För somliga av oss människor, är tillvaron mer komplex, än för andra. Vi är en skara av människor, i verklighetsdjungeln, som lever med överkänslighet och där det saknas filter för att avskärma de yttre händelserna i tillvaron.

Vad har du gjort, med alla delarna ur ett liv?
Bara min kropps själ, vet hur den ska flyga, var den ska sväva. Ibland, undflyende…
Saknar vägledning, luft under vingarna…
Förvirrad och vilsen.

Vad har du gjort med mina händer? Mina fingrars tunna, tunna hud… Varje rad, varje veck, av mina nariga händer, är fyllda av liv, fyllda av sorger, kamp och arbete…
Ingen håller dem längre.
Ibland, smärtsam ensamhet och tomhet.

Vad har du gjort med min hud? Bara fingrar, nakenhet, vet hur kroppen ska väckas till liv igen. På nytt.
Varje vrå, varje vinkel och alla dessa kroppsliga gömslen,
bär med sig tecken på liv, att överleva, leva…

Jag vaknar till liv, snart, snart, snart…
Inom mig finns bosättningar av sorg, saknad och tomhet.
Jag kan inte avhysa dem, inte ännu!

Vad gjorde du med alla mina delar, ur ett liv..?
Vad hände med livet, så som jag kände det..?
Var är alla mina pusselbitar, som måste föras samman?

Öppet hus! Välkommen!
Kliv rakt in och komplicera livet, en aning…

Livet skaver mindre. Det är mjukare och friskare. Frågan är ju hur mycket man ska tränga bort den självvalda ensamheten, för att man ska passa in i samhällsnormerna..?

Livet skaver mindre. Det är mjukare och friskare. På min eftermiddagspromenad kände jag frihet och jag upplevde tillvaron som om min existens var berättigad!

”Jag tänker, alltså är jag”, som Descartes myntade!

Det var oerhört skönt! Äntligen! Flera dagar av gott mående!

Jag funderade på det där med att tvinga sig själv till saker och ting.
Att utmana och ”gör” saker oavsett hur det känns. Det är ”bara” känslor och tankar och om man kan ha det i åtanke, låta det ”bara” vara där, så går det lättare att utföra saker.

Jag får ofta höra, bland annat av min man och kärlek, att det är av yttersta vikt att möta andra människor, vara social och ”komma ut” bland människorna. Det skingrar tankar och det ger en fristad till all den röra som man befinner sig i. Jag funderade på riktigheten i det? Stämmer det verkligen och är det medicinen för alla människor?
Min oro då? Den där som alltid finns där i bröstkorgen och som dränerar mig på mina energier?

I min terapier, ja´, jag är sönder-terapeutad och har förmodligen provat det mesta inom terapi, och det gemensamma för dem alla i stort sett är att det handlar om att ”röra på sig, vara aktiv och möta verkligheten och nya människor, för input och nya insikter”!
Och visst, jag kan nog instämma med det, att det är viktigt…
Men så finns det de människor som önskar lugn och ro och blir lite av en ensamvarg.
Det finns människor som gärna vill vara ifred och kan liknas med eremiter och enstöringar.
Jag räknar in mig själv i den kategorin. Faktiskt!
Jag trivs bäst hemma. Jag trivs bäst i lugn och ro. Jag är som bäst när jag får rå om mig själv, ja´förutom kärlekarna, mina katter och min man, och jag är som bäst när jag får pyssla med mig och mitt.
Det kanske inte passar alla att vara lite ”i farten” och det kanske inte fungerar för alla individer att ”bjuda till” och ge sig i kast med olika utmaningar, i form av att åka tunnelbana fram och tillbaka genom staden, bara för att…
Det kanske är så att man ska anamma det och bara låta det vara som det är? Men trots detta, den självvalda ensamheten, så bör man ju kunna utföra det som måste utföras av dagliga sysslor till exempel, men ändå tillåta sig, utan påtryckningar och dåligt samvete från andra, att bejaka lugn, ro och ensamheten.

Jag har upptäckt att jag, den senaste tiden, har börjat bejaka det där med självvald ensamhet. Jag gillar det!
Det som blir ett ”problem” är ju att alla andra tycks veta så mycket bättre än jag själv, vad som är bra, nyttigt och utvecklande!
Och, jag får dåligt samvete för att jag själv inte vill, för att jag inte är ute i yrkeslivet och för att mina dagar går framåt som ett inrutat papper, vilket för mig är skönt och tryggt.
Jag gillar det…
Frågan är ju hur mycket man ska tränga bort den självvalda ensamheten, för att man ska passa in i samhällsnormerna och de oskrivna reglerna i den samma?
Jag är ganska trevlig och mysig att umgås med, om jag bara slipper alla de där biprodukterna som uppstår omkring mig; Ångest, skuld och detta jävla samvete. Men det torde ju vara för att jag, som så många andra idag, är färgade och pådyvlade samhällets rättesnöre om produktivitet, fruktsamhet och ”gott utfört arbete”.
Och med det i bakhuvudet, så kan man ju fråga sig var individualiteten tar vägen någonstans och får man vara som man vill, utan att behöva försvara sig? Kan det vara så att man, eller jag, går i försvarsställning, eftersom jag själv är influerad av det som mäts i framgångar, status och prestige?
Jag tror att jag vet vad människor omkring mig tycker och tänker och så finns de naturligtvis det som tydligt uttrycker att jag borde skärpa mig och ”kamma till mig”, eftersom de anser att det bara är bra och nyttigt.
Och om jag, och andra människor med mig, kommer fram till att det kanske inte är för mig ändå, ska man försöka att förändra sig själv för att passa in i mallen? Ska man gå emot det där och verkligen göra tvärtemot, bara för att det krävs av den stora massan och samhällsnormerna?
”Gå emot dina rädslor, det är bara bra och stärkande för självkänslan”!
Det är knepigt det där. Det är svårt.
Jag vill så mycket, orkar mindre och längtar hem till tystnaden, mina djur och lugn och ro.

Min terapeut, min nya förälskelse, sa att; ”Det där är bara dumheter. Alla människor är olika och i somliga fall ska man bara acceptera sig själv och sina egenheter! Det måste alltid finnas en acceptans hos varje individ och det måste finna en följsamhet i sin egen person! Det är inte ett problem, egentligen!
Men, problem uppstår naturligtvis, när önskan om ensamhet blir till isolering och man inte klarar av sina vardagssysslor och det ting som man faktiskt måste uträtta”!
Men hon anser att jag inte är där, vid isolering och handfallenhet!
Hon upplever mig som försökande, ha en vilja och ändå bestämt ha kommit till insikten om att det sociala, extroverta och kollektiva umgänget inte alls är för mig! Acceptans.
Och i mitt fall handlar det också om att lära mig att kommunicera det på ett schysst sätt, vara tydlig och bara säga som det är; ”Du, jag håller inte hela vägen”! 

”Alla människor är olika och somliga föredrar att umgås med sig själv. Det är gott nog. Det är inget problem för dig. Bejaka och försök att acceptera. Utifrån dina vänners kunskap och insikter om dina diagnoser, så borde det ge med sig det där också… Du måste berätta, förklara och be dem läsa på. Skit i skulden nu och ge sjutton i din ångest! Gör inte ett problem av någonting som egentligen inte är problematiskt, bara för att du har åsikter, inställningar och en tro på ”att livet, samhället och människorna ska vara på ett visst sätt. Du är okej! Du duger och du är en schysst man. Öva på det du”…

Och för mig var det och är det en befrielse på något vis. Jag får faktiskt vara den jag är och jag ska bara lära mig att lämna skulden och mina samhällsfördomar bakom mig. Eller åtminstone inte låta dem påverka mig så infernaliskt mycket. Lättare sagt än gjort, men det är skönt att veta att jag får välja mitt hem, mina djur och min ensamhet i lugn och ro.
Bara jag kan avgöra och bestämma vad som är bäst för mig, ingen annan.

Tack för ordet och Väl Mött / Arthur 
På återläsande, min vän…

Jag är Arthur, Janne för somliga. Jag har dubbeldiagnos, och är så oerhört trött nu… När jag slog upp balkongdörren för katterna i morse, doftade det höst. Jag är oerhört trött på mig själv och jag är urless på att inte få gehör för alla mina försök att få till ett liv värt att leva.

Jag är Arthur, Janne för somliga.
Jag har dubbeldiagnos, och jag är så oerhört trött nu…

När jag slog upp balkongdörren för katterna i morse, doftade det höst.
Den här sommaren har varit oerhört kort, mycket regn och det har handlat om mitt förbannade mående! 
Det har varit ett krigande och det har varit jävligt geggigt och det har varit tårar och rädslor, i min ensamhet…

Jag är oerhört trött på mig själv och jag är urless på att inte få gehör för alla mina försök att få till ett liv värt att leva.
Jag är trött på mitt gnälliga jag.
Jag är trött på att kämpa i motvind och att ingen lyssnar.
Jag är obehagligt trött på mina relationer och jag önskar bara att få vara ifred just nu.

Jag är trött på socialförvaltningen, som inte engagerar sig det minsta i mig och min person. 
Det går nämligen lite för bra just nu, vad gäller min drogfrihet och mina planer för framtiden, även om dessa saknas!? 
De senaste året har jag skött alla mina åtaganden, jag har gjort allt det som jag är ålagd att göra och jag har följt all den planering och alla de ”planer” som skrivits ner för min räkning.

Det går bra nu och jag är så ”duktig” och håller min på rätt sida om livet.
Det går bra nu och då… slutar de höra av sig. 
De på Socialförvaltningen känner att jag är stor och stark nog att sköta mig själv och stå på egna ben. 
Men de kunde kanske höra av sig och fråga hur det går för mig? 
Och i ärlighetens namn, det fungerar ju inte! 
Mitt liv är en enda stor trasselsudd och emellan åt faller jag ner i det mörka svarta och inte bara jag blir lidande, utan alla andra också i min omgivning. 
De senaste dagarna har jag sovit lika mycket som mina två katter. 
De senaste dagarna har jag väntat på att någon av alla de inblandade i mitt liv, ska höra av sig och bara säga; ”Det kommer att bli bra igen”!
Det går bra nu, för det är tyst och jag känner att jag är lämnad ensam i allt detta liv, som jag ändå inte kan hantera. 

Jag vet att människor genomlever fasor i världen. 
Jag ser att antisemitism och rasismen breda ut sig i omvärlden och jag hör röster om att vi måste föra en dialog med de partier som sympatiserar med dessa åsikter och inte bara slå det ifrån oss och låtsas som om de saknar betydelse.
Tiga ihjäl dem!

Människor hatar och är grova i sina våldshandlingar och människor dödar varann och misshandlar varann på grund av olika åsikter och värderingar… 
Vad händer i världen och när ”smäller det”? 
Hur kommer det sig, att när det väl puttrar i hela världen, att människor visar sitt rätta jag och sina fulaste åsikter? Och när det är som allra värst, måste människorna dessutom finna en syndabock och roten till allt det onda… 
En gång var det Judarna. Nu är det Muslimer och troende…
Det kokar som sjutton i förorterna och politikerna står och ser på.

Jag kanske har konspirationsteorier, för det har jag fått höra från olika håll, paranoid är ett annat ord jag fått höra, men visst är det väl så att de som har högerextrema åsikter ständigt söker upp mål och bevisning för sina påståenden och teser? Överallt letar de!
Och visst är det så att dessa politiker som står för de här åsikterna, hela tiden söker upp belägg för vad de uttrycker och försöker manifesterar det som är korrekt och riktigt?
Vad ska ventileras och vad ska det pratas om i vårt samhälle, om inte allt detta hat som breder ut sig och som kommer att sluta i en katastrof…

Jag har väldigt tunga tankar och jag känner att det finns faktiskt ingen som helst anledning att befinna sig i det här livet, om det inte visst en enda anledning och njutning! 
Och det finns heller ingen anledning att kämpa när de svaga människorna, som blir fler och fler och hamnar utanför samhället och far förbannat illa.
Jag har ju varit där!
Och det finns heller ingen anledning att kämpa när de svaga människorna, som blir fler och fler och hamnar utanför samhället och far förbannat illa.
Jag har ju varit där!

I mina morgonböner ber jag om vägledning och jag ber om glädje. 
Jag ber för de närmaste och dem som har det svårt just nu. Min tro sträcker sig runt hela Universum och tillbaka och jag ber för mitt väl och andras mående! 
”Hör mig”! 
Min ”Gud” finns i allt och alla, i mig och runtomkring! 
Har dessa energier övergett mig!?

Människor knarkar, super och tar till droger i det här landet, mer än någonsin och många hänvisar till lättillgängligheten och påpekar att det är oerhört enkelt att få tag på sinnesförändrande substanser! Men det, känner jag, är att förenkla hela världsbilden och samhället i stort.
Det är att förringa de människor som inte kan hantera tillvaron!
Jag tror att meningslösheten och rädslorna tar över människors liv och den enklaste och behagligaste utvägen är att berusa sig och slippa omvärldens alla påtryckningar och krav!
Det är för mycket elände i världen och vem orkar, se och höra på, när människor kämpar, dödar varann och försöker att överbevisa sin överlägsenhet i uttryck som att spränga samhällen i luften och slå ihjäl sina motståndare.
Vem vill och vem orkar? 
Mina existentiella frågor tar över och jag kan bli irriterad på människor som tycker att vi med ”endast” medmänsklighet, kärlek och ”smeksamhet” framför våra ögon, uttrycker oss banalt, vill kväsa ondskan och rasismen med tystnad och kallar oss för paranoida och har konspirationsteorier när det kommer till invandrarfientlighet och att släppa in dem som behöver oss, i det här landet!

Jag är trött på att vara rädd. 
Jag är trött på mina relationer och jag är oerhört mätt på alla mina grubblerier som inte leder till någonting vettigt och konstruktivt.
Alla dessa ”varför frågor”, som aldrig tystnar!
Jag är urless på mitt ältande och på min dåliga självkänsla och jag är jätteledsen när jag går och lägger mig om natten, för ingen har sagt till mig att jag är fin, kärleksfull och vacker, när jag somnar på kudden.
Jag är trött på att vilja bli bekräftad och jag är utled på att bli lämnad ute i kylan, bara för att ”det går bra nu”…
Jag tänker, som ett mantra ibland, att ska det verkligen vara så här för mig? Ska livet vara så här nu? 
Hur länge ska man stå ut och vad är meningen?
Och människor säger åt mig att koncentrera mig på annat, göra annorlunda och gå ut i världen och finna min vrå och min ätbara njutningsfulla kaka i universum…

Medmänniskor säger till mig att inte tänka så mycket och försöka att ”släppa” det som skaver och gör ont… 
Jag säger ingenting, för det bor inte i den här kroppen! Mina medmänniskor har inte gått några meter i mina skor och ingen av dem har upplevt det jag krigar mig igenom varje dag…

Jag gör många gånger som jag blir tillsagd att göra, för att må bättre och jag gör det jag blir ombedd att ta till, som att ta promenader, rör på mig, och jag tar mig tid med mina husdjur och jag utför det som absolut måste göras i tillvaron och jag ser till att skriva och samtala om mitt själsliv.
Jag pratar med mig själv, jag talar till Universum och jag talar till de döda och till dem som betytt allra mest för mig, men som inte finns kvar här…
Och jag somnar om i alla fall, sover mest och jag blir oerhört hjärntrött och besviken… Jävligt besviken på livet.
Jag är förbannat ledsen för att ingen hör mig och jag blir oroad att jag ska behöva vara kaxig och ”besvärlig” med anmälningar och ”öppna klagomål” innan någon ser mig och det jag behöver hjälp med; Mitt mående och mitt trassliga själsliv… Jag gör så gott jag kan och jag försöker… Tro mig!

”Jag finns, alltså är jag! Jag är människa, alltså lever jag! 
Jag är och därför är jag värd en plats i livet”!!

Väl Mött / Arthur