mitt fokus!

Jag är känslig för ljud. Höga ljud kan jag uppleva stressande.

Jag har upptäckt att enskilda ljud, som till exempel en tickande klocka, droppande vattenkranar eller grannens musik, är stressande och koncentrationshindrande.

För mycket människor i en grupp gör mig orolig. Nya möten och nya människor gör mig nervös och psykiskt stressad, och det går åt mängder med energi till att stävja det jag tänker, känner och upplever.

Jag vet intellektuellt och med mitt fulla förstånd, att det inte finns anledning till oro, men det jag inte känner till och människor jag inte känner, stressar mig.

Jag är oerhört i behov av rutiner och vill att saker och ting ska vara som det alltid har varit. Jag vill veta vem och vilka jag ska möta. Jag vill veta att jag har koll på hur ansökningar, kontakter med myndigheter och olika instanser ska ske och jag önskar att, för min egen trygghet tror jag, ha koll på min omgivning och vad som ska hända och planeras.

Jag kan grubbla över en läkartid i flera veckor i förväg och oroa mig för att det blir ”fel”, eller att jag blir ”fel” och tappar kontrollen!

Det blir aldrig tyst i huvudet.

Tankarna far fram och tillbaka. De trillar in från höger och vänster, i en enda röra. Jag försökte vid ett tillfälle att förklara hur det är, vad som händer i huvudet från det att jag kliver upp på morgon och fram till lunch, och jag försökte återberätta kaoset för min terapeut.

Hon blev trött innan jag ens hunnit med att påbörja mitt återberättande.

Det räcker med en dålig nyhet, eller någonting som inte går eller fungerar som jag tänkt, för att hela tillvaron ska rasa och bli ett kaos.

Att jag senare även fick diagnosen Bipolär Sjukdom, har ytterligare ökat min förståelse för mig själv och hur jag fungerar.

De finns två olika typer av Bipolär diagnos, typ ett och typ två, där typ ett är en ”svårare” grad av mani-tillstånd.

Jag har haft några typiska manier och överaktivitet, men min diagnos har visat sig vara av en mer ”obestämd typ”, eftersom jag lider av ständiga och återkommande depressioner. På pappret står det Typ 2, men det är lite ”luddigt” och i en mer obestämd form.

Jag drabbas oftast av depressioner till följd av min ADD.

Det ena ”matar” det andra, så att säga.

Om det blir ”för mycket” i vardagen av måsten, nya möten och mindre bra nyheter, ny information eller för mycket upplysningar, klarar inte min hjärna av trycket och sammelsuriet av tankar, funderingar och grubblerier.

Jag upplever det som ohanterligt och maktlöst. Det blir helt enkelt för mycket och för rörigt!

Många gånger uppstår en känsla av att ”misslyckas” och jag går ganska snabbt ner i geggan av självförakt och själv-dömande.

Och eftersom jag, med mitt sociala arv, ständigt försöker att vara bäst, alltid vill ligga i framkant och verkligen försöker att vara mitt mest fördelaktiga jag, så ”trillar” jag nästan varenda gång.

Jag klarar inte att ”ha många bollar” i luften. Jag fixar inte att ha flera möten och sammankomster av olika slag, på en och samma dag.

Min ADD gör att jag omöjligt kan ta in för mycket information och jag har svårt att hålla fokus och intresset uppe.

Några punkter som är typiska vid Bipolär diagnos och under själva depressions-fasen är som följer;

1.     Nedstämdhet och olust.

2.     Minskad förmåga att känna glädje eller intresse.

3.     Minskad eller ökad aptit, viktnedgång eller viktuppgång.

4.     Sömnsvårigheter eller ökad sömn.

5.     Rastlöshet eller synlig långsamhet eller tröghet.

6.     Trötthet eller nedsatt energi.

7.     Känslor av värdelöshet, skuldkänslor.

8.     Koncentrationssvårigheter.

9.     Tankar på döden, självmordstankar och existentiella frågor.

Jag går upp i vikt. Mycket. Och jag sover. Sover mer än vad jag är vaken!

Jag har ett oerhört behov av socker och kolhydrater. Jag blir trött och sover mycket som sagt och får svårt att genomföra de enklaste vardagssysslorna, som att komma in i duschen, äta bra mat och utföra mina ”måsten”.

Det är för mig ”vanligt” med självanklagelser och skuldkänslor och ångest växer till sig till en ohanterlighet.

Mina funderingar kretsar oftast kring föreställningen att jag är totalt värdelös. Jag duger ingenting till, jag kan ingenting och jag har alltid varit en bluff.

Minnen kring tidigare händelser får en negativ innebörd för mig och tas som bekräftelse och kvitto på självanklagelserna.

Det sistnämnda gör det inte enklare, när jag geggar i mitt tidigare destruktiva missbruk och allt det som jag förlorat, orsakat och förstört, både för mig själv och andra, och självförebråelserna blir till negativ validering och ytterligare ett kvitto på min oduglighet!

Och bagatellartade ”misstag” förstoras och ältas på ett tvångsmässigt sätt.

De negativa tankarna drar igång automatiska. Jag ältar och ältar och geggar ner mig i alla de ”misslyckanden” jag behövt genomleva!

Också omvärlden tolkas, för mig, oftast i svartaste svart.

Jag känner och upplever att jag är illa omtyckt och ibland också motarbetad.

Jag tycker att jag har blivit mer sårbar och känslig.

Jag har lättare att ta illa vid mig, och jag blir lätt irriterad och har svårt att hantera även de minsta, obetydliga och små motgångarna.

Jag tycker också att jag saknar förmågan att visa tålamod, och får lätt vredesutbrott eller blir irriterad.

Det sistnämnda har blivit större och mer kännbart, känner jag, ju äldre jag blivit.

Svårigheter att känna mig intresserad och tillfredsställd av olika aktiviteter, blir oöverstiglig och jag har en förmåga att isolera mig ytterligare.

Jag vill inte. Jag kan inte och jag orkar inte. Även det mest positiva har ingen som helst verkan på min person och jag bryr mig faktiskt inte.

Och allt det som för mig tidigare varit intresseväckande, engagerande och stimulerande, förlorar sin mening.

Min förmåga att känna tillfredsställelse i olika aktiviteter, som en fika med vänner, se en film eller bara ta en promenad eller se på tv, är som borta.

Det finns inte längre.

Med allt det här blir det oerhört jobbigt att leva.

Jag har en ständig känsla av att livet inte är värt att levas och det bor en ständig uppgivenhet hos mig.

Och när jag mår bra, måste jag vara aktsam så att jag inte trillar ner i fällor, som påverkar mitt mående och min mentala hälsa.

Det är det här som blir så svårhanterligt, för min diagnos ADD ställer till det för mig eftersom jag har svårigheter, redan från början, att hålla fokus, intresse och koncentrationen uppe vid olika händelser och samtal med myndigheter, familj och vänner! Min startsträcka är så mycket längre för mig, än hos de som inte är diagnostiserade och jag har svårigheter att ”hänga med”, vilket i sin tur blir negativa tankar om mig själv.

Jag skriver en del om mina diagnoser och hur det är för mig, att leva med dem. Jag skriver om mina diagnoser för att det är viktigt och jag skriver om hur det är att leva med mig, för min man och kärlek.

Jag skriver om mina dubbeldiagnoser för att jag lär känna mig själv och för att mitt livspussel börjar bli lagt och korrekt.
Jag har insett att mitt missbruk till en början var en ren självmedicinering, för att jag överhuvudtaget skulle stå ut med livet, men det gick totalt över styr!

Jag vet nu varför det gick åt helvete och varför jag hamnade i allt det destruktiva och självförgörande, som missbruket är.
Jag skriver för att jag måste och för att det är en del av mig och mitt ”nya” insiktsfulla liv.

Jag lär känna mig själv och jag delar det på min blogg för dem som önskar läsa och vara med på äventyret.

Väl mött min vän! Ta hand om dig därute i vardagen. Jag gör mitt yttersta, just nu, för att vara schysst och snäll… Jag mår mindre bra och blir lätt irriterad, så…

På återläsande och tack för att du tog dig tid att läsa.

/ Arthur