Att vara deprimerad, som i mitt fall tidigare under året, och lägga på sig över tjugofem kilo i kroppsvikt, gör inte tillvaron bättre eller enklare på någotvis… jag är den där typen som varit, i min ungdom, straffande och tyvärr agat min kropp på olika sätt.

Bilden till vänster tog min man i början av sommaren. Bilden till höger togs på senhösten i år, 2015. Mellan dessa bilder är det minus tio kilo. Jag har visat dem förr, men bjuder på dem igen… Ytterligare tio kilo har ”runnit bort” sedan dess.

God förmiddag världen, Stockholm och Alby!

Jo, det här med min kropp och min vikt. Är det av vikt? Är det viktigt?
Att se ut och att trivas? Att vara och att ”se ut”…

Jag kan tänka och tro, att om man inte trivs i sin kropp och inte med det man har sin själ boende i, så blir det absolut inte bättre om man lider av psykisk ohälsa.
Att vara deprimerad, som i mitt fall tidigare under året, och lägga på sig över tjugofem kilo i kroppsvikt, gör inte tillvaron bättre eller enklare på någotvis.
I mina mörkaste dagar, som blev till månader och nästan ett år, så tröståt jag! Mängder. Smög med maten. Smög med glass, godis och mängder med kolhydrater. Jag kunde sitta och äta stora mängder med glass, smågodis och nötter framför teven och inte ens märka att jag blev övermätt och rent av spyfärdig. 
Och jag fick i mig mängder med onyttigheter och hela tiden kände jag att det inte spelade någon roll, för mitt liv var ändå slut, över och överstökat. Fullständigt galet och absurt och det blev en ond cirkel av det där, för ju sämre jag mådde desto mer åt jag och desto mer gick jag upp i vikt och desto sämre mådde jag… Och då åt jag ännu mer och tröstade mig med ytterligare godsaker och så var liksom cirkel sluten… Runt och runt…
Jag hade ingenting mer att ge och inte heller någonting att erbjuda andra människor.
Och ju mer jag stoppade i mig, desto större blev jag ju. Och, plötsligt, så är det som om man vaknar upp en dag och ser hela härligheten och tänker; ”Hur fan gick det här till? Igen? Varför blev det så här, igen”?

Jag är dessvärre den där typen av man och människa som gått upp, gått ner i vikt och gått upp i vikt igen! Jojo! Uppochner!
Och jag är den där typen som varit, i min ungdom, straffande och tyvärr agat min kropp på olika sätt. Tuktat och tränat! Tränat och svultit! Och detta bara för att jag trott att jag måste se ut på ett speciellt vis. Jag har förlagt min egen trivsel på andra och på vad jag tror att andra ska tänka och tycka om mig! Objekt! Subjekt!
Jag har bestraffat mig och torterat min kropp på så många olika vis, att det förmodligen skulle ses som sjukligt… Dessvärre även med droger!
Och det syns och det känns numer, i och på kroppen. 
Och det är så lätt att säga att det bara är att fixa och göra någonting åt sin utseende, om man inte trivs. ”Det är bara att plocka fram disciplinen och köra igång”! Det är bara att göra och det bara att göra om och göra rätt! Trivs du inte? Fixa det!
Det är ju skitsvårt! Det är ett hästjobb! Det är galet vad mycket ledsamheter och sorg det finns i att inte uppskatta sin fysiska kropp! Det finns mycket skam i att inte vara bekväm i sin kropp och det finns väldigt mycket negativa tankar kring att inte känna sig fin, härlig och vacker.
Och är man dessutom deprimerad och ledsen, så är det så jäkla lätt att ta till mat och sötsaker som tröst!

Foto; Per Lundström

Och återigen drar man, eller jag själv naturligtvis, igång med att motioner, byta kosthållning och dra igång projekt ”förnya din kropp”.
Och stenhårt, tillsammans med min man och bästa vän, kickade jag igång LCHF och det som jag trodde skulle ta en evighet att få ordning på, har tagit mig fem månader lite drygt och plötsligt har jag tappat bort tjugo kilo!
Jag säger inte att just det där med att gå ner i vikt får hela tillvaron att bli bättre, trevligare eller mer positiv, men det gör det onekligen lite trevligare och mysigare att ha en kropp som är mjukare och smärtare. För övrigt så kan jag skriva under på att det gör gott för självkänslan.
Och jag känner mig nöjd nu.
Jag tänker fortsätta att strypa alla kolhydrater och jag tänker fortsätta att äta som jag hittills har gjort, för det är enkelt och det finns många andra fördelar med att ta bort socker och kolhydrater, men jag återkommer till det senare idag. Det finns en del att skriva om det där…
Jag tänker att om jag går ner lite till, så är det okej och en bonus, gör jag inte det, så är jag nöjd.
Och för första gången i mitt liv så är jag belåten, glad och tacksam för den här kroppen och jag känner ju att all misshandel av den har satt sina spår, rent fysiskt, i from av smärtor och värk. Huruvida just det stämmer, återstår att se, för utredningen är inte på långa vägar färdig och det skulle kunna vara så enkelt att jag ärvt, av mamma och mormor, reumatism och Artros.

I alla fulla fall… Jag har en okej kropp, jag är okej och det är bra för själen, hjärtat och självkänslan. Och… jag vill tillägga, att jag fortsätter och tänker göra vad jag kan för att komma i ordning med värk, smärtor och få till en fullt fungerande kropp!
Och det där med att vara nöjd och tycka att man är okej, det kommer med åldern! Detta sagt till dem som är under trettio och krigar med sina kroppar och sina utseenden! Acceptans och att tänka ”vad vill jag”, är förutsättningen för att komma i ordning med kroppen och själen…
”Vad vill jag”!?

Tack för ordet! Vi hörs under dagen! Tack för din uppmärksamhet och för din tid! Väl mött och ta ingen skit idag heller!
Väl Mött / Arthur 

…det är tredje Advent, och jag tänker ha en dag i sängen! Och vardag som helgdag, så fräter samvetet på mig. Alltid och jämt, knaprar ansvarskänslan och min moral på mig. Jag blev till slarvsylta och mos… Återhämtade mig aldrig… Utkonkurrerade, förlorad och förlorare!

Tredje Advent. Lucia.

Jag tänkte ha en Söndag i sängen. Se lite slött på teve, umgås med katter och skriva lite grann.

Jag tar med datorn som sällskap.

En kopp kaffe kanske och med lite frihet från samvete och ångest, tänker jag äta min lunch där. På en bricka. I sängen. Hemma hos min man och kärlek, i Alby!

Kanske att jag till och med får igång en gammal film på teven i sovrummet, man vet aldrig.

Det svåra för mig är att jag alltid har ett samvete.

Jag har alltid en känsla av att jag borde, skulle kunna och måste…

Mitt samvete säger mig att jag har ofrånkomliga krav av att vara ”nyttig”, göra ”bra saker” och uppnå någon typ av ”resultat”. Jag måste ”leverera” och jag måste hela tiden vara effektiv, duglig, känna mig tjänligt duktig. Jag avskyr det! Det äter på mig, inifrån! 

Jag känner mig lat, slö, dum och fullständigt onödig. Jag inbillar mig att alla andra, inklusive min blivande man, tänker, känner och upplever samma sak! Bara slö, lat och oföretagsam! 

För när alla andra går till sina arbeten, så vilar jag lite till och sedan tar jag itu med mina göranden under dagen och numer går det inte fort. Mina ”måsten” är inte många i veckorna, men det tar tid och det tar planering för att få ihop det!

Och vardag som helgdag, så fräter samvetet på mig. Alltid och jämt, knaprar ansvarskänslan och min moral på mig.

Om det bara kunde få vara i bakgrunden, som en radio på låg volym, och om jag bara kunde låta det vara… Men nej! Det är som om det där jag blev matad med under min uppväxt och även i en del av mina kärleksrelationer; Att vara bra, visa goda resultat, göra gott ifrån sig, sköt sig själv, ”är du lat din jäkel”, göra något nyttigt, jobba mer, ta med jobbet hem, och ”du som bara går hemma”… ”Vem tror du att du är”.., det ekar i tillvaron hela tiden!

Jag kämpar med det där! Jag jobbar hårt med att acceptera min nya situation och mitt nya sätt att leva och vara.

Orken finns inte längre. Lustan finns inte mer och min strävan efter resultat och prestation är som bortblåst!

Men mitt alltid så ”bra”, ”duktiga”, ”produktiva” och mest ”strävsamma” jag finns naturligtvis kvar hos mig och det är den lille gubben som är mina referenser och min källa för meriter. Det är den fulingen som fortfarande är min identitet!

Och jag var ju bra! Jag var duktig! Jag ville vara bäst!

Jag var en jäkel på att arbeta när jag väl var yrkesverksam. Jag var en sjutusan till kille att ställa upp och sa alltid ja! ”Självklar är jag med”… eller, ”Jag fixar det där! Jag tar hand om det! Jag ordnar”, som en papegoja sa jag alltid; ”Jag sköter om det där, jag ser till att det blir gjort, jag kan och jag vill”.

Jag trodde, seriöst, att jag outbytbar, oersättlig och att jag var en av dem som betydde mycket för min arbetsgivare.

När jag väl brände ut hela min person och jag gick i bitar av trötthet och sorg över att vara slut som människa, ersattes jag på en eftermiddag.

Min första utmattningsdepression hade jag sommaren och hösten 2005.

Jag var ledig i två veckor. Låg hemma och grät. Orkade inte duscha och ville inte äta. Rehabilitering? Knappast! Mer medicinering och dessvärre mer droger (Alkohol är en drog, vilket jag syftar på i det här avseendet!)

Hösten 2006 kom nästa dråpslag och det blev värre än den första. Lugnande, antidepressiva mediciner och någonting att sova på… I samma veva dog min man, ett av mitt livs stora kärlekar… Jag blev till slarvsylta och mos… Återhämtade mig aldrig… Utkonkurrerade, förlorad och förlorare!

Och när man faller stenhårt mot golvet och inte orkar ta sig upp igen, så vaknar det där duglighetsmantrat och sårbarheten till liv.

Sårbar för att man inte räcker till längre. Sårbar för att man är utkonkurrerad och borta från spelplanen. Att duga, att vara ”bra” och göra rätt ifrån sig, tuggar i huvudet och självförtroendet slår i botten. Totalt värdelös och totalt jäkla oanvändbar.

Och så tror man, man hoppas, att man skall kunna komma igen, ta sig tillbaka! Och så inser man det tragiska, att hela ens person och varande faktiskt existerade enbart genom yrke, prestige och framgång!

Självklart blev det en sorg. Det blev förbannat sorgligt att ens hela identitet låg i att vara bäst, vara bra och tro sig vara oersättlig…

Och mantrat går i tretakt; ”Du duger inte, du duger inte, du duger”…

Och jag är så medveten om det, hela min livssituation, och jag ser det så klart och tydligt, hur det är, hur jag tänker och jag vet ju varför!

Jag har svar och jag har hela samlingen med lösningar och jag vet även varför mitt inre snurrar på som en LP-skiva med repor och skador.

Jag vet varför, och ändå så löper hela min själ amok för att jag inte kan, inte orkar och för att jag ständigt är på min vakt för att jag är rädd att nedstämdheten och depressionerna ska ta mig i sitt grepp.

Men att veta och ha svar, behöver nödvändigtvis inte betyda att man kan leva i dem, leva med dem eller acceptera att det är som det är…

Jag arbetar med det och jag försöker att finna acceptans, men duktighets-Arthur knackar mig hela tiden på ryggen och gör sig påmint…

Skuld, skam och dåligt samvete, som snabbt blir till ångest och frågor om varför…

Men idag, en Söndag som denna, när minusgraderna krafsar på rutorna, och det är tredje Advent, så tänker jag ha en dag i sängen!

Jag tänker bo där och grotta ordentligt. Jag tänker bygga mig lite trygghet och jag ska verkligen försöka att bara låta allting annat vara, njuta och smeka katterna på magen och dricka en stor kopp mörkrostat kaffe…

Jag lovar ingenting, men jag ska ge det ett allvarligt försök!

Väl Mött  och tack för ordet!

/ Arthur 

Njut dagen!

Jag dricker mitt kaffe, njuter av kylan som letar sig in genom balkongdörren och har sällskap av en katt i känt. Idag skulle jag vilja släpa hem några katter till. Eller en hund. Jag älskar djur… Veckan som gick var ganska rörig… Återhämtning!

Min man och kärlek, har tagit bilden…

Det är en vacker morgon.
Sol idag igen. promenad?

Man ska inte krama på sin terapeut, det är oprofessionellt.
Jag gjorde det ändå igår och det var helt okej för henne. Mysigt!
Jag gillar inte att krama på människor jag inte känner, bakterier, men vi har träffats nu i fem veckor, och det är en underbar och jordnära kvinna.
Jag var bara tvungen!

Jag dricker mitt kaffe, grädde utspätt med vatten, njuter av kylan som letar sig in genom balkongdörren och har sällskap av en katt i känt. Raggsockar och skrivande…
Jag uppskattar det här! Ensam och lugn och ro.

Det är Lördag och det finns inga planer för dagen. Det är skönt. Jag är trött, inte riktigt utvilad, men jag kan krypa tillbaka till sängvärmen när jag vill.
Idag blir en dag utan mål och utan att behöva göra någonting.
Jag skulle behöva lämna in mina trasiga glasögon, igen, så det kanske det är ett mål för helgen… Specsavers? Inte ett par glasögon köper jag där igen.

Höst i Alby…

Apropå ingenting alls…
Som barn fick vi aldrig ha husdjur hemma.
Det berodde till stor del på att det blev dammigt och smutsigt, men också för att vi var allergiska och blev sjuka.
Jag tror att mamma gjorde oss sjukare än vi var, en av mina syskon instämmer i det, och det där med att ha djur hemma tyckte hon var ganska jobbigt och ohygieniskt.
Idag skulle jag vilja släpa hem några katter till.
Eller en hund. Jag älskar djur och det känns lite som en kompensation för det som vi inte fick ha som barn. Vi = Jag och mina syskon.
Jag har blivit erbjuden att ta hand om en liten katt till, men vet mina begränsningar, ekonomiskt, och får lov att vänta tills dess att det kanske finns mer pengar och en bättre ekonomi.

Från det ena till det andra…
Jag har, sedan elva veckor tillbaka, tappat bort elva kilo och midjan har krympt med elva centimeter. Det är ingen kamp att äta Lågkolhydratkost, LCHF, och det är snarare en ny livsstil, än en diet att följa. Tanken är att fortsättningsvis äta på det här viset och även fortsätta att motionera.
Igår vandrade jag över staden i över en mil.

Man kan vara ensam på fler än ett vis…

Det känns bra och det är skönt, men jag upplever det ibland som ett tvång att få mina promenader och jag tänker att det är okej att hoppa över och strunta i dem. Och ibland går jag ändå. Det ska väl bli någon typ av rutin, så det är bara att fortsätta. Hur det påverkar mitt mentala jag, vet jag inte ännu, men det ska ju vara bra!?

Veckan som gick var ganska rörig och det blev en hel del gjort.
Långa dagar, mycket vila och många ställen att vara på. Jag lyckades nog täcka in hela Söder med omnejd.

Liten Arthur på morgonkvisten… Dessa äskade Selfies 🙂

Lämna prover för min utredning, det gjorde jag två gånger i veckan som förlöpte, förbi Stadsdelsförvaltningen med kvitton, redovisning och ansökan om ersättning för mina mediciner som kostade mig nästan sjuhundra kronor.
Till Jobbtorg Resurs och samtal med coachen och igår, slutligen, avslutade jag veckan med min nya terapeut.
Handlade kattmat, åkte hem och såg efter posten och plockade med mig lite saker som jag glömt och behöver!
Jag återkommer om samtalet med min ”samtalspartner”, för det var intressant och det gav mig så mycket perspektiv och distans.
Vi pratade om mod.
Vi pratade om mina relationer.
Vi pratade om kärlek och självrespekt…
Återkommer om detta. Jag behöver skriva ner det och skriva om det, och då bjuder jag även dig på det…
Jag ska försöka att vara uppdaterad och försöka behålla samtalen som färskvara, så att jag verkligen får det att fästa vid i kroppen.

Väl Mött min vän och på återläsande / Arthur