Det blir inte mycket skrivet just nu. Jag får inte ihop tankarna… Tänker för mycket…

Foto; Per Lundström

Jag har funderat och grubblat mycket under natten. Det har fullkomligen snurrat runt i skallen. Som en vind. En tornado. Det är tröttsamt. Den ena tanken avlöser den andra och det är inget som helst konstruktivt i det.

Tänker för mycket!

Det har varit en natt med minnen, med saker jag har gjort, andra saker jag borde ha gjort och det har varit funderingar på framtiden. Älskas eller inte. Livet och leva och varför? Jag är oroad att jag är på väg in i en ny depression… Nedstämdhet. Jag kan tecknen!

Och jag vaknade tidigt, såg på teve och drack en stor mugg kaffe ur min nya fina mugg. Den med Elefanterna på…

Tacksamt. Varmt. Kunde skingra tankarna en stund!

Det blir inte mycket skrivet just nu. Jag får inte ihop tankarna, men jag ska ta mig ut idag och få frisk luft, andas och se på människor. Jag tänker passa på att göra det när det inte är rusningstrafik. Vill undvika massorna. Vill inte dras med i stressen och pressen av all julhandel!

Lite härlig musik och en promenad… Avskärma mig och umgås med bara mig!

Väl Mött och på återläsande!

/ Arthur

Psykiatrin driver mig till vansinne. Jag sjunker som en gråsten i all den här röran och alla skyller på alla och i slutändan vi patienter som blir lidande och får sitta emellan.

Psykiatrin driver mig till vansinne.

Jag sjunker som en gråsten i all den här röran och alla skyller på alla och i slutändan är det vi patienter som blir lidande och får sitta emellan.

Min remiss från Psykiatrin Södra, Årsta/Enskede/Vantör, har inte lämnat mottagningen ännu och jag har ingenstans att ta vägen med medicinering, terapeut och läkare. Och inställningen just nu tycks vara att det är jag själv som orsakat detta och att det är jag som är omöjlig och obekväm!

Det har gått så många turer kring mitt ärende och nu är det över ett år sedan det här påbörjades och det tar inte slut.

Startskottet var utredningen för min Bipolaritet vid Huddinge Sjukhus och Affektiva Programmet. Tanken var att mitt ärende skulle bli kvar där, men när det uppdagades att jag varit missbrukare, skickades remissen snabbt tillbaka till
Maria Beroendemottagningen, där remissen utgick ifrån från början.

I min ovetskap hade jag då blivit utskriven som patient på Maria och ansågs färdigbehandlad där! Jag begrep inte riktigt vad som hände, men som patient får man bara hänga med… Allt avslutades på Maria Capio och jag… Mest förvirrad faktiskt!

Remissen gick vidare igen.

Maria Beroendemottagning önskade först sända remissen, igen, till Huddinge sjukhus, men mitt önskemål var att få komma till Psykiatrin Södra, vid Globen. Sagt och gjort…

Jag fick fick en tid där och allting såg ut att bli bra. Faktiskt. Men, ytterligare en gång framkom det att jag var/är tidigare missbrukare och de valde att återigen skicka remissen vidare!

Foto; Per Lundström

Jag vädjade och bad dem att låta mig få vara kvar på mottagningen, eftersom mitt mående var i botten och jag uppgiven, och ändå valde de ansvariga att boka av alla mina kommande tider och for dessutom iväg med påståenden om att jag önskade att få tillgång till en annan mottagning!? En ren lögn! De vill inte ha gamla missbrukare inom psykiatrin! Allmänt känt!

Och det var ju då jag visade mitt mest otrevliga jag och blev ledsen, förbannad och sårad. Jag kopplade in Patientnämnden och Inspektionen För Vård och Omsorg. Jag hade fått nog och jag är och var hjärtinnerligt trött på att inte bli lyssnad på och runtslängd som en sur disktrasa.

I och med mina anmälningar började det hända grejer. De ångrade sig och tog tillbaka alltihop och bad mig komma på ett möte för att reda ut allting. Jag gick dit. Ensam. Ingen av alla inblandade från Socialförvaltningen kunde hjälpa till och bistå mig, inte ens mitt boendestöd hördes av.

Och kring allt det här gjorde jag ytterligare skrivelser och framförde mina klagomål och det jag ansåg blivit fel, till Patientnämnden. Det hela blev väldigt infekterat och konstigt.

Men det var ett följsamt möte. Jag upplevde dock obehag och olust, vilket jag också framförde senare i ett mejl. Detta var i augusti/september.

Jag bad dem att skicka remissen vidare till en annan mottagning, eftersom jag själv ansåg att de gjort fel, att det kändes mindre bra från start och jag önskade att få tillgång till en mottagning, där jag som dubbeldiagnostiserad före detta missbrukare, kunde finna acceptans!

Men inte… Nej!

Foto; Per Lundström

Nu vill de ha ett nytt möte, remissen har inte gått vidare, enligt mitt önskemål.

Det är omorganisationer, det är den administrativa avdelningen eller den övriga personalen, som gjort fel!

För övrigt är det för mig obehagligt att möta dessa människor igen, eftersom jag inte, på någotvis, varit trevlig och dessutom gjort mig obekväm.

Och visst! Jag borde stå för det jag gjort och för det jag vill få framfört i hela den här soppan, men jag är så trött och jag vill inte! 

Och jag får väl vara en fegis då och ”musen som röt”, men det är inte okej att de först väljer bort mig som patient, på grund av tidigare missbruk och sedan, bara för att jag anmäler dem till olika instanser, önskar göra om och göra rätt och det på ett sätt som blev oerhört lismande, pinsamt och inställsamt… Jävligt kladdigt!

För övrigt så skar det sig ifrån början och jag upplevde hela mottagningen som oprofessionell och arrogant.

Nu får jag vänta lite till, för min nya handläggare på Socialpsykiatri går in och hjälper mig, för själv har jag givit upp och dessutom har jag börjat skämmas för det jag har ”ställt till med”! Varför ska jag skämmas? Varför ska jag ta på mig skulden för någonting som jag upplevde orätt, förbannat dåligt och oproffsigt? Jag ville stå upp för mig! Jag ville själv få börja om på en ny mottagning med andra förutsättningar och jag ville bara ha hjälp och ett trevligt och schysst bemötande! Men… Jag skäms…

Skammen börjar gnaga lite på mig och jag blir förbannad för det också!

Jag måste sova på saken. Jag måste få landa i det här, men det är inte bra.

Jag faller och blir bara så trött…

Tack för ordet / Arthur 

När det ena inte blev av, följde resten av alla de där måstena med som i en tågurspårning. Det blev ingenting av någonting. Jag påpekade att min ledsamhet och mitt frustrerande negativa sätt, inte har någonting med honom att göra. Jag älskar ju honom, som en galen vettvilling!

Foto; Per Lundström

Det blev inte allas som jag hade tänkt igår.
Allting blev ställt på ända och egentligen så gör inte det någonting, för jag fick tid till att göra absolut ingenting.
Bra eller dåligt?
Jag vet inte… Det har blivit några dagar, i följd, av att ”inte göra någonting”. Det börjar bli ganska många av de där dagarna i sängen, eller skrivandes framför datorn.
Jag är trött. Livstrött och lider av livsleda. Det finns mediciner för sådant. Det fungerar inte så bra för mig. Men jag är okej! Jag menar… Jag har att jämföra med! Det har varit dagar då det gjort ont, ända inifrån benmärgen, genom själen och hjärtat, rakt ut genom kroppens ben och upp mot huvudet, av värk att leva.
Jag är inte alls där, så det är okej. Jag står upprätt och jag tänker inte hoppa framför tåget.
Men det är som vanligt… Jag planerar och tänker att mina dagar ska se ut på ett visst sätt, att det ska förlöpa så som jag i mitt huvud har räknat ut, och så blir det inte så. Inte alls. Jag åker gärna av banan då, glider av vägen och hamnar i diket på någotvis. Det räcker med lite för att jag ska sättas ur spel och för att jag ska trassla in mig i en lervälling av grubblerier.

Foto; Per Lundström

Jag skulle ha träffat terapeuten igår för ett avslut, eftersom jag ska få hjälp med samtal och terapi via Socialpsykiatri, och det blev inställt.
Jag skulle i samband med det, för att göra det enklare för mig själv, passa på att ta nya blodprover för min evinnerliga smärta i kroppen, men när det ena inte blev av, följde resten av alla de där måstena med som i en tågurspårning. Det blev ingenting av någonting. Bagarmossen, promenad, Vårdcentralen och Terapi, åkte av banan och jag själv… kröp ner i sängen.
Senare fick jag också meddelande om att jag inte får några pengar den här månaden från Försäkringskassan, varför vet jag ännu inte eftersom beslutet ligger hemma i Bagarmossen, och insåg beskt att jag i absolut sista minuten fick lov att sätta mig ner och ansöka om pengar från Socialförvaltningen och Ekonomiskt Bistånd. Jag avskyr det där. Ekonomiskt Bistånd! Alla dessa förbannade papper!

Facebook; ”Herregud & co”… En Personlig Blogg.

Jag avskyr att vara beroende av andra. Jag uppskattar inte alls att jag faktiskt behöver leva på min man, goda vänner och min syster. Och det blev en uppgivenhet som tar sig uttryck i ilska, bitterhet och frustration.
Det där svämmar över och den som får ta emot all den där skiten är min man och bästa vän.
Men… Jag påpekade att min ledsamhet och mitt frustrerande negativa sätt, inte har någonting med honom att göra. Jag vet att han vet det, men för mig är det väldigt skönt att verkligen bekräfta att det inte, på något sätt, har med honom att göra…
Det sticker hål på hela situationen och jag får även möjlighet att berätta vad det är som skaver och gör så ont.
Även om jag inte, absolut inte, vill tala om det, så ser jag mig ”nödbedd” att försöka förklara för honom, att jag tycker att livet är arbetsamt och motsträvigt och mitt samvete säger mig hela tiden att jag inte ska besvära honom med det där… Jag vill att hans lilla värld ska vara skyddad från de negativa och bittra, som genomsyrar min egen.

Facebook; Nina Hemmingsson

Men… om jag inte berättar och försöker att förklara för honom hur det verkligen är, hur det liksom skrapar och nöter i själen och i mina tankar, hur ska han då kunna förstå och veta? Hur ska han finna förståelse för hur min situation ser ut och hur den är… Jag älskar ju honom, som en galen vettvilling!
För övrigt, vilket besvärar mig enormt, så har jag dessutom kommit till insikt om, att om jag ”besvärar” honom med alla mina sår, ärr, mitt skav-samma och geggiga jag, så kommer han att tröttna och lämna mig…
Det finns ingen som står ut med en negativ bitter-pitt, inte jag heller, så varför skulle han?
Det är dessvärre en insikt och en sanning som jag måste förbise och bara låta vara, för han måste ju få veta… Han måste ju få vara delaktig i det där också.
Och ja, jag är trött. Jag skriver för att jag på någotvis måste få ord på kaoset. Jag skriver för att det är bra för mitt hjärta och min själ.
Jag skriver för att det är terapeutiskt och jag skriver för att själv ska finna insikter och förståelse. Det är märkligt, livet…
”Jag vill inte leva, men jag vill inte heller dö”…

Jag är som sagt okej, men jag är oerhört trött på livet och dess kringelikrokar. 
Jag ska väl ta mig i kragen idag och vara bra, ”duktig” och se till att leva lite grann av allt det här o-levda livet, som bara rinner iväg…
Det blir bra! Jag duger och jag är okej… Jag är ganska schysst ändå!
Väl Mött / Arthur