Tankar jag tänkt och funderingar jag tankat… Jag är så oerhört tacksam! Jag är det… Men vill ändå ha mer och vill alltid mera och söker ständigt mättnad och tillfredsställelse för hjärtat och sinnet. Och ja… Jag har glädjen, livet, kärlek och jag har andliga rum att besöka.

Tidig morgon.

Ensamhet, en mugg kaffe och morgon-tv. Grymma minus grader utanför, men här inne, under min pläd, varmt, ombonat och vintermysigt. 

Det är bara jag, bara jag själv och ensamheten. Den självvalda sorten.

Men oron och obehaget kryper genom bröstet på mig och glider ner mot magen. En rädsla och en oerhörd sorg, är ytterligare en identifikation av det som brusar i min kropp. Rädslan, önskar få fäste i själen. Vill flytta in och bo där! Det känns igen. Är så välbekant!

Och oron ockuperar mina funderingar; Varför är det där!? Varför känns det så här? Ett Intensivt, eskalerande obehag och upptrappande misstämning, en olust.

Jag spelar musik, mellan nyhetsinslagen på teven. Jag lyssnar på texterna till sångerna och försöker att vara närvarande i den tidiga morgonen. Dricker mitt kaffe och saknar, oerhört, varma kattmagar att smeka.

Min ensamhet är självvald och jag önskade vara ensam. Jag saknar honom, alltid, han jag vill vara nära, nära och jag inser i min egen oro, att mitt eget liv är en balansgång och jag kan fortfarande falla, falla ner i depressioner och isolering.

Men… det är inte den oron och olusten som kryper i kroppen, det är det faktiskt inte! Jag klarar mig själv! Jag fixar livet ändå, det måste ju gå… Det är så mycket liv kvar!

Jag tänder ljus och rökelser, denna morgon och jag ber tyst… ”Hjälp mig, vägled mig, visa mig var jag skall gå… Var är jag och vem!?

Det frestar på, att vara i självvald ensamhet och låta tankarna få driva runt i sinnet. Tankarna är som drivved i själen, flyter upp, virvlar runt och försvinner. Återupptas, ger oro, rädslor och ett envist ältande.

Det blir ibland till destruktiva asätande fåglar, med bara elände som sitt största byte! Och när jag sitter här, lyssnar på min mjuka musik, samtalen med substans från teven emellanåt och känner kylan dra ifrån otäta fönster, då slår det mig! Jag kommer på det! Varför! Känslan; Som att stoppa en krona i en sparbössa. Glasklart!

Det faller in i min verklighet, som den självklara sanning det är! Plötsligt vet jag vad det är som är oroande, obehagligt och vad det är som skrämmer mig. Den vansinniga sorgen, som fröjdar sig i mitt bröst. Gnager, skaver och tuggar i sig lite till och lite mer av min magra själ. Sorgen som är av den aldrig botbara sorten.

För…

Jag hade ju allt, en gång. Fin våning, ett bra arbete, en stor kärlek.

Många resor, stor umgängeskrets, middagar, fester och till detta, vackra saker och ett vackert hem. Storstäder, god mat och härliga viner. Jag hade turen att få vara älskad och uppskattad av en och samma människa under många år. Jag har haft förmånen att få resa och se delar av världen, som få har fått se eller vara med om.

Jag har upplevt miljöer, platser och människor, som bara några få av oss får uppleva.

Och jag hade lyxen att kunna införskaffa det jag önskade, och miste stora delar av att uppskatta, glädjas och känna tacksamhet för det jag hade och fick, för allt blev en självklarhet. Det blev mer av att ta för givet, en lättja och en inställning som om det var en självklarhet att få ha det så fint, bra och gott. Det bara var där, allt det vackra, fina, och vi var så lyckade och snygga…

Misslyckandet… Det stora förfallet. Mitt misslyckande.

Och jag… Jag själv blev till drivved utan mål och utan innebörd. Det föll. Det kraschade. Jag kraschade. Och mitt redan, sedan många år tillbaka, svåra missbruk eskalerade och när korthuset föll, blev jag ensam kvar. Allt försvann på några få år. Allt begravdes i beska och bitterhet. Jag begravde mig i sorgen av en död kärlek och en förlorad vacker tillvaro. Jag miste precis allt. Min värdighet. Mitt liv och min självständighet.

Jag tappade fokus och hamnade tillslut i parkerna runt om i Stockholm och mitt jag blev till en liten lort, bland andra missbrukare och utslagna.

Nu, när jag sitter här, i en liten lägenhet söder om Stockholm, lånad av Staden, att acklimatisera mig i, med bord och möbler lånade av vänner och inköpta på loppis och secondhand, klädda med vita tyger, och väggarna fyllda med urklipp från tidningar, istället för de målningar jag en gång ägde, och vackra tyger draperade i fönstren, mängder med ljuslyktor och ljusstakar placerade överallt för ombonadens skull och med en begagnad säng funnen via annonser, så vet jag att jag är så nära, nära… Tanken slår mig, jag kan ge upp och ge mig ut och bedöva mig. Bort och ner och försvinna…

Min kärlek och min medicin. Längtar så oerhört!

Det är så oerhört nära att jag kan förlora allt igen.

Bara en armslängd ifrån mig. Faktiskt redan vid ytterdörren jämte min egen, finns misären och missbrukets helvete!

Jag kan välja att gå ut från min lägenhet och plocka upp skiten igen, välja att dö! För det kommer jag att göra; Dö! 

Jag saknar det inte, alkoholen, som är en livsfarlig drog, utan jag söker själva försvinnandet, undvikandet och pausen i tillvaron. Jag vill inte mer och samtidigt; Jag vill, jag vill, jag vill leva…

Döden, att dö och få dö… Om jag skulle… Om jag valde bort allt det jag återfått i livet… Jag kommer inte att överleva en gång till!

Och jag vet precis var jag ska gå någonstans, för att få tag på det jag önskar.

Jag vet exakt vem och vilka jag ska tillfråga… Och jag har hela tiden en utväg, alternativ att välja, och en snabb väg ut! Jag har hela tiden val!

Och med min självvalda ensamhet kommer tankar, funderingar, sorg, skräck, rädslor och tårar… Och det grundar sig i allt det där… Att förlora. Att misslyckas, igen, gång efter annan, att nyktra till. Vara hel, ren och drogfri! Att gå miste om kärlek, hem, sysselsättning och vänner. Igen! Att kanske leva på gatan, ännu en gång. Att bli beroende av andra och nedlåta mig att göra förnedrande handlingar för att få tillgång till drogerna. Alkoholen. Spriten är en drog…

Jag har misslyckats förut. Jag har förlorat kriget många gånger tidigare, mot drogerna, dess egenvilja och grymma, förhatliga, önskan om mer.

Jag är så oerhört tacksam! Jag är det… Men vill ändå ha mer och vill alltid mera och söker ständigt mättnad och tillfredsställelse för hjärtat och sinnet.

Och ja… Jag har glädjen, livet, kärlek och jag har andliga rum att besöka. Jag är andlig och fullständigt insiktsfull!

Jag har funnit kärleken igen! En man som tycker att jag är okej ändå, trots allt jag varit med om, allt jag gjort och allt som jag inte äger längre. Jag har fått chansen igen, att försöka att komma tillbaka till livet, samhället och mänskligheten. Jag har allt jag behöver i detta lilla, som är mig så oerhört kärt och uppskattat. Tro inte annat.

Men jag är på min vakt! Jag är observant! Jag leker inte med det jag känner, mina vilsna känslor, mina rädslor och min gnagande oro, för detta är allvar! Livet är allvarligt.
Jag kan förlora allt, återigen! Att misslyckas ännu en gång, är inte ett alternativ! Det går inte! Det får inte ske! Jag dör!

Och det är det här som är mitt livs stora rädsla och min oroande skräck! Detta är rädslan! Livsrädslan! Det är det här som är faran, det sammantagna av vad jag känner, i min självvalda ensamhet!

Jag kan välja livet, eller att bedöva och dränka mig i det som är kvar. Jag kan välja och alla människor gör sina val. Det står mig fritt, det står alla fritt att göra som de vill, ta tillvara på… eller slänga bort.

Och… jag lyssnar till min musik. Tänder ljus och rökelse, och ber tyst… ”Hjälp mig…”

Jag har någon och jag någonstans, någonstans att vara och bo. Någonstans som faktiskt är mitt. Jag har ett liv… Jag har tvåsamhet och kärlek. Vänner, mat och en säng att sova i! Glöm aldrig, glöm inte, glöm aldrig bort varifrån du kommer… Det är en del av det stora livet; Att vara älskad och omtyckt.

Och plötsligt inser jag, hur mycket jag lyckats med att åstadkomma, få, äga och ha, återigen, på väldigt kort tid, ändå.

Jag har tur! Jag är på väg! Jag är visserligen förbannat rädd, för det höjer sin röst ibland, längtan efter sömn, försvinnande och livspaus, jag medger det, men jag har mer liv i den här kroppen än så och jag har någon som väntar och längtar efter mig.
Jag är en del av livet och jag skall återfinna det! Njutningen, härligheten och mig själv… Tillsammans med dem jag älskar, i förortens mångkultur, ska jag få det här att fungera!

Väl Mött / Arthur 

Det blev en bra dag igår. Mycket av det där som jag väntat med och skjutit på, fick jag ordnat. Jag är en mogen man på fyrtiofem år. Jag har börjat pyssla! Känns oerhört pinsamt faktiskt! Det saknas bara enfärgade flirtkulor och piprensare, så kan jag öppna en lekskola…

Det blev en bra dag igår. Mycket av det där som jag väntat med och skjutit på, fick jag ordnat.
Blodproverna på Vårdcentralen och så lämnade jag in ansökan för Ekonomiskt Bistånd även denna månad.
Jag var även hem en snabb sväng, hem till Bagarmossen, och tog reda på posten. Det hade blivit en del. Mest reklam förstås.

Jag var väldigt sen med min ansökan till Socialförvaltningen och Ekonomiskt understöd, eftersom jag i min enfald trodde att jag skulle få en utbetalning från Försäkringskassan.
Alla beslut kring Sjukersättningen är fattade och jag utgick ifrån att jag inte skulle behöva söka mer hjälp ifrån Stadsdelen, men jag får inga utbetalningar från F-Kassan förrän till jul. 
Och ja, jag har blivit beviljad Sjukersättning på 50%, det utgör i och för sig inga pengar alls, men jag har rätt till Sjukersättning på grund av mitt mående och det känns skönt!
Bostadstillägget ser ut att dröja dock, men även det torde lösa sig…
Jag vill komma så långt bort från Försörjningsstödet som möjligt och detta är en bit på vägen! Jag behöver inte längre känna stress och oro inför att behöva få en sysselsättning på 100% och jag behöver inte vara rädd för alla arbetsmarknadsåtgärder.
Jag blir ju så jäkla stressad av det där och hela mitt mående hamnar i gungning! Jag kan vila lite i beslutet och vara trygg!
Jag kan vara trygg i att jag får en liten del Sjukersättning och att resten kommer att ordna sig på vägen…
Men som sagt… Jag misstog mig och blev tvungen att återigen sätta mig ner med kontoutdrag, kvitton, räkningar, uträkningar och blanketter och ansöka om Försörjningsstöd. Jag har dock en bra Socialsekreterare, trots allt, för hon skulle göra så gott hon förmådde för att se till att jag får pengar till hyran i alla fall, i nästa vecka. Oro naturligtvis! Inte försenad med hyran bara!
Det blev en rörig dag, men det gick bra och jag fick mina bitar gjorda. Tacksamt. Lugn och ro och vila…

Idag är det ännu en dag av praktiska saker att utföra och göra. Möte på förmiddagen med Socialpsykiatri och den nya handläggaren där. Vi ska prata om och diskutera allt det som skall läggas tillrätta i min tillvaro. Sysselsättning, åtgärder och boendestöd!
Nervös? Ja, lite faktiskt… Jag minns inte vad vi kom överens om sist, men har en känsla av att det var någonting jag skulle göra och utföra, innan mötet idag… Men vem minns… Jag har glömt!

Från det ena till det andra…

Jag är en mogen man på fyrtiofem år. Jag har börjat pyssla! Känns oerhört pinsamt faktiskt! Varför? Jag vet inte! Bara genant! Inte särskilt manligt, anser jag!
Jag känner mig som en barnunge och förbannat omogen, men oj vad det är roligt. Klipper, kladdar, klistrar och ritar. Gör om burkar, kartonger och målar. 
Jag kokade ihop eget lim och började med att kladda på en hel del burkar som jag sparat och försöker nu att bringa lite ordning bland alla mina saker i min stackars mans gästrum. Det börjar bli lite för många projekt där och jag behöver ordning och reda för att åtminstone låtsas som om att jag har lite koll på alla mina saker.
Det är roligt. Det är kladdigt. Det är inspirerande och jag tror att jag funnit en ny hobby. Jag tänkte, idag kanske, försöka finna en lampskärm att göra om, till en av mina lampor hemmavid och till det behöver jag gamla tidningar och notblad… Och mitt hemmakok till klister!
Jag kanske bjuder på några bilder så småningom…
Jag är barnslig. Jag är inte det minsta mogen! Det saknas bara enfärgade flirtkulor och piprensare, så kan jag öppna en lekskola.
Jag lär återkomma i ärendet!

Ta hand om dig därute i världen! Bjud någon på ett leende idag. Jag upplever att det är en mörk och svår tid vi lever i och vi behöver vänlighet och godhet just nu! På återläsande och njut dagen!
Väl Mött / Arthur 

Jag pratar med mig själv. Eller om det faktiskt är så att jag talar med Gud, mitt "högre jag" eller mina skyddsänglar. Märkligt nog får jag svar. Jag dör ju nu! Min gamla person och allt vad det innebär finns ju inte längre!

Det blev ytterligare en dag i sängen. Det gör inget, sa min syster, det är ingen som ser dig ändå…

Jag pratar med mig själv. Eller om det faktiskt är så att jag talar med Gud, mitt ”högre jag” eller mina skyddsänglar.
Märkligt nog får jag svar.

Med en katt på magen och den andra katten vid fotändan, så låg jag där och tittade i taket och förde en dialog med mig själv.
Täcket under hakan och teven påslagen, som sällskap. Ett tyst surrande i bakgrunden.
Jag frågade mig varför det är så här, livet? Jag frågade mig hur det kommer sig att jag mår så här, varför det alltid är sådana konstraster mellan mörkret och ljuset?
Jag frågade mig vad syftet var och är, och jag undrade varför det inte kan få vara en raksträcka, men entusiasm, glädje och skratt..?
Och då kom insikten till mig, då fattade jag vad det är som sker inom mig och med mig!
Kanske att alla andra har fattat det tidigare än jag själv, men det trillade liksom ner i kroppen och blev till en ö av sanningar.

Jag har jiddrat om döden en hel del den sista tiden, med mig själv, skrivit om det och känt närvaron, och jag har funderat över huruvida man kan ”känna” när man är färdig för att dö och när livet är avklarat och slut!
Jag har grubblat över varför allt är så meningslöst och varför jag inte finner en mening…

Och kunskapen, kunskapen som kom till mig när jag låg där i sängen idag, och som jag för övrigt snabbt skrev ner i telefonen, eftersom jag glömmer det riktigt vettiga och bra sakerna, är ju att jag dör. Jag dör ju nu! Min gamla person och allt vad det innebär finns ju inte längre!
Allt det som varit min trygghet och mina kunskaper, finns inte längre.
Allt det där som jag skapat och upprättat för att klara av livet, ”fixa mig själv” och min vardag, har jag ju själv övat in, lärt mig att vara och sett till att bli, för att överhuvudtaget kunna vara Arthur, eller Janne för somliga, och det är ju borta. Allt är ju nytt och jag är ny och jag har möjlighet att bli och vara den jag verkligen är och det på gott och ont!
Min gamla person, mitt gamla jag håller på att dö och fram träder ett nytt och spännande jag!
Självklart blir det en sorg, en rädsla och en oerhörd oro! Självklart blir det kris och svajigt, eftersom jag faktiskt inte riktigt känner mig själv! Och den jag tycks kliva fram ur, den jag en gång själv har skapat och regisserat, blir ju till ett tomt och ihåligt skal som inte längre räknas och inte heller får vara med. Det är över för honom. Det är slut här!
Det är nytt nu och outforskat till större delen, och det jag funnit så här långt, stämmer inte alls överens med den jag alltid önskat att få vara.
Är detta förståeligt?
Jag har haft, har alltid haft i och för sig, en rädsla för döden och döendet.
Det har intensifierats under en längre tid, men med insikten idag så föll det bort och platt ner på golvet. Det blev till ett ingenting! 
Jag fattar vad det är som händer!
Jag begriper varför det är som det är! Jag fattar!

Tack för det och tack för samtalet med mig själv och tusen tack för vägledning… Tack för en dag i sängen och plötsligt förstår jag också varför sängen och samtalen varit navet de senaste dagarna! 

Ta hand om dig! Tack för att du läser och ”hänger med”…
Väl Mött / Arthur