För somliga av oss människor, är tillvaron mer komplex, än för andra. Vi är en skara av människor, i verklighetsdjungeln, som lever med överkänslighet och där det saknas filter för att avskärma de yttre händelserna i tillvaron.

20190731_140605Vad har du gjort, med alla delarna ur ett liv?
Bara min kropps själ, vet hur den ska flyga, var den ska sväva. Ibland, undflyende…
Saknar vägledning, luft under vingarna…
Förvirrad och vilsen.

Vad har du gjort med mina händer? Mina fingrars tunna, tunna hud… Varje rad, varje veck, av mina nariga händer, är fyllda av liv, fyllda av sorger, kamp och arbete…
Ingen håller dem längre.
Ibland, smärtsam ensamhet och tomhet.

Vad har du gjort med min hud? Bara fingrar, nakenhet, vet hur kroppen ska väckas till liv igen. På nytt.
Varje vrå, varje vinkel och alla dessa kroppsliga gömslen,
bär med sig tecken på liv, att överleva, leva…

Jag vaknar till liv, snart, snart, snart…
Inom mig finns bosättningar av sorg, saknad och tomhet.
Jag kan inte avhysa dem, inte ännu!

Vad gjorde du med alla mina delar, ur ett liv..?
Vad hände med livet, så som jag kände det..?
Var är alla mina pusselbitar, som måste föras samman?

Öppet hus! Välkommen!
Kliv rakt in och komplicera livet, en aning… Fortsätt läsa

Han tror att jag sitter uppe hela nätterna och ser på teve… och naturligtvis somnar jag. Ni har inte en susning om hur det är att leva med ångest och frågor kring livets meningslöshet, så sluta och låtsas som om ni vet… Ni vet ingenting, om ni inte varit där själva! Var försiktig med medmänniskorna! Tack!

Foto; Per Lundström 

Lördag förmiddag.
Jag klev upp, tillsammans med min man och kärlek, 05.00.
Som alltid; Kaffe, tända ljus, tystnad, katter och fåordigt. Jag uppskattar det!

Det blev en sen Fredag. Fredagen gick över i en tidig Lördag, eftersom jag såg på en sämre film på teve och somnade gott på soffan.
Det var förövrigt ingen film jag tänker nämna här i min Blogg, jag tänker inte rekommendera den, den var kass, och sedan stapplade jag in till sängen sent på nattkvisten.
Min man och kärlek hävdar bestämt att jag vänt på dygnet, men så är det inte alls… Jag borde inte bry mig om det, eftersom jag själv sitter inne med hur det är, egentligen, men jag blir ångestfylld och det gör mig irriterad!
Kanske att jag är sen i säng, för klockan brukar bli runt tolv, men oftast somnar jag i soffan, med en pläd och en av katterna på sidan om min trötta kropp och jag sedan vaknar till liv där vid ett eller halv två.
Han tror att jag sitter uppe hela nätterna och ser på teve och det gör jag ju i och för sig, lite beroende på hur man ser det!
Jag sitter/ligger framför apparaten och somnar där, med teven på… Ett lite svagt surrande ljud, som känns tryggt, mjukt och mysigt och naturligtvis somnar jag.
Det gör naturligtvis ingenting, men det retar mig att han tror att jag vänder på dygnet, roar mig och ser på teve nätterna igenom och att jag ”passar på” eftersom jag ”bara” går hemma och drar hela dagarna.
Som alltid försöker jag att ha ett ”mål” om dagen, att göra någonting varje dag, om det så endast är en promenad, och jag försöker att hålla mig på benen och vara ”nyttig”, men det mesta av tiden går faktiskt åt till att sova och vila. Just nu är det så, och det oroar!
Det irriterar mig, när jag själv är oroad, får dåligt samvete och ångest för att jag sover så mycket, att han och några med honom, tror att jag drar benen efter mig för att jag kan och för att jag underhåller mig själv med skräpfilmer och skrivande på nätterna.
Jag befinner mig fortfarande i kölvattnet av min långdragna depression och jag är ännu nedstämd, så jag vill inte höra, veta och känna av vad andra tror att de vet om min situation.
Är det inte märkligt att människor som står utanför en själv, de som finns i ens kringnärhet, fortfarande tror sig veta vad som är bäst för en och vad lösningen skulle kunna vara för ett bättre liv och en bättre tillvaro?
Jag kan vidareutveckla det där, för jag, och många andra med mig som lider av mental ohälsa, är jä*ligt trötta på att höra andra människors goda råd…
Det är inte det enklaste att ”rycka upp sig” och företa sig saker och ta tillvara på livet, när varje dag är en fråga om överlevnad och att inte låta de mörkaste tankarna ta överhanden.
Och när man varje dag, ensam och själv, för en kamp för att lämna dödstankarna därhän och faktiskt övervinna varje dag, så är det inte det enklaste att; ”Ta en promenad”, ”gör någonting människa…” eller ”kamma till dig”…
Låt mig säga så här; Ni vet ingenting! Ni har inte en aning! Ni kan aldrig föreställa er hur mitt och andra människors liv känns, ser ut och ter sig, när det alltid är en fråga om att leva, överleva eller att ens kunna ta sig genom dagen!
Ni har inte en susning om hur det är att leva med ångest och frågor kring livets meningslöshet eller huruvida livet tar slut idag eller i morgon, så sluta och låtsas som om ni vet…
Ni vet ingenting, om ni inte har varit där själva!
Och har ni varit där, i det svarta, så kanske just din lösning inte passar mig eller någon annan! Var försiktig med medmänniskorna, för ni har inte en aning, egentligen! Tack!

Jag ska njuta dagen idag.
Jag har haft ett par dagar som jag mått ganska bra! Jag ska försöka att städa lite, vila, lyssna på musik och bara umgås med mig själv och katterna!
Min man och kärlek arbetar, så jag kan gå hemma hos honom i Alby och pyssla lite… Kanske att jag drar mig hemåt till min egen vrå i Bagarmossen? Problemet är bara att jag är så oerhört trött och vill inte heller vara ensam! Jag längtar efter honom, min man, hela tiden!
Att kärlek kan kännas så…

Tack för din uppmärksamhet och din tid!
Tack för ordet… På återläsande!
Väl Mött / Arthur 

Livet. Det finns minnen och så finns det hågkomster. Det finns bra minnen och de hågkomster som är mindre bra. En kamrat påpekade att det såg lite illa ut att jag, vid fyrtiofem års ålder, skrev i ett inlägg att min nuvarande man och kärlek, är "en av mitt livs stora kärlekar". Han tyckte att det "gnisslade lite"…

Foto; Arthur 

Det kommer alltid att finnas ett förflutet.
Det kommer alltid att finnas en livshistoria och människor som kommit och gått i ens väg.
Det kommer för alltid att finnas kärlekar som stulit en liten del av ens hjärta och det kommer för alltid finnas minnesmärken i själen av förälskelser, män, livet och tvåsamhet, som aldrig går att förbise.

Jag har skrivit om detta tidigare, men jag känner att det är viktigt och jag känner att det tål att skrivas om igen och igen…
Livet och dess inverkan på oss människor. Inverkan på mig. Livets inverkan på dig och din världsbild!

Livet. Det finns minnen och så finns det hågkomster. Det finns bra minnen och det finns hågkomster som är mindre bra. Oavsett detta, så har livet givit oss, på gott och ont, form, färg och en prägel på vår tillvaro och gjort oss till den vi är.
En del av oss får mer av det mindre bra, emedan andra glider igenom livet i en gräddfil. Det är livet och livet är inte rättvist! 

Somliga händelser gör oss sårbara.
En del av allt det vi får erfara, gör oss hårdare, tuffare och, med en skopa otur, bittra och cyniska.
Det finns ett förflutet och det finns ett här och nu. Medveten närvaro. Antingen så geggar vi runt i det som varit, eller så ser vi det som erfarenheter och accepterar det helt enkelt och försöker att befinna oss i en medveten närvaro. Nuet. ”Livet är okej, mina erfarenheter är okej, jag är en okej människa… Mitt förflutna är inte mitt jag, i nuet”!

Foto; Arthur 


En kamrat påpekade att det såg lite illa ut att jag, vid fyrtiofem års ålder, skrev i ett inlägg att min nuvarande man och kärlek, är ”en av mitt livs stora kärlekar”. Han tyckte att det ”gnisslade lite” och kände nog att just de där orden som jag skrev, rimmade illa med min nyvunna kärleksrelation och dem jag har omkring mig. Men faktum är att min historia och dem jag mött, älskat och haft en relation till i mitt liv, fortfarande finns kvar inom mig som små hemligheter och godsaker!
Somligt kan jag låta marinera i mina minnen, annat kan jag romantisera kring och bara låta det få vara små söta känslomässiga karameller.
Andra känslomässiga förhållanden jag haft, kan jag titta på och verkligen känna bitterhet inför och tänka att jag kanske skulle ha gjort annorlunda. Oavsett så har det gjort en påverkan på och inverkan på mitt liv. Oavsett så är allt det som jag har upplevt varit en del av tillvaron och världsalltet, och summan är ju jag!
Och… jag kan välja att dela med mig av mina erfarenheter, eller låta dem få bo, alldeles ensamma, i mitt minne och mitt inre. Jag väljer! Och jag väljer, faktiskt, hur jag ska se på allt det där. Positivt eller med negativa nedvärderande anklagelser.
Alla gör vi val och inser efteråt att vi kanske hade kunnat göra annorlunda och det är det som är erfarenheterna och livslärdomen.

Foto; Arthur 

Och jag kanske har tur, vad vet jag, men min man och kärlek, han jag alltid vill vara nära, nära, är oerhört medveten och intuitiv och vet hur livet kan vara, hur livet är och att alla människor har ett förflutet som inte skall förringas.
Även han har tidigare kärlekar och relationer som han refererar till och han har mognaden att inse och veta hur livets olika påverkningar påverkar oss!

Alla färgas av sitt liv.
Alla människor bär omkring på livsresväskor fyllda med skit och nästan ingen av oss har haft en schysst och bra uppväxt och barndom.
Alla människor har ett förflutet och till saken hör förmodligen hur vi väljer att behandla historiken och livskrönikan. Man kan låta det bli beskt, syrligt och bittert och man kan låta det bli till ett krigande och en stor hästblaffa av elände, ältande och grubblande.
Man kan låta saker, människor och situationer, vara en del av livsflödet och låta det vara något bra och positivt, eller så kan man låta det vara just ett elände, bitterhet och slutligen ren ondska och ilska.

Och min tanke går till dem jag mött och möter idag, i mitt liv och de som, likt jag själv många gånger, ständigt och alltid skyller på livets orättvisor och på hur livet behandlat dem.
Somliga av oss låter alltid livets olika händelser fortfarande vara i påverkan av nuet och somliga av oss skuldbelägger allt och alla andra för att livet ser ut som det gör, emedan faktum kvarstår; Det är bara jag, det är bara du och det är bara människorna som kan förändra sig själv och attityden till livet och dess flöde.
Det är bara du och jag som kan se på livet med lite mer jävlar anamma och lite mer tillförsikt och tänka; ”Äh, va fan… Det här är livet, det gav mig en del blessyrer och en hel del skit, men det kan bli bättre och det kan bli följsamt”…

Jag vill ha sagt att jag tror på attitydförändringar, att vända på funderingarna och tankarna och låta det som skett och det som varit, vara en del av livet. Jag tror att med ett större helikopterseende på livets alla varande, så kan vi och jag, bli bättre och schysstare människor. Jag tror på livet och jag tror på tankens och kärlekens kraft och ”power”. Tron och hoppet är det sista som lämnar människan…

Tack för ordet och var rädd om dig! Och som alltid den senaste tiden citerar jag Elin Ek och hennes alias ”Grynet”; Ta ingen skit! Inte från någon!
På återläsande!
Väl mött / Arthur