Det blir ett av det kortare inläggen denna förmiddag. Jag ska ta mig iväg till Psykiatrin vid Globen. Jag vaknade tidigt, tidigt i morse… Missade månen…

Det blir ett av det kortare inläggen denna förmiddag.

Jag ska ta mig iväg till Psykiatrin vid Globen. Känner mig som alltid, stressad.
Jag ska vara där klockan tretton, men jag vill ha en lång promenad innan mötet och så önskar jag hinna med att kopiera alla mina papper till F-Kassan. Det är en hel del dokument som ska med!
Med lite tur skickar jag in dem idag.
Halleluja!

Jag är i Alby. 
Jag tar alltid den långa vägen till Tunnelbanan. Det brukar bli till Fittja.
Just nu är det vackert väder, så det kan bli en skön och höstlik promenad.

Jag vaknade tidigt, tidigt, i morse. Så pass tidigt att jag hade hunnit med att se en röd måne. Det var mulet. Det hade varit spännande och kanske vackert att se fenomenet, men så blev det icke.
Jag bjuder på en röd måne ändå. Hämtad från Google.
Försten, jag somnade om och drömde märkliga drömmar om en Taxi och att jag besökte en barndomsvän i en gammal Biograf. Högst märkligt… Biografen så precis ut som den gjorde när jag var barn.

På återläsande under eftermiddagen, om du vill!
Jag ska göra mitt bästa i dag och jag hoppas att mötet med ytterligare en terapeut går bra.
Jag ser fram emot det! Det gör mig alltid gott.

Väl Mött / Arthur…


Några valda rader ur dikten ”Vägen hem” av Karin Boye…
Ur ”Gömda Land” / 1924

Vägen hem

Jag vet en väg som leder hem.
Den vägen är tung att gå.
Var vandrare där blir en fattig man
och liten och ful och grå.

Jag vet en väg som leder hem.
Den vägen är kal och ren.
Den är som att luta sin varma kind
mot obarmhärtig sten.

/ Boye

"Önskan" – Karin Boye… Jag fann klippet på YouTube och kan naturligtvis inte låta bli att bjuda på detta! Väl Mött / Arthur

"Ja visst gör det ont när knoppar brister"… Vi tar det en gång till… Karin Boye är den poet som influerat och inspirerat mig allra mest… Väl Mött / Arthur

Ja visst gör det ont när knoppar brister.

Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitter bleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider –
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra –
svårt att vilja stanna
och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden –
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.

/ Karin Boye