Tankar jag tänkt och funderingar jag tankat… Jag är så oerhört tacksam! Jag är det… Men vill ändå ha mer och vill alltid mera och söker ständigt mättnad och tillfredsställelse för hjärtat och sinnet. Och ja… Jag har glädjen, livet, kärlek och jag har andliga rum att besöka.

Tidig morgon.

Ensamhet, en mugg kaffe och morgon-tv. Grymma minus grader utanför, men här inne, under min pläd, varmt, ombonat och vintermysigt. 

Det är bara jag, bara jag själv och ensamheten. Den självvalda sorten.

Men oron och obehaget kryper genom bröstet på mig och glider ner mot magen. En rädsla och en oerhörd sorg, är ytterligare en identifikation av det som brusar i min kropp. Rädslan, önskar få fäste i själen. Vill flytta in och bo där! Det känns igen. Är så välbekant!

Och oron ockuperar mina funderingar; Varför är det där!? Varför känns det så här? Ett Intensivt, eskalerande obehag och upptrappande misstämning, en olust.

Jag spelar musik, mellan nyhetsinslagen på teven. Jag lyssnar på texterna till sångerna och försöker att vara närvarande i den tidiga morgonen. Dricker mitt kaffe och saknar, oerhört, varma kattmagar att smeka.

Min ensamhet är självvald och jag önskade vara ensam. Jag saknar honom, alltid, han jag vill vara nära, nära och jag inser i min egen oro, att mitt eget liv är en balansgång och jag kan fortfarande falla, falla ner i depressioner och isolering.

Men… det är inte den oron och olusten som kryper i kroppen, det är det faktiskt inte! Jag klarar mig själv! Jag fixar livet ändå, det måste ju gå… Det är så mycket liv kvar!

Jag tänder ljus och rökelser, denna morgon och jag ber tyst… ”Hjälp mig, vägled mig, visa mig var jag skall gå… Var är jag och vem!?

Det frestar på, att vara i självvald ensamhet och låta tankarna få driva runt i sinnet. Tankarna är som drivved i själen, flyter upp, virvlar runt och försvinner. Återupptas, ger oro, rädslor och ett envist ältande.

Det blir ibland till destruktiva asätande fåglar, med bara elände som sitt största byte! Och när jag sitter här, lyssnar på min mjuka musik, samtalen med substans från teven emellanåt och känner kylan dra ifrån otäta fönster, då slår det mig! Jag kommer på det! Varför! Känslan; Som att stoppa en krona i en sparbössa. Glasklart!

Det faller in i min verklighet, som den självklara sanning det är! Plötsligt vet jag vad det är som är oroande, obehagligt och vad det är som skrämmer mig. Den vansinniga sorgen, som fröjdar sig i mitt bröst. Gnager, skaver och tuggar i sig lite till och lite mer av min magra själ. Sorgen som är av den aldrig botbara sorten.

För…

Jag hade ju allt, en gång. Fin våning, ett bra arbete, en stor kärlek.

Många resor, stor umgängeskrets, middagar, fester och till detta, vackra saker och ett vackert hem. Storstäder, god mat och härliga viner. Jag hade turen att få vara älskad och uppskattad av en och samma människa under många år. Jag har haft förmånen att få resa och se delar av världen, som få har fått se eller vara med om.

Jag har upplevt miljöer, platser och människor, som bara några få av oss får uppleva.

Och jag hade lyxen att kunna införskaffa det jag önskade, och miste stora delar av att uppskatta, glädjas och känna tacksamhet för det jag hade och fick, för allt blev en självklarhet. Det blev mer av att ta för givet, en lättja och en inställning som om det var en självklarhet att få ha det så fint, bra och gott. Det bara var där, allt det vackra, fina, och vi var så lyckade och snygga…

Misslyckandet… Det stora förfallet. Mitt misslyckande.

Och jag… Jag själv blev till drivved utan mål och utan innebörd. Det föll. Det kraschade. Jag kraschade. Och mitt redan, sedan många år tillbaka, svåra missbruk eskalerade och när korthuset föll, blev jag ensam kvar. Allt försvann på några få år. Allt begravdes i beska och bitterhet. Jag begravde mig i sorgen av en död kärlek och en förlorad vacker tillvaro. Jag miste precis allt. Min värdighet. Mitt liv och min självständighet.

Jag tappade fokus och hamnade tillslut i parkerna runt om i Stockholm och mitt jag blev till en liten lort, bland andra missbrukare och utslagna.

Nu, när jag sitter här, i en liten lägenhet söder om Stockholm, lånad av Staden, att acklimatisera mig i, med bord och möbler lånade av vänner och inköpta på loppis och secondhand, klädda med vita tyger, och väggarna fyllda med urklipp från tidningar, istället för de målningar jag en gång ägde, och vackra tyger draperade i fönstren, mängder med ljuslyktor och ljusstakar placerade överallt för ombonadens skull och med en begagnad säng funnen via annonser, så vet jag att jag är så nära, nära… Tanken slår mig, jag kan ge upp och ge mig ut och bedöva mig. Bort och ner och försvinna…

Min kärlek och min medicin. Längtar så oerhört!

Det är så oerhört nära att jag kan förlora allt igen.

Bara en armslängd ifrån mig. Faktiskt redan vid ytterdörren jämte min egen, finns misären och missbrukets helvete!

Jag kan välja att gå ut från min lägenhet och plocka upp skiten igen, välja att dö! För det kommer jag att göra; Dö! 

Jag saknar det inte, alkoholen, som är en livsfarlig drog, utan jag söker själva försvinnandet, undvikandet och pausen i tillvaron. Jag vill inte mer och samtidigt; Jag vill, jag vill, jag vill leva…

Döden, att dö och få dö… Om jag skulle… Om jag valde bort allt det jag återfått i livet… Jag kommer inte att överleva en gång till!

Och jag vet precis var jag ska gå någonstans, för att få tag på det jag önskar.

Jag vet exakt vem och vilka jag ska tillfråga… Och jag har hela tiden en utväg, alternativ att välja, och en snabb väg ut! Jag har hela tiden val!

Och med min självvalda ensamhet kommer tankar, funderingar, sorg, skräck, rädslor och tårar… Och det grundar sig i allt det där… Att förlora. Att misslyckas, igen, gång efter annan, att nyktra till. Vara hel, ren och drogfri! Att gå miste om kärlek, hem, sysselsättning och vänner. Igen! Att kanske leva på gatan, ännu en gång. Att bli beroende av andra och nedlåta mig att göra förnedrande handlingar för att få tillgång till drogerna. Alkoholen. Spriten är en drog…

Jag har misslyckats förut. Jag har förlorat kriget många gånger tidigare, mot drogerna, dess egenvilja och grymma, förhatliga, önskan om mer.

Jag är så oerhört tacksam! Jag är det… Men vill ändå ha mer och vill alltid mera och söker ständigt mättnad och tillfredsställelse för hjärtat och sinnet.

Och ja… Jag har glädjen, livet, kärlek och jag har andliga rum att besöka. Jag är andlig och fullständigt insiktsfull!

Jag har funnit kärleken igen! En man som tycker att jag är okej ändå, trots allt jag varit med om, allt jag gjort och allt som jag inte äger längre. Jag har fått chansen igen, att försöka att komma tillbaka till livet, samhället och mänskligheten. Jag har allt jag behöver i detta lilla, som är mig så oerhört kärt och uppskattat. Tro inte annat.

Men jag är på min vakt! Jag är observant! Jag leker inte med det jag känner, mina vilsna känslor, mina rädslor och min gnagande oro, för detta är allvar! Livet är allvarligt.
Jag kan förlora allt, återigen! Att misslyckas ännu en gång, är inte ett alternativ! Det går inte! Det får inte ske! Jag dör!

Och det är det här som är mitt livs stora rädsla och min oroande skräck! Detta är rädslan! Livsrädslan! Det är det här som är faran, det sammantagna av vad jag känner, i min självvalda ensamhet!

Jag kan välja livet, eller att bedöva och dränka mig i det som är kvar. Jag kan välja och alla människor gör sina val. Det står mig fritt, det står alla fritt att göra som de vill, ta tillvara på… eller slänga bort.

Och… jag lyssnar till min musik. Tänder ljus och rökelse, och ber tyst… ”Hjälp mig…”

Jag har någon och jag någonstans, någonstans att vara och bo. Någonstans som faktiskt är mitt. Jag har ett liv… Jag har tvåsamhet och kärlek. Vänner, mat och en säng att sova i! Glöm aldrig, glöm inte, glöm aldrig bort varifrån du kommer… Det är en del av det stora livet; Att vara älskad och omtyckt.

Och plötsligt inser jag, hur mycket jag lyckats med att åstadkomma, få, äga och ha, återigen, på väldigt kort tid, ändå.

Jag har tur! Jag är på väg! Jag är visserligen förbannat rädd, för det höjer sin röst ibland, längtan efter sömn, försvinnande och livspaus, jag medger det, men jag har mer liv i den här kroppen än så och jag har någon som väntar och längtar efter mig.
Jag är en del av livet och jag skall återfinna det! Njutningen, härligheten och mig själv… Tillsammans med dem jag älskar, i förortens mångkultur, ska jag få det här att fungera!

Väl Mött / Arthur 

Det susar mindre i huvudet idag och det är skönt. I morgon är det nytt möte på Socialförvaltningen. Socialpsykiatri! Tack och lov så har min härliga KBT-terapeut lösgjort sig och gör mig sällskap! Det är så väldigt mycket jag vill och önskar, men min energi räcker inte alls till…

Jag funderade på vad jag skulle skriva denna Måndag.
Det susar mindre i huvudet idag och det är skönt. Det kan bero på att jag fått gjort de där torra, tråkiga och enerverande skrivelserna till myndigheterna och psykiatrin.
Det tar tid för mig att få de där gjort och jag korrekturläser och rättar och läser igen. Det ska ju bli bra för det första och för det andra är jag en fena på att brodera ut texten, så att ingen, i slutändan, begriper vad det är jag vill ha sagt! Jag övar på att vara direkt och kortfattad.
Jag ska endast ordna med kuvert, frimärken och lägga alla dokumenten på lådan och sedan är det klart! I någon vecka! Två kanske…
Och sedan… På det igen!
Kanske surrar det mindre i huvudet också, för att helgen har varit lugn och skön och för att jag, tillsammans med min härliga kärlek, bara haft det rofyllt och jag själv har kunnat göra precis som jag vill, utan större åthävor och samvete.
Han har varit kreativ med sina bilder, jag har skrivit och jag har även vilat och tillåtit mig återhämtning. Det har varit skönt och bra. Det får vara okej just nu och han är alltid schysst och tillmötesgående! ”Inget dåligt samvete nu”!
Det är alltid en längtan som vaknar hos mig, när han går till jobbet på Måndag Morgon! 

I morgon är det nytt möte på Socialförvaltningen.
För första gången skall jag möta Socialpsykiatrin och få veta vad detta innebär. Jag har väntat så länge nu!
Jag blir nervös och lite orolig att jag ska ta itu med det där, det är ju nytt, men jag har fått veta att allt kommer att ske på mina villkor och att allting är helt förutsättningslöst.

Naturligtvis tänkte de boka av och boka om tiden, eftersom min Socialsekreterare på Vuxenenheten, hon som haft mitt ärende de senaste åren och som arbetar med missbruk, inte kan vara med och har ”annat för sig”!
Jag är inte förvånad, men bad om ett möte i vilket fall, eftersom jag måste få veta och eftersom jag önskar få information och förklaringar kring hur det kommer att se ut och vara.
Tack och lov så har min härliga KBT-terapeut lösgjort sig och gör mig sällskap! Hon kan sin sak! Hon känner mig och tror sig veta vad jag behöver och vad jag bör undvika! Hon är trygg och ett stort stöd.
Jag behöver ett par ”extra öron” med mig, eftersom jag missar så mycket i mina möten och samtal av vikt och tyngd, då koncentrationen försvinner väldigt snabbt! Hon har lite koll och hon har lite mer ”kött på benen” än jag och vet hur förfarandet ungefär kommer att se ut!
Hon har förmodligen givit mig mer information redan nu, än vad min socialsekreterare på Vuxenenheten kunnat ge mig så här långt!
Det är så bra för mig att hon kan komma med! Det är vardagslyx och det är medmänsklighet. Och… Jag tänker inte börja grubbla över vem och vilka hon varit tvungen att boka om för min skull och jag tänker inte ha dåligt samvete för att andra får stå tillbaka för min skull! För hade hon inte önskat bli med, inte kunnat, så hade hon sagt det!
Jag får lov att vila i det och tro på att hon kan, vill och har lusten att bistå mig i morgon! Jag får lita på att hennes beslut är det hon önskar och inte för att jag bett om hennes hjälp! Punkt! (Väx upp någon gång!)

Från det ena till det andra…
Jag planerar att möta upp en god vän på en kaffe och för samtal.
Hon befinner sig i en snarlik situation som jag själv, men hon har krigat på lite längre än jag och har tagit sig lite längre fram i tillvaron.
Jag har en önskan om att vi ska ses, eftersom jag uppskattar henne oerhört och det var länge sedan vi sågs, men jag är alltid lite orolig att orken inte ska räcka till. Så… jag tänkte försöka att ”göra ändå” och det oavsett hur det känns och oavsett hur jag mår! Jag har verkligen, de senaste året, försummat mina vänner och fokus har varit på mig själv hela tiden.
Jag inväntar energi, livsglädje och mer viljekraft, så att jag kan företa mig allt det där jag skulle önska att jag orkade. Det är så väldigt mycket jag vill och önskar, men min energi räcker inte alls till…

Tack för din uppmärksamhet och din tid! Ta hand om dig därute i verkligheten och vardagen! På Återläsande och Väl Mött / Arthur 

Tidig morgon. Det saknas ord just nu, har inte så mycket att skriva och tillägga. Den sista tiden har jag varit mycket i Alby och tillsammans med mina kärlekar… Jag kan inte skiljas från dem…

Tidig morgon.
Det saknas ord just nu, har inte så mycket att skriva och tillägga.

Jag ska iväg, något senare denna förmiddag, till terapeuten och samtala.
Jag väntar också på beslut från Försäkringskassan angående min Sjukersättning på femtio procent. Spännande? Knappast. Mest oroande i mitt fall.
Jag väntar på någon typ av respons från Socialförvaltningen och Psykiatrin Södra vid Globen också, jag har ju vänt uppochner på somliga saker och ting…
Jag inväntar också svar från Patientnämnden och IVO. Det är bara att vänta och se tiden ann.
Tålamod, är inte min starka sida. Men jag kan inget göra. Bara vänta och tänka att jag har gjort vad jag kunnat… Så här långt!

Jag ska ta en promenad, som alltid, till bussen i Fittja och sedan ska jag en snabb sväng hem till mig och mitt i Bagarmossen.
Varje gång jag kliver innanför dörren till mitt hem, känner jag att det är så fint och hemtrevligt.
Jag har fått en vacker vrå i världen att vara på. Men… Den sista tiden har jag varit mycket i Alby och tillsammans med mina kärlekar… Jag kan inte skiljas från dem, men jag längtar efter mitt och mina vackra saker.
Mig, mitt och min vrå.
Och samtidigt längtar jag alltid efter katterna och min man och bästa vän!
Men jag äger ju inte mycket längre, men det jag har värdesätter jag oerhört och dessutom så är det saker och ting jag fått av mina goda vänner och min älskade syster.

Jag ser fram emot mitt möte med terapeuten.
Det var länge sedan det ”klickade” så fint med en annan människa. 
Det ser ut som om det börjar lida mot sitt slut, våra samtal, eftersom jag kommer att avslutas även på Jobbtorg Resurs när Socialpsykiatri tar över om några veckor.
Jag kommer inte att sakna själva Jobbtorget och min extra Resurs där, men mina samtal med KBT-terapeuten kommer jag att sakna.
Jag skall ha ett möte snart, med Social Psykiatri tillsammans med min assistent från Vuxenenheten, och då kommer jag att få veta mer exakt vad det innebär.
Tänk om det kunde vara sådan tur och sådan lycka att de har en läkare där, så att jag slipper valsa runt inom Psykiatrin?
Alla frågor som dyker upp kring det där, skriver jag ner. Jag glömmer det jag vill veta och skriver så gott jag förmår.
Jag vill veta och jag vill ha kontroll.
Kontrollbehov? Jag? Hahaha…

Ta hand om dig därute i vardagen och verkligheten!
På återläsande och var schyssta emot varann…
Väl Mött / Arthur