För precis ett år sedan, skrev jag följande inlägg… Jag vill inte leva i missbruk och misär! Jag har bestämt mig! Igen! Men det är inte lätt!

Jag har ett behov av att förklara…
Jag har ett behov av att försöka berätta…
Jag vill att du ska förstå…

Jag är missbrukare.
Jag går och jag har gått i behandling.

I min behandling möter jag människor som, precis som jag själv, är vilsna, sorgliga och trasiga.Vi försöker att få ordning igen, på vår tillvaro, och vi försöker att återskapa livet.
Det är svårt. Jävligt svårt!
Drogernas makt över oss är total och det är svårt för utomstående att förstå.
För hur kunde vi välja drogerna, framför boende, familj, vänner, ekonomi och en säng att sova i?
Hur kan vi välja bort barn, husdjur och livet, för att sakta men säkert gå en för tidig död till mötes? Varför och hur?

Drogen har all makten! Missbruket besitter allt och bestämmer allt! Det är med kraft och aggressivitet som drogen tar över livet och tar över tanke, handling och ord.
Det är med kraft som missbruket blir ens allt i tillvaron.
Det absurda är, och detta skrivet utifrån att ha lyssnat till mig själv och andra, att det skulle kunna liknas vid ett övertagande av ens sinne och kropp.
Kidnappning av hjärnan och tänkandet!

Man blir besatt och betagen, och flykten undan livet är skönt, härligt och blir ens allt! 
Allt annat försvinner bortom sans och förnuft och jakten på drogen blir ens allt. 
Man gör saker man aldrig skulle ha gjort. 
Man sjunker så lågt i sin moral, som en människa i missbruk bara kan göra.

Och med detta sagt och skrivet, vill jag bara säga att det är svårt att komma tillbaka till livet. Det är svårt att återupprätta kontakter med vänner och familj och somliga av oss trillar dit igen och slår oss som fan!Många som tar ett sista återfall dör. Det tror att de kan dricka lika mycket, ta lika mycket droger och röka på som tidigare, och det går inte! Det blir för mycket! 
Många dör. Av en överdos. Av olyckor. Av övervåld!

Men många kommer på fötter igen och krigar vidare…
Jag kan med stolthet säga att jag klarat mig undan det där värsta fallet. Jag lever ännu!
Jag har trillat i tillfrisknandet och det har gjort djävulskt ont, men jag är på benen igen!
Jag har inte ramlat ner och blivit tvungen att börja om, på ett helt år… Kanske den här gången! kan det fungera den här gången!? Snälla be en bön för mig! Jag orkar inte en gång till!!

Men jag lovar ingenting längre! Jag kan aldrig lova! 
Jag kan aldrig säga att jag aldrig mer ska… Missbrukets röst är listig, falsk och stark! 
De ekar fortfarande och det är ännu kvar som tysta viskningar som lockar, pockar och drar…
En dag i taget! Lite i sänder! Ibland en timme i taget, men det ska gå!
”Gör det enkelt, ensak i taget, lev och låt leva”…
Jag vill inte leva i missbruk och misär! Jag har bestämt mig! Igen!
Men det är inte lätt!
Och vem fan sa att det skulle vara enkelt!?
Enkelt att leva och enkelt att återupprätta livet.
Men jag vill dit hän. Jag vill ha liv och kärlek och älskas…

Ta hand om er därute! Skänk en tanke till alla dem som är kvar ute i kylan, de som fryser och längtar hem…  

Var rädd om er och på återläsande!

Väl Mött / Janne Arthur 

Varje dag, från det att jag vaknar tills sömnen når mig, bebos jag av en ständig oro! Jag oroar mig för det allra minsta lilla. Att min man och kärlek inte ska vakna mer. Det är naturligtvis mina diagnoser som jag har fått tilldelat mig som ger orsak till det här…

Varje dag grubblar jag över livet. Att leva, vara levande och livet självt.

Varför lever vi och varför strävar vi efter så mycket, stressar, jäktar och vill ha mer och mer, när det ändå bara finns en utgång för oss alla; Att dö!

Varje dag filosoferar jag över döden. Att dö, vara döende och döden i sin svarta helhet.
Människor dör överallt. Hela tiden. Vi sitter hemma i soffan med Fredagsmys, ser på teve och nyheterna och människor dör i världen och vi äter Tacos och chips… Fullständigt och tillsynes avskilda och frånskilda döden och dödandet.

Jag funderar och tänker på de människor som i min direkta närhet, inte finns längre. Jag har frågor som varför, var de är och hur ser döden ut? Är man beredd och infinner sig ett lugn när det väl är dags!?
Undrar, när jag dör, om jag dör tillsammans med någon att hålla i handen, eller om jag dör en dag på väg till ett möte och får en stor sten, vid en byggarbetsplats, i huvudet? Ensam? 

Och varje dag, från det att jag vaknar tills sömnen når mig, bebos jag av en ständig oro! Det är en oro och ängslan som alltid haft sitt näste i bröstkorgen. Det har alltid grottat där, mer eller mindre, dock inte när jag drogat (Alkohol är en drog! Alltid!) för då har jag lyckats med att kväsa och tysta det där surret!

Jag oroar mig för det allra minsta lilla. Att min man och kärlek inte ska vakna mer. Jag oroar mig för att mina husdjur inte ska ha det bra och dessvärre stör jag dem ibland när de sover, för jag måste se efter om de andas.

Jag oroar mig, dagar i förväg, om jag måste iväg på något möte och jag ängslas över att jag ska försova mig, inte orka iväg på grund av mitt mående och kanske inte komma i tid!

Jag oroar mig för mina vänner och de som står mig allra närmast, de som jag ser som min nya familj. Mina få vänner, min äldre syster och min man och bästa vän. 
Jag ska egentligen inte skicka dem sms och tro att de kan höra av sig till mig med en gång, för dröjer det timmar på grund av att de arbetar, så sliter oron i bröstet! Det kan ha hänt något! De kan ha fallit offer för omständigheter, som gjort att det farit illa därute i verkligheten, och gör det omöjligt att sända ett svar på mina meddelanden!

Har jag riktig otur, söker sig ängslan ut i benen och armarna och förvandlas till fysiska myror som kryper under huden.

Man får mediciner för sådant!

Man får små, små tabletter som ska stävja det där, men det fungerar sällan…

Mina funderingar kan driva mig till vansinne.

Men jag har verktygen för hur jag ska gå tillväga för att  bryta det där och jag är medveten om varför det har blivit så här också.
Dels är det naturligtvis mina diagnoser som jag har fått tilldelat mig och som ger orsak till det här, men sedan är det ju omständigheterna under uppväxten som gjort att jag färgats till den jag är.
Jag tror inte att jag hade blivit så här pass rädd, ängslig och oroande, om jag inte hade varit benägen att bli det redan ifrån början, och just därför har mina diagnoser spelat en stor och viktig roll ifrån begynnelsen.
Det som redan var lite ”knas”, blev värre med åren av mobbing, både hemma och i skolan, och ett utanförskap som jag aldrig fann en hemvist i.
Alltid lite förvirrad, alltid lite bortkommen och nervös.
Det blir värre med det där, om omgivningen ständigt påpekar och påverkar flödet av negativa strömningar och ogynnsam validering! 

Men…
Jag upplever att jag börjar känna mig hemma i allt det där och att jag blivit relativt bra på att känna in, tänka efter och andas, när det blir som allra värst.
Det får väl vara okej? Sådan här är jag!
Och jag tar mig fram på mitt sätt, för att kunna hantera dagarna.
Jag kanske inte gör det optimalt, jag är undvikande och tar omvägar för att komma förbi ”problemen”, och jag är ganska duktig på att finna lösningar, strategier, för att komma undan obehag, men jag gör försök och jag är fullständigt medveten om vad jag gör.
Min terapeut säger till mig att det inte är förenligt med KBT-terapi, men hon säger det med ett leende. Det är ingen förmaning! Hon manar mig inte att ”ta itu” med mina oroliga darrande rädslor, utan konstaterar bara att alla människor, faktiskt, finner strategier och lösningar för att ta sig fram i livet.
En tidigare lösning, för mig, har alltid varit att dricka sprit eller ta till andra droger. Den lösningen är inte tillgänglig längre och min medvetenhet och min närvaro i livet är större och mer påtaglig än någonsin.
Skrämmande ibland, faktiskt!

Och jag funderar vidare…
Är det detta som kallas livet, för en del av oss?
Är det så här det ska vara, tills vi möter döden och tänker innan själva dödsögonblicket; ”Jaha, var det inte mer än så här? Meningslöst! Totalt meningslöst och här har jag oroat mig hela mitt korta liv”!

Ta hand om dig därute i världen!
Det är en oroande tid vi lever i… Vi behöver vara mer snälla med varann.
Tack för din uppmärksamhet och för att du tagit dig tid!
På återläsande och glöm inte bort; Du är en härlig och strålande människa, oavsett!

Väl Mött / Arthur 

Ni älskade aldrig mig! Min kropp, detta kadaver, min ständiga plåga att plåga. Min kamp och mitt krig, ständiga strid, för att kunna behärska, härska och tämja. Kriget mot kroppen! "Jag är härlig, jag är underbar, min kropp är vacker".

”Jag är härlig, jag är underbar, min kropp är vacker”.

Nutid, Presens.

Min blick möter mig i spegeln.

Jag har bruna ögon. Brunt hår. Framträdande kindben och hyfsat markerade käklinjer. Två tydligt framträdande ögonbryn och en relativt liten näsa.

Jag är naken. Står framför spegeln och betraktar mitt ansikte och sneglar försiktigt på min kropp.

Min kropp! Detta otyg! Kriget! Kriget mot kroppen. Aldrig för, utan ständigt mot kroppen. Jag har krigat! Alltid!

Terapeuten har bett mig att beskåda, betrakta och röra vid min kropp. Lära känna och lära mig att se.

Terapeuten bjuder på positiva affirmationer och tankar. Öva, öva och öva på dem. Det blir tillslut en sanning… ”Jag är härlig, jag är underbar, min kropp är vacker”.

Dåtid, Imperfekt.

Jag ser inte det ni såg. Det jag trodde, att ni såg.

Ni såg något helt annat än det mitt öga kunde uppfatta och se. Även mina händer såg något annat. 

Rörde och berörde. Rörde vid mig. Berörde mig och mitt jag. Min person, min identitet och min varelse. Att vara… Jag var inte, inte alls. Kroppen fanns inte, existerade inte, där huvudet slutade!
Och er tystnad, trodde jag var styrka i mitt liv… Det ni inte sa, blev tolkningar till er fördel.

”Jag är härlig, jag är underbar, min kropp är vacker”.

Jag trodde att just ni gjorde mina dagar, mitt mål med dem, och att ni var styrkan i dem. Ni var meningen och min riktpunkt. Jag såg upp till er! 

Jag trodde att ni såg mig, uppfattade mig, tillät mitt jag att få utrymme. Att vara jag!

Jag trodde i min enfald att ni såg något helt annat, än det jag själv uppfattade. Jag förstod inte… Jag begrep inte, jag var dum nog att tro, att ni verkligen var mitt nav i verkligheten. Så galet naivt! Hur skulle jag kunna veta? Så dum!

Jag är äldre.

Det syns på min kropp och i mitt ansikte.

Jag studerar mitt yttre jag och förstår inte hur någon kunnat och kunde älska något så fult!

Alla dessa älskare, genom åren, för bekräftelse och plåster på alla såren!

Se mig! Älska mig! Åtrå mig! Ge mig kärlek för fan!

Men… Ja trivs inte i det här skalet, vill inte mitt yttre jag. Min eviga strid mot kroppen. Aldrig för, utan ständigt mot, kroppen.

Och lögnerna föder nya lögner och jag trodde på det som aldrig sades. Jag trodde att tystnaden var talande!

Jag uppfattade inte att er tystnad var ord av ett ingenting, som fallit till marken. Tomt. Tomhet. Tömd och glömd…

Men ni lyfte upp mina dagar, då jag själv inte kunde, orkade eller ville.

Trodde jag…

Sanningen var ju en helt annan. Hatade ni mig och det jag blev? Var det er skuld och ert dåliga samvete, som fick mig att fabulera ihop sanningar, tankar och meningar som aldrig fanns. Underlättade jag för er, curlade, för att jag själv inte inte skulle hamna i skuld och ångestfällan!?

Jag; Alltid så snäll, god och tillmötesgående. Alltid rar… Tyst och tigande!

Och jag själv teg, naturligtvis, sa inget, även om jag älskade och bad på mina bara knän… Älska mig för fan!

Mina bruna ögon möter mig i spegeln och jag tänker att, ni älskade mig. Det måste ni ha gjort!

Ni var snåla med de orden, även jag, men jag älskade er. Jag gjorde det!

Jag trodde att jag var någon och någonting. Jag trodde att jag var viktig och fanns i era ögon. Jag trodde fullständigt på att er tystnad var bekräftelsen på att jag var duglig. Så länge inte motsatsen bevisades, såg ni mig!

”Jag är härlig, jag är underbar, min kropp är vacker”.

Ni älskade mig. Det måste ni ju ha gjort!

Och jag måste få göra upp det här! Jag måste få reda ut och verkligen erkänna hur det var. Min förvirring kom till er fördel, även om ni svek mig fullständig!

Och varför sa jag aldrig något?
Varför bad jag inte om, redan då, att få reda ut och nysta upp all lort? Men nej…

Jag kan själv känna ånger! Jag kan själv känna min snålhet och att jag skulle ha kunnat… Jag önskar att jag hade varit mindre ogin, mindre gniden med orden om kärlek. Kanske att även ni hade givit mig mer kramar och ”Jag älskar dig”!?

Varför älskar man inte med fler ord? Varför säger man inte oftare; ”Jag älskar och uppskattar dig”?

Varför lagrar man på orden och meningarna, när det egentligen är meningen att man ska bjuda på dem och bädda kärleksfullt för andra…

Tiger ni, så tiger jag…

Jag ser mig i spegeln återigen.
Denna fulhet som möter min blick, är formad och skapad av ondska och okunskap.

Okunskapen om hur man tar hand om, vårdar, ömmar, ger kärlek, på ett konstruktivt sätt, till en person vars liv tagit sin början.

Ondskan formade mina rädslor och mina alltid så nedvärderande ord och tankar om mig själv!

Ondskan visade sitt ansikte för mig, under de tidigaste åren av min egen tideräkning och det gav mig själsliga ärr och själslig fruktan. För alltid! 
Och hur ska ett barn veta vad som är skillnaden på att få synas och inte få vara med? Hur ska ett barn kunna veta, vad som är rena lögner och hur sanningen ser ut? Hur vet ett barn, hur kärleken ska se ut, när den visar sig på ett sätt som inte kan tolkas?

Och det var ju där ni svek mig! Det var precis där, när insikten kom till mig, att jag aldrig egentligen dög och att ni skämdes för mig, som jag gav lite till och lite mer för att ni skulle älska mig!

Hur kunde jag tro att alla tarvligheter, alla fula ord och nedvärderingarna av min person, var kärlek?

Hur kunde jag vara så infernaliskt dum? Fullständigt dum…

Ni vände på en femöring och jag insåg sanningen när ni sa; ”Gör dig inte dummare än vad du är. Du är ful, du är medveten om det? Tro inte att du är någonting? Du skulle aldrig ha blivit till… Hur kunde du bli så fel, när alla andra är skapade till det bättre”…

Sanningen serverad och jag? Dum igen! Dum och ful!

”Jag är härlig, jag är underbar, min kropp är vacker”.

Min kropp, detta kadaver, min ständiga plåga att plåga. Min kamp och mitt krig, ständiga strid, för att kunna behärska, härska och tämja.

Kriget mot kroppen! Aldrig för, utan ständigt mot! För att kväsa och få tyst på. 

Min kamp att finna det vackra, smala och snygga… Att träna sig sönder och samman. Att svälta sig för att ni skulle se mig. Att försöka att vara någon annan än det jag var och det jag är.

Misshandeln och övergreppet emot mig själv, för att ni skulle se mig! Hur dum kan man bli? Hur jävla dum får man vara?

Jag ser inte det ni såg. Ni såg något annat än det mitt öga uppfattar och ser.

Ni bekräftade aldrig och sa aldrig att jag var okej och att jag skulle vara rädd om mig… Så…
Min fråga kvarstår, mamma och pappa, älskade ni mig?

Vem såg ni, egentligen?

”Jag är härlig, jag är underbar, min kropp är vacker”.

/ Arthur