Jag förundras över människors stress. Jag ser alla springa omkring, dra och slita i sina barn och med en längtan i kroppshållningen; Att få komma hem till sitt och vara i lugn och ro. Jag blir oerhört stressad av alla människor. Dessa sjukskrivningar orsakade av mental utmattning och orkeslöshet…

Vansinnigt kallt. Det är dock varmt inomhus. Det drar oerhört från mina fönster. Elementen är uppdragna till full styrka. Det blir gosigt då…

Tog en promenad på Södermalm och inhandlade en vacker lampskärm på Myrorna, till en ännu finare lampfot som jag fått av min goda vän Maria. Lampskärmen var för liten, så jag får spara på den till ett annat tillfälle.
Jag letade också efter ett mindre avlastningsbord till hallen i Bagis, men fann inget intressant. Det blir för mycket pengar.
Vandrade runt och tittade på människor och försökte att vara öppen, ta in och se mig omkring på alla och allt jag passerade. Ville verkligen se alla människor!

Jag förundras över människors stress.
Jag ser alla springa omkring, dra och slita i sina barn och med en längtan i kroppshållningen; Att få komma hem till sitt och vara i lugn och ro.
Jag blir oerhört stressad av alla människor. Jag blir nervös av alla som knuffas och ska fram först. Jag blir orolig när människor inte ser sig för, pratar i mobiler och inte märker sin omgivning längre.
Det är oroande när småbarn gråter i barnvagnarna och mamma eller pappa har fullt upp med att skriva något på Facebook, Twitter eller sända sms och inte längre uppmärksammar sina barn.
Jag blir nervös av alla människor som väntar på t-banan, på perrongen och absolut ska med första bästa tåg som rullar in på spåret, för tänk om de måste vänta på nästa… och tänk om någon skulle knuffas och någon annan tappar balansen och faller… ramlar ner på rälsen.

Jag påverkas oerhört numer, av människor omkring mig.
Samtidigt som jag vill se och studera min omgivning, så får jag alltid räkna med att hjärnan tröttnar och behöver vila.

Och jag tänker att det inte är så konstigt egentligen att människor blir sjukare och sjukare i sina mentala hälsotillstånd. Det blir vanligare och vanligare med psykiska åkommor och diagnoser. Det blir vanligare och mer utbrett med sjukskrivningar orsakade av mental utmattning och det är relativt utbrett med orkeslöshet och försvagning hos människor.
Jag har mina utmattningsdepressioner, två stycken i rad, eftersom jag vägare att erkänna mig besegrad, och detta är snart tio år sedan och ändå… Jag känner ständigt av dem, det gör sig påmint och jag klarar inte av all denna samhälleliga röra! Jag gör bara inte det…
Och jag tänker på allt det som vi alla ska hinna med i livet och tillvaron. Jag funderar över dessa mobiltelefoner, datorer, alla barn, alla relationer man ska vårda, och kroppen man ska träna och karriärer och pengar och mer internet och mer samtal med vänner, umgås, vara lycklig, och hinna handla och…
Det är inte konstigt att människor blir sjukare och sjukare och hamnar i det där tillståndet av ständig trötthet och sedan söker en förklaring till varför de inte orkar tänka längre och varför kroppen ger upp… Springer på Vårdcentralen, tar blodprover och måste ha gripbara bevis på att någonting är fel och att någonting misstämmer rent fysiskt i kroppen och det måste bara vara svart på vitt, ingen gråzon eller ”lullull”, konkret och precist och ”mitt på” ska det vara…
Men… men om själen och psyket är trött och slutligen ger upp och man inte lyssnar, då sprider det sig i kroppen och tillslut; SMACK, rakt in i kaklet och så kraschar man rakt ner i ett ingenting.
Jag tog den där svängen, två gånger som sagt, och jag påverkas ännu. Jag blir så trött, påverkad och stressad av allting omkring mig, så jag försöker att portionera ut mina små utflykter i mindre doser. 
Jag blir trött i huvudet. Jag får ont i kroppen, mina muskler och mina leder. Jag får svårt, om jag stressar mig själv, att hålla balansen och det blir svårt att lyssna och höra vad andra säger till mig. Jag slutar hel enkelt att lyssna, och så… somnar jag.
Och tänk… fortfarande så har jag svårt att acceptera att jag, som varit så aktiv, glad, positiv, arbetat hårt, haft en karriär och givit av mig själv till hundra procent, inte klarar av livsflödet och människors stress längre.
Och jag vet med mitt förstånd och intellekt vad som står på, vad som sker och vad jag bör tänka på och ändå… Hjärtat är inte alltid med, vill inte vara med och vill bara mer, mer och gärna lite till… och huvudet skriker; Nej, nej och nej… Det räcker NU! 

Och jag tänker på alla människor jag möter, de som stressar så hemskt, alla de som springer, sliter, drar och rusar fram, och arbetar mer och mer och ska hinna med mer och mer och mer, skenar fram i tillvaron…
Hur länge håller man? Hur länge håller de?
Hur länge kommer människorna att stå ut? Luften måste ta slut någon gång!? Och tänk om det blir en masskrasch av samhället, för att ingen orkar hålla tempot längre, och ponera att människor i mängder ger upp för sin trötthet och inte orkar mer..? Jag skulle inte bli förvånad… Tänk om…

Nu är i alla fall jag hemma i min vrå med lugn och ro. Jag är oerhört trött och lite ledsen, men jag är okej.
Jag, min pläd, teve, en film senare och en kopp kaffe… Tända ljus och frid… Det blir gosigt då… Mysigt och bara jag.

Tack för ordet / Arthur 

Att vara deprimerad, som i mitt fall tidigare under året, och lägga på sig över tjugofem kilo i kroppsvikt, gör inte tillvaron bättre eller enklare på någotvis… jag är den där typen som varit, i min ungdom, straffande och tyvärr agat min kropp på olika sätt.

Bilden till vänster tog min man i början av sommaren. Bilden till höger togs på senhösten i år, 2015. Mellan dessa bilder är det minus tio kilo. Jag har visat dem förr, men bjuder på dem igen… Ytterligare tio kilo har ”runnit bort” sedan dess.

God förmiddag världen, Stockholm och Alby!

Jo, det här med min kropp och min vikt. Är det av vikt? Är det viktigt?
Att se ut och att trivas? Att vara och att ”se ut”…

Jag kan tänka och tro, att om man inte trivs i sin kropp och inte med det man har sin själ boende i, så blir det absolut inte bättre om man lider av psykisk ohälsa.
Att vara deprimerad, som i mitt fall tidigare under året, och lägga på sig över tjugofem kilo i kroppsvikt, gör inte tillvaron bättre eller enklare på någotvis.
I mina mörkaste dagar, som blev till månader och nästan ett år, så tröståt jag! Mängder. Smög med maten. Smög med glass, godis och mängder med kolhydrater. Jag kunde sitta och äta stora mängder med glass, smågodis och nötter framför teven och inte ens märka att jag blev övermätt och rent av spyfärdig. 
Och jag fick i mig mängder med onyttigheter och hela tiden kände jag att det inte spelade någon roll, för mitt liv var ändå slut, över och överstökat. Fullständigt galet och absurt och det blev en ond cirkel av det där, för ju sämre jag mådde desto mer åt jag och desto mer gick jag upp i vikt och desto sämre mådde jag… Och då åt jag ännu mer och tröstade mig med ytterligare godsaker och så var liksom cirkel sluten… Runt och runt…
Jag hade ingenting mer att ge och inte heller någonting att erbjuda andra människor.
Och ju mer jag stoppade i mig, desto större blev jag ju. Och, plötsligt, så är det som om man vaknar upp en dag och ser hela härligheten och tänker; ”Hur fan gick det här till? Igen? Varför blev det så här, igen”?

Jag är dessvärre den där typen av man och människa som gått upp, gått ner i vikt och gått upp i vikt igen! Jojo! Uppochner!
Och jag är den där typen som varit, i min ungdom, straffande och tyvärr agat min kropp på olika sätt. Tuktat och tränat! Tränat och svultit! Och detta bara för att jag trott att jag måste se ut på ett speciellt vis. Jag har förlagt min egen trivsel på andra och på vad jag tror att andra ska tänka och tycka om mig! Objekt! Subjekt!
Jag har bestraffat mig och torterat min kropp på så många olika vis, att det förmodligen skulle ses som sjukligt… Dessvärre även med droger!
Och det syns och det känns numer, i och på kroppen. 
Och det är så lätt att säga att det bara är att fixa och göra någonting åt sin utseende, om man inte trivs. ”Det är bara att plocka fram disciplinen och köra igång”! Det är bara att göra och det bara att göra om och göra rätt! Trivs du inte? Fixa det!
Det är ju skitsvårt! Det är ett hästjobb! Det är galet vad mycket ledsamheter och sorg det finns i att inte uppskatta sin fysiska kropp! Det finns mycket skam i att inte vara bekväm i sin kropp och det finns väldigt mycket negativa tankar kring att inte känna sig fin, härlig och vacker.
Och är man dessutom deprimerad och ledsen, så är det så jäkla lätt att ta till mat och sötsaker som tröst!

Foto; Per Lundström

Och återigen drar man, eller jag själv naturligtvis, igång med att motioner, byta kosthållning och dra igång projekt ”förnya din kropp”.
Och stenhårt, tillsammans med min man och bästa vän, kickade jag igång LCHF och det som jag trodde skulle ta en evighet att få ordning på, har tagit mig fem månader lite drygt och plötsligt har jag tappat bort tjugo kilo!
Jag säger inte att just det där med att gå ner i vikt får hela tillvaron att bli bättre, trevligare eller mer positiv, men det gör det onekligen lite trevligare och mysigare att ha en kropp som är mjukare och smärtare. För övrigt så kan jag skriva under på att det gör gott för självkänslan.
Och jag känner mig nöjd nu.
Jag tänker fortsätta att strypa alla kolhydrater och jag tänker fortsätta att äta som jag hittills har gjort, för det är enkelt och det finns många andra fördelar med att ta bort socker och kolhydrater, men jag återkommer till det senare idag. Det finns en del att skriva om det där…
Jag tänker att om jag går ner lite till, så är det okej och en bonus, gör jag inte det, så är jag nöjd.
Och för första gången i mitt liv så är jag belåten, glad och tacksam för den här kroppen och jag känner ju att all misshandel av den har satt sina spår, rent fysiskt, i from av smärtor och värk. Huruvida just det stämmer, återstår att se, för utredningen är inte på långa vägar färdig och det skulle kunna vara så enkelt att jag ärvt, av mamma och mormor, reumatism och Artros.

I alla fulla fall… Jag har en okej kropp, jag är okej och det är bra för själen, hjärtat och självkänslan. Och… jag vill tillägga, att jag fortsätter och tänker göra vad jag kan för att komma i ordning med värk, smärtor och få till en fullt fungerande kropp!
Och det där med att vara nöjd och tycka att man är okej, det kommer med åldern! Detta sagt till dem som är under trettio och krigar med sina kroppar och sina utseenden! Acceptans och att tänka ”vad vill jag”, är förutsättningen för att komma i ordning med kroppen och själen…
”Vad vill jag”!?

Tack för ordet! Vi hörs under dagen! Tack för din uppmärksamhet och för din tid! Väl mött och ta ingen skit idag heller!
Väl Mött / Arthur 

Livet. Det finns minnen och så finns det hågkomster. Det finns bra minnen och de hågkomster som är mindre bra. En kamrat påpekade att det såg lite illa ut att jag, vid fyrtiofem års ålder, skrev i ett inlägg att min nuvarande man och kärlek, är "en av mitt livs stora kärlekar". Han tyckte att det "gnisslade lite"…

Foto; Arthur

Det kommer alltid att finnas ett förflutet.
Det kommer alltid att finnas en livshistoria och människor som kommit och gått i ens väg.
Det kommer för alltid att finnas kärlekar som stulit en liten del av ens hjärta och det kommer för alltid finnas minnesmärken i själen av förälskelser, män, livet och tvåsamhet, som aldrig går att förbise.

Jag har skrivit om detta tidigare, men jag känner att det är viktigt och jag känner att det tål att skrivas om igen och igen…
Livet och dess inverkan på oss människor. Inverkan på mig. Livets inverkan på dig och din världsbild!

Livet. Det finns minnen och så finns det hågkomster. Det finns bra minnen och det finns hågkomster som är mindre bra. Oavsett detta, så har livet givit oss, på gott och ont, form, färg och en prägel på vår tillvaro och gjort oss till den vi är.
En del av oss får mer av det mindre bra, emedan andra glider igenom livet i en gräddfil. Det är livet och livet är inte rättvist! 

Somliga händelser gör oss sårbara.
En del av allt det vi får erfara, gör oss hårdare, tuffare och, med en skopa otur, bittra och cyniska.
Det finns ett förflutet och det finns ett här och nu. Medveten närvaro. Antingen så geggar vi runt i det som varit, eller så ser vi det som erfarenheter och accepterar det helt enkelt och försöker att befinna oss i en medveten närvaro. Nuet. ”Livet är okej, mina erfarenheter är okej, jag är en okej människa… Mitt förflutna är inte mitt jag, i nuet”!

Foto; Arthur

En kamrat påpekade att det såg lite illa ut att jag, vid fyrtiofem års ålder, skrev i ett inlägg att min nuvarande man och kärlek, är ”en av mitt livs stora kärlekar”. Han tyckte att det ”gnisslade lite” och kände nog att just de där orden som jag skrev, rimmade illa med min nyvunna kärleksrelation och dem jag har omkring mig. Men faktum är att min historia och dem jag mött, älskat och haft en relation till i mitt liv, fortfarande finns kvar inom mig som små hemligheter och godsaker!
Somligt kan jag låta marinera i mina minnen, annat kan jag romantisera kring och bara låta det få vara små söta känslomässiga karameller.
Andra känslomässiga förhållanden jag haft, kan jag titta på och verkligen känna bitterhet inför och tänka att jag kanske skulle ha gjort annorlunda. Oavsett så har det gjort en påverkan på och inverkan på mitt liv. Oavsett så är allt det som jag har upplevt varit en del av tillvaron och världsalltet, och summan är ju jag!
Och… jag kan välja att dela med mig av mina erfarenheter, eller låta dem få bo, alldeles ensamma, i mitt minne och mitt inre. Jag väljer! Och jag väljer, faktiskt, hur jag ska se på allt det där. Positivt eller med negativa nedvärderande anklagelser.
Alla gör vi val och inser efteråt att vi kanske hade kunnat göra annorlunda och det är det som är erfarenheterna och livslärdomen.

Foto; Arthur

Och jag kanske har tur, vad vet jag, men min man och kärlek, han jag alltid vill vara nära, nära, är oerhört medveten och intuitiv och vet hur livet kan vara, hur livet är och att alla människor har ett förflutet som inte skall förringas.
Även han har tidigare kärlekar och relationer som han refererar till och han har mognaden att inse och veta hur livets olika påverkningar påverkar oss!

Alla färgas av sitt liv.
Alla människor bär omkring på livsresväskor fyllda med skit och nästan ingen av oss har haft en schysst och bra uppväxt och barndom.
Alla människor har ett förflutet och till saken hör förmodligen hur vi väljer att behandla historiken och livskrönikan. Man kan låta det bli beskt, syrligt och bittert och man kan låta det bli till ett krigande och en stor hästblaffa av elände, ältande och grubblande.
Man kan låta saker, människor och situationer, vara en del av livsflödet och låta det vara något bra och positivt, eller så kan man låta det vara just ett elände, bitterhet och slutligen ren ondska och ilska.

Och min tanke går till dem jag mött och möter idag, i mitt liv och de som, likt jag själv många gånger, ständigt och alltid skyller på livets orättvisor och på hur livet behandlat dem.
Somliga av oss låter alltid livets olika händelser fortfarande vara i påverkan av nuet och somliga av oss skuldbelägger allt och alla andra för att livet ser ut som det gör, emedan faktum kvarstår; Det är bara jag, det är bara du och det är bara människorna som kan förändra sig själv och attityden till livet och dess flöde.
Det är bara du och jag som kan se på livet med lite mer jävlar anamma och lite mer tillförsikt och tänka; ”Äh, va fan… Det här är livet, det gav mig en del blessyrer och en hel del skit, men det kan bli bättre och det kan bli följsamt”…

Jag vill ha sagt att jag tror på attitydförändringar, att vända på funderingarna och tankarna och låta det som skett och det som varit, vara en del av livet. Jag tror att med ett större helikopterseende på livets alla varande, så kan vi och jag, bli bättre och schysstare människor. Jag tror på livet och jag tror på tankens och kärlekens kraft och ”power”. Tron och hoppet är det sista som lämnar människan…

Tack för ordet och var rädd om dig! Och som alltid den senaste tiden citerar jag Elin Ek och hennes alias ”Grynet”; Ta ingen skit! Inte från någon!
På återläsande!
Väl mött / Arthur