Jag börjar denna Måndagmorgon med ett äldre inlägg, som ännu brinner i magen och som är känsligt… En uppgörelse. En sammanstötning. Kontrovers… "Älskade mamma… Jag skiter i det. Faktiskt"! Väl Mött / Arthur

Kunde du inte bara älska mig! Kunde du inte bara krama om mig och verkligen älska mig, rakt uppochner, utan förbehåll och utan att det skulle behöva kosta på så förbannat. Hade du inte bara kunnat…

Jag presterade, jag gjorde allt för att finnas, jag försökte att imponera.
Jag önskade så vanvettigt, att du såg mig och sa; ”Jag älskar dig”, oavsett.
Jag önskade att få bli sedd, att du skulle vara stolt över mig och säga; ”Jag ser dig! Jag hör dig!” Var det verkligen så svårt? Vad hindrade dig?
Vad fan hindrade dig? Vad var det som var så udda, annorlunda och frånstötande, att du inte ens kunde ljuga och säga det!? Säga; ”Jag älskar dig!”
Jag var det jag var! Jag var unik. Jag är unik! Jag är en bra man och jag är framgångsrik, men kanske inte på det vis du önskade. Jag är inte framgångsrik på ditt sätt!
Om jag bara hade fått med mig lite självkänsla, bekräftelse på att allt var helt i sin ordning och att jag var en fin ung man, då kanske… Jag kanske inte hade hamnat så fel och så snett i livet!? Ser du din del i detta?

Va´ fan var ditt problem? Egentligen? Vem fan var du, att döma ut mig i unga år? För helvete på ren svenska! Vad var ditt jävla problem!?
Kanske att jag hade sökt mig till andra sammanhang. Andra människor. Andra ”typer…” Om du bara bjudit på; ”Jag älskar dig!”
Jag kanske aldrig hade haft mitt ständiga bekräftelsebehov, sökandet efter kärlek och njutning, att få älskas och bli kysst, smekt och kramad.
Om detta vet vi ingenting. Om detta får vi aldrig någonting veta. Det är redan gjort. Jag har redan fått smaka på hur det är att hamna än mer utanför, vara udda och inte ”passa in…”

Jag kanske inte hade hamnat så fel och så snett i livet!? Ser du din del i detta?

Och när jag berättade om min homosexualitet och du började gråta och frågade mig; ”Vad är det för fel på dig? Måste du alltid? Vad är det för fel på dig?”
Jag kallade dig jävla kärring och du slog till mig så hårt, att jag föll omkull, så gammal jag var? Minns du?
Minns du att du väste; ”Jag önskar att du aldrig blivit född! Vad ska alla tro? Vad ska folk säga!”

Och jag fortsatte. I många år att söka din kärlek, ett accepterade, kärlek och de där orden som aldrig undslapp dig; ”Jag älskar dig…”

Ingen frågade och ingen sa någonting, när jag som femtonåring valde att flytta hemifrån. Jag var inte ens vuxen! Ingen sa någonting!?
Jag valde att fly från allt det där som du pådyvlade mig och mina syskon.
Dina förbannade åsikter, din bitterhet och ditt martyrskap. Det var alltid du som led! Det var alltid du som fick ta konsekvenserna av hur jag, och mina syskon valde att leva.
Jag själv önskade bara att få leva som jag ville och jag hade en enorm önskan om att leva njutningsfullt och glädjefyllt.
Jag ville vara min egen person, leva som jag längtade efter och få njuta av kärlek, livet och allt det som fanns att glädjas av.

Du kallade mig snusk. Du sa att det fanns hjälp att få. Du berättade att om jag bara ville, om jag bara försökte så kunde jag välja annorlunda. Minns du?
Jag tappade tålamodet och kallade dig jävla kärring.
Du slog inte den gången. Du sa bara till mig; ”Jag har inte fostrat dig till det här!”

Jag flyttade till Stockholm. Flydde från alla fördomar och alla blickar som inte uppskattade mig och det jag var, fann jag någon typ av ro.

Och de män jag träffade, som jag föll så hårt för, de som aldrig var gay, homosexuella, men som ändå gärna ville ha sex och låta sig njuta, avnjuta, en ung kille som jag själv… Och jag lät mig utnyttjas, för lite kärlek och ömhet.
Jag tillät dem att sluka mig, äta, tugga och spotta ut det som var kvar.
Och när jag försökte att berätta, vill du inte höra.
Du sa att du respekterade mig, men inte accepterade.
”Jag vill inte höra ditt snusk. Jag accepterar inte det du är!”
Och jag som inte ens använde orden, så att du skulle förstå att det var samkönad kärlek jag haft, fått och blivit åderlåten av. Jag var alltid finkänslig, ville och hade en önskan om att få dela min sorg, mitt utanförskap och min känsla av att inte passa in. Du hötte med fingret och sa; ”Jag accepterar inte dig!”

Och när jag träffade en av de där första kärlekarna, han som slog mig så hårt och så ofta att jag slutligen hamnade på sjukhus.
Han som slog mig sönder och samman. Till oigenkännlighet. Minns du? Jag bad dig komma och besöka mig. Kommer du ihåg? Jag grät hejdlöst och bad om att få hålla din hand, att; ”Snälla, snälla, älska mig lite!” och du sa bara att du inte hade tid och; ”Vad var det jag sa… Somligt straffas med en gång!”

Inte en enda gång, sa du att du älskade mig! Inte, vad jag kan minnas, att du kallade mig för sonen, din hjärtans kär, ditt guld och din pärla.
Aldrig att du kramade mig, tröstade och berättade för mig att allt blir bra och allt ordnar sig.

Jag har fått veta att du även uteslöt mina syskon! Jag var inte så förbannat udda och ”fel”, egentligen, som du fått mig att tro! Du spelade kärleksfull och omtänksam, men det var alltid falskspel, lögner och hyckleri. Allt för att visa upp en fasad. Allt för att alla andra skulle tro och se, att du var god, kärleksfull och ömsint.
Förbannade kärring… För så länge det inte handlade om dig och ditt förbannade nödtorftiga liv, så var det inte intressant.

Jag blir mer och mer lik  min mor till utseendet! Det retar mig så förbannat!

Om inte allting cirkulerade kring dig, ditt och din så kallade ”misär”, så fanns inget intresse och inget genuint engagemang och ingen som helst omtanke och tillgivenhet. Och hur det än var, vad som än skedde, så lyckades du alltid få fokus, bli navet och allas blickpunkt…

Jag ska inte vara bitter. Jag ska inte vara besviken. sårad. Arg och stött i kanten. Jag ska inte heller vara desillusionerad, för jag visste ju hur och vem du var. Vem du är!? Jag och alla de andra i din omgivning visste ju precis hur du fungerade.
Och oavsett, kära mamma, oavsett hur du är, hur det blev och om du faktiskt var helt avsaknad av kärlek och jag i vuxen ålder valde bort dig, så älskade jag dig! Och jag kan inte säkert svara på om det är mitt utdelande av straff till dig… Min hämnd kanske, men jag väljer att inte träffa dig! Vill inte se dig… Kunde du inte älska mig, så varför ska jag..? Varför ska jag älska dig!? Jag måste inte alls… Jag måste ingenting!
Vedergällning och mitt sätt att ge igen? Och det spelar faktiskt ingen roll längre!
Jag älskade dig. Jag saknade dig och jag önskade din kärlek. Din acceptans.
I dag skiter jag i det. Fullständigt! Jag skiter i dig och vem du är, vad du är och var! Jag kanske inte hade hamnat så fel och så snett i livet, om du bara sagt; Jag älskar dig!? Ser du din del i detta?

Älskade mamma… Jag skiter i det. Faktiskt!

Och… "Bara för att… Jag vill och för att jag kan". Generositet. Medmänsklighet och goda vänner. Och jag vill så gärna säga förlåt och be om ursäkt, för det är och var aldrig meningen att väcka "medlidande"… "Bara för att"! Enkelt! "Det är inte konstigare än så… För att jag vill"…

Foto; Per Lundström

Och… ”Bara för att… För att jag vill och för att jag kan”.

Välgörenhet. Välgörare. Gåvor. Att skänka. Att ge. Att vara schysst och snäll, utan att förvänta sig någonting tillbaka. Generositet. Medmänsklighet och goda vänner. ”Bara för att”…

Att beskriva avsaknaden av vardagliga ting och vardagslyx, ska man verkligen ”hänga ut” det på sin blogg? Ska man verkligen göra det? Är det pinsamt? Är det vulgärt? Beskrivande av verkligheten?  
Och ska man berätta hur det verkligen är och hur det faktiskt har varit.
Vill människor läsa sådant? Vill människor veta hur det är? Ibland?

Att skriva om verklig glädje, den där lyckan som börjar i magen och sprider sig som en varm yllefilt i hela kroppen och samtidigt försöka att förmedla det med ord, förstår andra människor den känslan..?
Tacksamhet, är ett ord som jag faktiskt uppskattar mindre, men det är ett ord som kommer för mig när andras välvilja möter mig och jag får bekanta mig med en glädje, kärlek och upprymdhet, som är så stor att det är svårt att sätta ord på den.

Vid det där tillfällena, när jag möter andras medmänsklighet, vill jag gärna försöka att med mitt ordförråd och med min uppsättning av meningar, förklara, berätta och beskriva känslan av tacksamhet, för dem.
Jag vet inte riktigt vilket ben jag ska stå på. Jag vet inte vilken del av mitt vokabulär jag ska börja söka i, för att kunna uttrycka ett tack som landar rätt och som i sin fulla mening ger uttryck för det jag känner; Uppskattning, glädje och tillfredsställelse. Tack borde kanske räcka, men det blir platt och genomskinligt på någotvis. Och det är då jag kan bli översvallande tradig, enformig och nästan tjatig. Jag får svårt att klä det i ord och jag kan inte nog försöka att förklara hur det känns, vad som väcks inom mig och hur upprymd jag blir.

Foto; Per Lundström

Och jag vill så gärna säga förlåt och be om ursäkt, för det är och var aldrig meningen att väcka ”medlidande”, sympati eller ”medömkan”. Det var ju inte meningen… Att jag skulle… ”Bara för att”…

När andra människor i min omgivning vill se till att jag får njuta, ha ”jävligt roligt” som en gammal god vän skrev till mig, eller när mina vänner vill bjuda på en fika på stan, eller köper mig nya strumpor, för att jag själv prioriterar bort det, då brister det för mig.
Och välgörarna gör det här ”Bara för att”… Inte konstigare än så! ”Bara för att jag tycker om dig och för att jag vet… det är inte märkligare än så”, som samma ovannämnda vän skrev till mig.
”Det är inte konstigare än så… För att jag vill”…

Och med den där vänligheten och generositeten vaknar skam, skuld och samvete till liv hos mig, för varför ska jag bli tilldelad andra människors generositet och välvilja? Vem är jag att ta emot och dessutom, just nu, inte kunna ge någonting tillbaka? Varför ska jag ”få”, när andra har det så mycket värre än jag själv? Och vem är jag att klaga, gnälla och vara ett ”offer” för omständigheterna? Jag har ju faktiskt försatt mig i den här situationen själv. Det är bara jag som bär skulden för hur mitt liv har utvecklats och det är bara jag själv som bäddat för allt det som är omkring mig.
Men trots allt finns en stolthet hos mig.
Trots all förnedring som jag faktiskt har upplevt innan jag blev drogfri och ”clean”, så finns det en oerhörd hederskänsla och självaktning hos mig. En sådan där rå ursvensk och Jante-liknande värdighet, som vägrar att ta emot och som vägrar att låta någon se hur illa det är eller faktiskt har varit.

Men så går man igenom saker. Man gör saker för att klara dagen och man ber faktiskt om hjälp och berättar precis hur det är. ”Jag klarar inte det här själv! Jag kan inte få ordning på tillvaron, så hjälp mig”!
Och så får man hjälp och andra människor ser till att det blir en följsammare vardag och tillvaro, och så står man där och kan ingenting göra, mer än att säga tack och hoppas att man någon gång i framtiden kan ge tillbaka på någotvis. Och man hoppas att det ska fixa sig, att det ska ordna sig och att det blir bra…
Man söker gåvor hos kyrkan, Frälsningsarmen och man söker fonder i hopp om… Och hela tiden; ”Bara ingen ser mig och detta förnedrande”!
Och så får man hjälp och så får man äta sig mätt och så får man pengar till det där andra, vardagslyxen och så… ”Bara för att”…

Och min ovannämnda vän skrev till mig, på det mest enkla sätt, ”För att jag vill. Det är precis så enkelt! Bara för att”…

Och jag skulle kunna beskriva hur förnedringen har sett ut, vad jag har gjort och vad jag, i mitt ”fina” och mitt mest prestigefyllda jag, ”nedlåtit” mig till att göra, för att få mat, pengar till mina förbannade cigaretter och även få ihop pengar till skulder, skatter och inkasso, kanske en kaffe på stan och vid något tillfälle även en bio, men jag undviker det just nu, för det är en helt annan historia.

Och jag har så många att tacka för hur min värld ser ut och för att jag har det jag har och att även jag får njuta av vardagslyxen.

Min goda vän i kyrkan, författarinnan, som gav mig möjligheten att gå ut på restaurang och äta. Min barndomsvän som såg till att jag fick nya underkläder, precis där i början av tillfrisknandet.
Min Chilenska väninna som försett mig med sängkläder, möbler och mat.
En annan god vän som hjälpte mig att sälja prylar och saker, via Blocket, för att jag själv skämdes så oerhört! Samma väninna handlade nödvändigheter till mig ”bara för att”…
Och mina tidigare kollegor, en som klipper mitt hår och pratar om livet och den andra, hudterapeuten, som tar hand om mig, ger mig värme, pysslar om mig och äger ett omhändertagande av ren välvilja, ”bara för att”, och som även ser till att jag har fina och bra hudvårdsprodukter till min hud! Samma väninna som hjälpte mig med hyrbil och flytthjälp, när ingen annan kunde!

Och min nyvunna vän, hon som sjunger i kör och även hon arbetar inom Svenska Kyrkan, som skjutsat mig lite varstans när ingen annan har kunnat och som hjälpt mig flytta runt i den här staden till vansinne! 
Och min Bipolära väninna, som jag har så obehagligt mycket gemensamt med, som givit mig min fina ”Guds-Burk”, som bjudit på mat och avnjutit långa promenader tillsammans med mig i city, när jag egentligen inte orkat! Hon som står ut. Alla de som står ut med mitt mående och mina nycker, ”bara för att”!
Hur framför man ett redigt, ordentligt och välmenta tack, för att de ska förstå?

Och min mans härliga och färgstarka syster, som skänkte mig en vacker kudde till mitt nya fina hem och min Socialassistent som i början av vår bekantskap bjöd på kaffe och kanelbulle!
Mina nyvunna vänner, vars katter jag har fått möjligheten att ta hand om och så min granne, som är oerhört påträngande och jobbig ibland, som försett mig med vitlök och kryddor… 

Och så min man och min syster, som aldrig tvivlar, som alltid säger att det är okej och som alltid vill se till mitt bästa. Hela tiden! Och ”bara för att”…

Och där står jag. Mitt i känslostormarna! I min egen högst personliga förnedring, när andra ger, är välgörare och generösa, och bara skäms.
Och jag vill så gärna säga förlåt och be om ursäkt, för det är och var aldrig meningen att väcka ”medlidande”, sympati eller ”medömkan”. Det var ju inte meningen… Att jag skulle… ”Bara för att”…

Samtidigt som det är en enorm glädje att få ta emot, så är det skamfyllt, genant och förnedrande! Å ena sidan och den andra…
Jag blir så oerhört lättad ändå, glad och varm, att det finns så många människor som bryr sig om mig… och det ”bara för att”!

Tacksamhet. Glädje. Att känna sig älskad och vara omtyckt. Att få njuta och vara njutbar. Kunna vara med och få känna sig uppskattad!

”Bara för att”…

Tack för ordet! Väl Mött / Arthur 

"Jag! Jag! Om jag bara kunde ge fan! Om jag bara kunde låta bli! Jävla unge!" Ett äldre/tidigare inlägg från Bloggen… "Ett minne"… Väl Mött / Arthur

Jag är på väg till frisören och det som känns som en ren avrättning. Arkebusering!
Jag går med pappa. Han håller ett hårt och stadigt grepp om min arm. Han formligen släpar och drar mig med sig. Han är arg. Han är väldigt arg..! Och jag… jag flyger. Jag svävar i hans hårda grepp, bara hänger med och svävar lätt vid hans sida. Det är sommar. Blå himmel och vita små moln, som bomullstussar, klär himlen. En härlig dag. En fina dag, om det inte hade varit för…

Den här gången är det papiljotternas fel! Papiljotterna som är gjorda av finaste, mjukaste och gulaste lammskinn. Om jag bara inte hade… Om jag bara hade kunnat låta bli dem… Men han skulle ju inte vara hemma. Pappa skulle inte vara hemma nu! Han var för tidig! Några dagar för tidig. Och hur skulle jag kunna veta? Inte bara pappa är arg. Mammas ilska har visat sig under morgonen och i mina syskons blickar glittrade hånet. Rädslan intog mina. De hånlog och mamma var högröd i ansiktet av ilska. Arga, hånfulla och glittrande ögon. Ilska och återigen; Jag! Jag!
Om jag bara kunde ge fan! Om jag bara kunde låta bli! ”Jävla unge!”
Jag känner mig som en liten trasa jämte pappa, där vi går. Jag liksom glider med honom längs gatan. Svävar fram och himlen är blå…
Vi ska till frisören, pappa och jag.

Jag vaknade tidigt den där sommarmorgonen. Ljust, gult sken och gröna färgstarka blad. Fyrfärg. Blå himmel och vita små moln, som bomullstussar, klädde himlen. En härlig dag.

Jag hade bråttom upp ur sängen och ut genom hallen och till badrummet. Plockade fram pallen för att stå på, för att nå spegeln, för att kunna se, för att kunna njuta av det fina… för att kunna se det bruna långa håret…
Jag räknade snabbt igenom håret och kontrollerade att alla de gula papiljotterna satt kvar i kalufsen. Och det gjorde de! Alla tolv! 
Jag blev våldsamt nyfiken på hur det skulle komma att se ut, hur alla dessa lockar och korkskruvar skulle klä mig! Kanske att även jag skulle bli änglaskön och fin? Men jag bestämde mig för att äta frukost först och sedan, sedan tänkte jag plocka ur papiljotterna i mjukt, gult lammskinn… Och i min fantasi skulle jag njuta av dem! Alla dessa vackra skruvade lockar…

Jag ägnade en kort liten tanke åt min lillasyster, vars långa blonda hår var fyllt av lockar, skruvar och var våldsamt vågigt, helt naturligt, helt av sig självt, bara så där… En jävla Shirley Tempel, fast blond!
Mitt tjocka bruna hår var bara rakt och nästan stripigt. Inget gulligt och sött över det! Inte alls! Bara rakt, brunt och stentrist! Bajsbrunt! Och mycket! Massor med hår!
Lillasyster fick alltid all uppmärksamhet! Min lillasyster var docksöt. Hon var gullig. Sockersöt och bedårande, med sin ljusa hy och sitt blonda nästan vita hår. Jag såg ut som en bajskorv, en dålig dag, bredvid henne. Hon var änglaskön, inte jag! En ängel helt enkelt! En jävla ängel!
Själv var jag brunögd och brunhårig! Och jag fick ingen uppmärksamhet alls för det! Jag var för tjock och håret likaså. Tjockt hår, som var bajsbrunt och jag var mer av en satunge, än söt, gullig och bedårande. Ingen ängel alls! En bajskorv! En odåga och inte riktigt navlad, som pappa alltid sa. Han påpekade även, ofta, att jag förmodligen inte tillhörde familjen, inte var hans unge och bara var ett onödigt ”ting”. ”Gossen”, ”pojken”, sa han. Ful, fel och för tjock. En ful ”gosse” och odåga! Inte riktigt riktig! Jävla unge!

Han säger det nu också, på vår färd till frisören. Han upprepar det som ett mantra och hans grepp om min arm är hårt och jag… jag flyger, svävar fram, bredvid honom. Inte riktigt navlad…
Det är sommar. Blå himmel och vita små moln, som bomullstussar, klär himlen. En härlig dag. En fina dag, om det inte hade varit för…

De gula papiljotterna fick vara kvar i håret i hopp om att få ett lockigt, vågigt och korkskruvat hår, precis som min änglalika och näpna lillasyster. 
Jag skulle ha dem! Lockarna! Jag skulle bli söt, få uppmärksamhet och bli kramad på och gullad med, jag också! Jag skulle banne mig…
På vägen ner för trappan nynnade jag högt. Jag sjöng lite på någon Lasse Berghagen melodi om Jennie, Jennie… Jag var så glad, för det skulle ju bli så bra! ”Det kommer att bli så fint”, sa jag till mig själv, ”håret”!
Och det skulle bli härligt korkskruvat, precis som Shirley Tempel och jag var ju dessutom brunhårig, precis som barnskådespelaren. Det var inte min lillasyster! Ha! Och jag skulle bli söt, fin och kramad på… 

I dörren in till matsalen såg jag honom. Han satt där, på sin vanliga plats, fast han egentligen inte skulle vara där. Han var tidig! Han hade kommit hem för tidigt och satt vid frukostbordet med de andra i familjen.
Minen! Hans min bådade inte gott, när han fick syn på mig i dörröppningen.
Och jag kunde se på hans blick att tankarna for runt där inne i skallen på honom. Han blev högröd i ansiktet och hans bruna ögon skiftade snabbt i svartaste svart. Galen! Galenskapen lyste i blicken och han öppnade sakta munnen för att säga något. Men orden fastnade och han blev sittande med gapande mun. Och alla runt bordet undrade, vad händer nu? Vad sker? Mina syskon tittade på honom och sedan på mig. Från den ena till den andra, som en tennis match, tittade de på oss. Men han förblev tyst… Sakta reste han sig från stolen, förblev tigande, men inom honom rasade ilskan! Svart rå ilska!
I den tystnaden skulle man kunna ha hört en knappnål falla i rummet! Och ilskan gick inte att missta sig på! Den tysta ilskan! Den svartaste av dem alla…
Mamma kom in i matsalen, blev blodsprängd av ilska och rädsla i ansiktet, vände hastigt i farten, och gick ut i köket igen. Hon försvann i dörrhålet och förblev borta… Ingen räddning att vänta där. Inte av henne. Inte den här gången. Pappa och jag. Jag och pappa.
Han kom fram till mig, tog ett fast grepp om min överarm och sa, ”gosse”… Suckade djupt och fortsatte, ”Du är inte riktigt navlad”… ”Gosse”.

Och det ena gav det andra och nu är vi på väg till barberaren. Avrättning och döden! Och där fick jag för att jag ville bli söt, gullig och bedårande.
Jag svävar fram, liksom flyger vid hans sida. Lättar, svävar, flyger, glider…
Och det är sommar. Blå himmel och vita små moln, som bomullstussar, klär himlen. En härlig dag. Om inte…

Mitt bruna och alltför lockiga hår rakas av i ett nafs! Det är gjort på mindre än två minuter! Kort, kort och taggigt, på huvudsvålen. 
Jag stryker med mina händer över skallen och biter ihop. Jag ska inte gråta! Gråt inte! Inte gråta!
Allt mitt tjocka, bajsbruna och lockiga hår ligger i drivor kring mina fötter på golvet, som kogödsel… Och där fick jag! Ha! Satungen, ”gossen”, jag som inte är riktigt riktig! Där fick jag, för att jag ville vara söt och uppmärksammad som min änglalika syster. Den förbannade, blåögda, ljushyllta och blonda ängeln. Jävla änglar! Jävla Gud! Jävla söta och vackra ängel till lillasyster! Förbannade Shirley Tempel och allt sötaste socker i hela världen. Fy fan…
Och jag som bara ville få uppmärksamhet och vara älskad och omtyckt!
Älska mig! Älska mig! Uppmärksamhet! Fel uppmärksamhet! Fel tidpunkt! Fel plats! Och jag är fel! Inte riktigt navlad!
Varför blir det alltid fel!? Och jävla pappa! Jävla ängel och förbannade bruna hår! Bajsbrunt och bajskorv! Jävla papiljotter och förbannade bajsbruna tjocka hår… Jävla, jävla hår!

Jag är en kärring och jag är en jävla unge… det säger pappa.