Det har varit en orolig natt. Mycket värk i kroppen och jag har varit uppe och sträckt på mig… Fantasierna fortsätter kring hur han skall kunna vara mer kreativ och vilken typ av bilder han vill åstadkomma. Planen för dagen är att avnjuta Alby Matcenter…

Måndag!
Snöblandat och blåst! Känns som ett väldigt otrevligt väder!

Räkningarna är betalda! Tacksam för det! Det har oroat mig en del, att de skulle bli försenade. Det är nu betalda och jag är nöjd!
Tack de högre makterna för att det ordnade sig!

Det har varit en orolig natt. Mycket värk i kroppen och jag har varit uppe och sträckt på mig och vandrat runt i lägenheten, flera gånger. Inte mycket att vandra på i och för sig, men det krävs för att kroppen ska börja ”andas” igen och värken lägga sig. Jag är inte så gammal, så de här smärtorna stör mig.
Det stör mig oerhört mycket!

Katterna har härjat runt i sängen i natt också.
De brukar vara ganska coola när vi sover, men i natt har de förmodligen känt av min egen oro och hållit mig sällskap fram och tillbaka mellan sovrummet och vardagsrummet.

Jag har tänkt mycket på mina gamla husdjur.
Mina två katter och min papegoja. Det är oerhört mycket skam och skuld i det fortfarande och jag framkallar grym ångest när jag tänker på dem.
Jag förstår inte hur någonting så viktigt, kunde bli så obetydligt när drogerna tog över. (Alkohol är en drog! Alltid!)
Jag skäms när jag tänker på det och jag skulle ha önskat en annan utgång för oss alla, men det blev som det blev och jag kan inget göra längre, men det är väldigt mycket ånger i det där!
Mina husdjur idag är ingen kompensation för dem jag lämnade ifrån mig och inte klarade av att ta hand om längre under mitt värsta missbruk, inte alls, men de väcker mycket känslor hos mig och jag tänker gå i döden för dem! Älskar dessa djur! Jag fullkomligen avgudar dem..!

Foto; Per Lundström. Temat fortsätter i ensamhetens tecken. Bilden tagen under en resa till Tokyo.

Helgen som gick bestod mest av lugn och ro och kramar. Handlade lite mat och sedan har vi två, jag och min kärlek, mest varit hemma och inomhus.
Jag har vilat en hel del, sovit mycket, och min man har varit kreativ med sina bilder och sitt fotograferande.
Det har varit skönt och avkopplande.
Njutbart och mysigt!
Jag är fortfarande hiskeligt förälskad!
Min kärlek och man har förkovrat sig i olika fotokurser via internet och plockat fram lite äldre bilder som han fotograferat under resor, till Tokyo bland annat.
Fantasierna fortsätter kring hur han skall kunna vara mer kreativ och vilken typ av bilder han vill åstadkomma. Temat har fortsatt i ensamheten och övergivenhetens tecken och frågan är vad det blir av detta… Spännande och givande!
Han inspirerar mig och ger energi till min egen kreativitet. Det är roligt och givande… Förbannat kul att också han har återfunnit sitt uttryck för bild, färg och form.

Jag dricker ur mitt kaffe. Läser inga nyheter idag, det är för mycket just nu känner jag, och sedan ska jag och katterna krypa ner en stund till i sängvärmen.
Planen för dagen är att avnjuta Alby Matcenter och handla lite mat. Jag tycker mycket om att gå i den matbutiken och jag gillar all färgrikedom hos all mat, alla kryddor och alla vackra människor, som huserar där.
Mat från alla världens hörn!
Det brukar ta sin lilla tid att tränga sig igenom den butiken.
Jag gillar det. Mycket!

Ta hand om dig så länge, så får vi kanske ett återläsande under dagen?
Vem vet vad dagen har för äventyr i sina gömmor.
Väl Mött / Arthur 

Tänkte bjuda på några rader, återigen, för er som vill… Ur "Friherrinnan" (Arbetsnamn!)… och karaktären Hertha… Väl Mött / Arthur

Hon är trött. Den äldre kvinnan i grön kappa.
Det börjar kännas i benen, kroppen och magen, att hon är till åren.
Den äldre damen vid bordet på Caféet, med en varm doft av mal-kulor och syrliga karameller, är en ständigt återkommande gäst.
Nästan varje dag, de senaste åren, runt klockan tre, kliver hon in. Beställer en slät kopp kaffe, en Sarah Bernhards, en stor kanelbulle, lånar alltid dagstidningen som ligger på disken vid kassaapparaten, och slår sig ner borta vid fönstret. Hon sitter där. Tittar ut genom rutan, ser på alla förbi passerande människor och funderar.
Hon börjar bli så pass gammal, att minnesbanken inom henne är allt hon har kvar. Det finns någon väninna som ringer ibland.
Det finns inga barn och hon har aldrig varit gift. Hon har bott i samma lägenhet i över femtio år och hon borde tänka på vad hon äter.
Det ständigt återkommande, att äta mindre, mindre sötsaker och se till att röra på sig mer. Vill inte röra på sig mer än nödvändigt.
Hon har alltid varit stor. Aldrig uppskattat motion. Låtsas som om hon varit nöjd, men egentligen vantrivts med allt det där som alltid tycks vara ett steg före henne på morgonen. Hennes kropp.
Hon har alltid haft problem med vikten. Hon har alltid haft problem med sitt utseende, överhuvudtaget.
Stor, för att inte säga tjock, med ett stort lockigt trassligt brandgult hår, med inslag av grått och en hel del vitt numer, gröna smala ögon och några dubbelhakor som med enkelhet kan räkans till tre.
Runda mjuka kinder, knubbiga händer, vars fingrar saknar smycken och en byst som är på tok för stor, även då hela hennes uppenbarelse andas tjockis, och som alltid givit henne problem med ryggen.
Hon har aldrig smink. Ingenting alls. Hennes ljusa hy är nästan genomskinlig och det är endast på söndagarna hon kanske använder lite läppstift. Inhandlat på Tempo under åttiotalet. Luktar märkligt, men det är vad hon använder och det är vad hon har. Ett rött, i vit hylsa. Klart skrikande aggressivt rött. Snyggt, tycker hon själv.
Det skär sig mot hennes brandgula hår, tänker de som ser henne.

På söndagarna sover hon extra länge i sin gamla smala säng av gjutjärn.
Äter frukost på den lilla franska balkongen, tittar på alla de som är på väg någonstans nere på bakgården, där alla cyklar och barnvagnar står uppradade, och sedan kryper hon tillbaka till sängen med morgontidningen och en stor svart slät kopp kaffe. Ett Wienerbröd förstås.

Katterna gör henne sällskap i sängvärmen och de är för det mesta hennes sällskap. Tre stycken har det hunnit bli. Vanliga hederliga Bondkatter.
Hon somnar om en stund. Vaknar med tidningen över ansiktet och ibland har hon dreglat så pass mycket, att kinden har blivit färgad grå av tidningens trycksvärta.
Hon suckar högt och planerar endast, för dagen, att sätta sig på kvarterets Café och filosofera några timmar. Alltid. Rutin. Ett mönster. Dagligen.
Det finns dagar när hon inte alls går ner till konditoriet på hörnet, men nästan alltid, varje dag och klockan tre, kliver hon in.
Ali, som äger kaffestugan, brukar skoja och säga att han ställer sitt armbandsur efter hennes ankomster. På mindre bra svenska förstås, och hon skrattar bullrande högt varje gång.

Han är vacker den där Ali. Mörk och nästan svart i skinnet.
Otroligt vackra mörka ögon och fylliga läppar, som inbjuder till långa kyssar en regnig Lördagskväll i november. En sådan mun, som man önskar att få pussa på, under en yllefilt, när det blåser kallt ute.
Han har långa vackra händer, skarpa ansiktsdrag och en rak, aristokratisk lite större näsa.
Kort svart hår och en röst i ett bas-läge som får hennes barm att darra, och han är ofta orakad och med ett smutsigt förkläde. Vacker, tänker hon. Han är vacker. Och han är ung! Naturligtvis.
Hon själv skulle förmodligen kunna vara hans mormor eller farmor, kanske till och med gammelmormor, men hon kan inte låta bli att tänka på om han hade existerat i hennes ungdom.
Det skulle ha slutat i katastrof, förmodligen, kvävd av hennes stora byst.
För i hennes fantasi är hon djärv och tar för sig. Hon njuter av sällskapet och slukar hela honom med hull och hår. Men det är bara i fantasins värld.
Hon är inte alls vågad och djärv, har aldrig varit och är en lugn samlad gammal dam. Realist och förnuftsmässig. Lite väl tyst kanske. Talar sällan, om inte nödvändigheten kräver det!

Men i fantasin, i drömmarna, är hon mer av en Jeanne d’Arc! En ung sådan. Hon kan le lite åt det! Det hade naturligtvis slutat som så; Han kvävd, hon naken med sin stora kropp, all den där bysten, ovanpå honom och polisen hade stormat lägenheten och undrat varför hon gjorde så där? Stackars Ali!
Det var ju andra tider då förstås, när hon själv var ung. Inte många av hans slag alls, och det var så exotiskt med invandrade människor då.
Men som sagt. Hon är en gammal kärring, i sina egna ögon och han en pojkspoling av digniteten vacker.
Jo, exotiskt vacker och med ett leende som får småsten att smälta i solen.
Ja, för all del, flickorna som besöker Alis Café ser ju också hans attraktion och de är mycket spring här av småfjollor och annat löst folk. Men hon gillar att sitta där. Se på alla som passerar. De kommer in, handlar med sig något, eller som hon själv, tar en kopp kaffe och njuter av en söt godsak till sällskapet av P1 på radion.

Hon äter sin kanelbulle. Bryter den i delar och njuter av det brända pärlsockret ovanpå. Han har bakat dem själv, kanelbullarna, den vackre Ali. Det landar alltid smulor på hennes byst. Hennes stora barm som känns som ett hyllplan och haklapp. Den sticker ut och kommer alltid före resten av henne själv, när hon är ute och rör på sig. Bysten först, och sedan resten av hennes härliga stora kropp. Men hon bryr sig sällan om att borsta bort dem, smulorna, och de får ligga där till allmän beskådan. Pryda klänningen och bysten, som små bruna pärlor.
Ibland letar det sig ner i bh:n och trillar ut på kvällen, när hon ska gå till sängs, och klär av sig. Trillar ut ur kläderna som ett litet ”Hej, här är vi, minns du oss, tjockis?”

Hon har varit ensam länge, denna äldre kvinna. Ingen bitterhet i det. Hon känner sig ganska nöjd med tillvaron. I alla fall för stunden.
Arbetat i sin egen kiosk i hela sitt liv. Sålt karameller i lösvikt. Den där sorten av sötsaker man pekar ut, liggandes i små glasskålar, och som hon själv med sträng blick plockade i de vita papperspåsarna. Med tång förstås.
Den stränga blicken tillkom endast för att hon i huvudet höll räkningen på hur mycket slantar det var kvar, av barnens veckopeng.
Men tips-maskiner, Pressbyrån, lösviktsgodis, varmkorvar och andra konstigheter, satte stopp för hennes kiosk. Allt det där nya blev för svårt för henne att förstå.
Herre gud, tänker hon, de behöver inte ens kunna hålla så mycket som ett Jenka i huvudet numer!
Och inga syskon och föräldrarna är döda sedan, jag gud vet när. Ingen man och inte heller några egna barn, som sagt. Ensam. Levt ensam, varit mycket ensam och det blev hennes liv. Ensam och ändå nöjd.

Ja, det är ju det där med kroppen förstås. Och ryggen, och knäna och fötterna. De värker numer och det märks att kärringen är gammal, tänker hon irriterat.

Och det mesta går på rutin numer. Kliver upp klockan fem. En kopp kaffe vid halv sex. Morgontoaletten och nyheterna på radions lokala station.
Nyheterna bjuder endast på elände och barnamord, och det får henne att känna sig än mer nöjd och glad. Hon är trygg. Hon har sina dagar och sina rutiner och förmodligen finns inga barnamördare till grannar. Vad hon vet.
Diskar gårdagskvällens disk, ger katterna mat och läser några sidor ur Dagens Nyheter och sedan har tiden gått ytterligare lite till.
Klockan blir åtta och det blir dags att klä sig och se på skräp-TV och njuta av lite kaffe med dopp, Kardemummabullarna och Hallongrottorna från ICA.

Tiden går, den gör det. Även för äldre kvinnor.
Samma tid, samma rutiner varje dag, med några få avbrott till tandläkaren, Vårdcentralen, Kyrkogården och ibland hälsar hon på väninnan som ringer, på Stockholms Sjukhem.

Men hon är nöjd, om än lite trött, Hertha.
Det börjar kännas i benen, kroppen och magen, att hon är till åren.
Men hon har mer än många andra, Hertha, och hon har kanske en nyvunnen vän. Ali. Eller vän? Det låter det! En ny bekantskap! Eller!? Kanske bara någon att språka med, ibland. Och idag ska hon vara djärv och fråga honom var han kommer ifrån, denna vackra yngling. Tänk om hon skulle bjuda honom på Falukorv och potatismos?
Äter det sådan mat där han kommer ifrån, eller är det mest lamm? Vitlök?
Så många frågor och förmodligen alldeles för lite tid kvar…

I den där geggan som var under gårdagen, är jag undvikande… Jag tycker för övrigt att det är gnälligt, negativt och ett förbannat tjat om hur jag mår och hur jag har det och jag skulle önska, ibland, att jag kunde vara en manlig motsvarighet till Mia Törnblom…

Jag hade en grisig dag igår och när jag väl kröp ner i sängen så tänkte jag, ”jag skriver aldrig en rad till, om mig och mitt mående och jag tänker inte bli en bitter ”före-detta-missbrukande-diagnos-pitt”! 

De där snaskiga dagarna svämmar över ibland och så blir det bara för mycket.
Men nu sitter jag här igen, längtar efter orden och uttrycken och känner att jag bara måste få skriva ner lite, skriva av mig, om mitt inneboende jag och berätta, känna efter och förklara, både för mig själv och även för dig, hur det är och hur jag uppfattar tillvaron och förnimmelserna.
Jag blir trött på mig själv. Jag blir jävligt trött på livet. Men det går alltid över!

Min Blogg är en återsegling av livet och det är en viktig del i utvecklingen och medvetandegörandet av mig själv. Det är en del i ledet av att nysta ut och nysta upp den jag är och hur det verkligen känns, hur jag uppfattar trasslet i livet och medvetandegörandet av min karaktär.
Det är förbannat komplext livet, för somliga av oss och det hjälper inte att medmänniskor säger till mig/oss; ”Det är bara att ta sig i kragen, tänka annorlunda och försöka att ”göra ändå”, oavsett hur det känns”!

Min terapeut säger till mig, och har sagt vid flera tillfällen, att det är en förmån och ett lyx att kunna skriva, förklara och berätta om sin tillvaro och sitt mående, för det i sig är terapeutiskt och läkande för själen.
Vidare har hon påpekat att det är inte så många som med ord kan beskriva hur det är, hur det känns och vad orsakerna kan vara till att själslivet trasslar och går vilse i sig självt.
Jag uppskattar att skriva. Jag gillar att klä mig själv i ordens färgnyanser och även försöka att förklara orsak och verkan.
Och som sagt, det som var igår, det var igår och allt det där beska, livsnegativa och bittra, det känns bättre idag och det är onekligen lättare att andas.

I den där geggan som var under gårdagen, är jag undvikande och ”följsam” för dem omkring mig. De närstående för mig i det här fallet, är min man och kärlek, och ett fåtal väninnor, och i vissa avseende jag själv faktiskt.
Jag berättar inte för dem. Jag förklarar inte. Jag säger sällan som det är och jag vill inte göra någon rädd, illa till mods eller skrämd. Orkeslösheten får mig att inte tala. Jag tystnar och det som exploderar inom mig får brisera där och jag tiger. Och jag vill inte besvära och jag tänker inte vålla obehag eller belasta någon med min dynga, och ändå växer det till så pass mycket att jag måste göra någonting för att låta det pysa ut. Jag skriver. Jag tar en promenad. Jag lyssnar på musik och sover. Återhämtar mig! Det blir alltid bättre och det blir alltid en ny dag.

https://www.youtube.com/embed/p-dn40Xh9pc?feature=player_embedded

Jag tycker för övrigt att det är gnälligt, negativt och ett förbannat tjat om hur jag mår och hur jag har det och jag skulle önska, ibland, att jag kunde vara en manlig motsvarighet till Mia Törnblom och vara så där klämkäck, positiv och ”lycklig”, för dig och er som läser min blogg. Jo, för att inge mer hopp och glädje, för att kanske kunna inspirera och ge mod och kanske för att kunna få andra att känna ”det blir bättre”!
Men… Nu är det inte så jag fungerar och det är inte så jag har det. Inte ännu och jag är inte riktigt där… Men varje gång jag trillar ner i de där håligheterna som jag föll ned i igår, så vet jag ju att det går över, det blir bättre och med lite tur, så blir det inte heller långvarigt. Det som skrämmer mig är ju att det kan bli en seg uppförsbacke och att det hela slutar i en depression, och det önskar jag inte min värsta fiende. Så… idag är det bättre. Det är kanske inte den bästa dagen och det är kanske inte ”bäst”, men det är okej. Jag tänker inte ta livet av mig idag heller…

Skämt och sido…
Det är snart två år sedan som jag klev av mitt missbruk, efter flera år av försök att ställa allting tillrätta i mitt liv.
Resan, så här långt och fram till nu, har varit totalt omöjlig och jag har varit omöjlig och livet har varit så förbannat svårt att handskas med! Och jag är inte det minsta förvånad att jag missbrukat och försökt att undvika allting som har med livet att göra, för i mitt fall så är livsvillkoren oöverstigliga och det krockar hela tiden med de värderingar jag haft och de synsätt på tillvaron, som jag färgats av och är uppvuxen med.
Man ska tiga. Man ska vara snäll. Man ska visa framfötterna och vara god. ”Sköt dig själv och skit i andra”. ”Vem tror du att du är”? ”Ingen har att göra med hur du har det! Tig. Var tyst och berätta inte”! Snygg fasad utåt och den eviga inre röran kan du behålla för dig själv…
Det är ungefär som när människor lägger upp sitt arrangerade liv på Facebook, där frukost, lunch och middag, samt selfies i tid och otid, är tillrättalagda och snyggt vinklade, emedan själslivet förmodligen säger någonting helt annat!

Foto; Per Lundström

Det krockar i skallen och i förnuftet; Den man egentligen är och det man erfarit i livet och de värderingar och den moral som man har påtvingats. Det blir ju jävligt knepigt det där…
Och jag tror att när det inte kopplar ordentligt och när det inte stämmer, tonerna i själen och noterna i livet, så tar somliga av oss till olika knep för att kunna kämpa på och leva ändå. I mitt fall, missbruket.
Men det är i stort sett över och då framträder en helt annan människa och person, och det blir en identitetskris och en total frontalkrock med den man önskar att vara och den person man verkligen är… Man förväntar sig att kunna återvända till den personen man var, men går vilse i allt det nya och allt det där man faktiskt egentligen är…

Nog om detta! Med lite tur så får vi ett återläsande senare idag.
Ta hand om dig därute i den grå och regniga hösten. Det blir förmodligen en schysst dag idag, oavsett.

Väl Mött / Arthur