För somliga av oss människor, är tillvaron mer komplex, än för andra. Vi är en skara av människor, i verklighetsdjungeln, som lever med överkänslighet och där det saknas filter för att avskärma de yttre händelserna i tillvaron.

Vad har du gjort, med alla delarna ur ett liv?
Bara min kropps själ, vet hur den ska flyga, var den ska sväva. Ibland, undflyende…
Saknar vägledning, luft under vingarna…
Förvirrad och vilsen.

Vad har du gjort med mina händer? Mina fingrars tunna, tunna hud… Varje rad, varje veck, av mina nariga händer, är fyllda av liv, fyllda av sorger, kamp och arbete…
Ingen håller dem längre.
Ibland, smärtsam ensamhet och tomhet.

Vad har du gjort med min hud? Bara fingrar, nakenhet, vet hur kroppen ska väckas till liv igen. På nytt.
Varje vrå, varje vinkel och alla dessa kroppsliga gömslen,
bär med sig tecken på liv, att överleva, leva…

Jag vaknar till liv, snart, snart, snart…
Inom mig finns bosättningar av sorg, saknad och tomhet.
Jag kan inte avhysa dem, inte ännu!

Vad gjorde du med alla mina delar, ur ett liv..?
Vad hände med livet, så som jag kände det..?
Var är alla mina pusselbitar, som måste föras samman?

Öppet hus! Välkommen!
Kliv rakt in och komplicera livet, en aning…

Promenad idag. Luft och ljus. Hoppas på lite sol och jag behöver syre i benen och kroppen. Jag kliver på gränsen… Stockholm och Söder om staden håller som bäst på med omorganisationer och ingen vet någonting…

Det är kaffe, jag, ensam och Nyhetsmorgon.
Tomt. Funderar. Och nej… Hopplöst ordfattigt.
Man ska inte börja dagen framför teven och Nyhetsmorgon! Det är verkligen att be om elände och en negativ start på dagen! 
Lyssna på musik istället och skriv, eller läs en bok. Lyssna på radions P1 och ta det lugnt. Ytterligare en dag med människosmugglare, död i Syrien och Ryssland som bombar… Massflykt och död på Medelhavet!
Ingen bra start på dagen!

Det är Julafton i morgon.
Jag ska vila och jag ska vara ensam i några timmar. Se på tv, ligga i soffan med en pläd. Kaffe, jag och katter.
Det är i morgon det… Just nu är jag ensam.

Promenad idag. Luft och ljus.
Hoppas på lite sol och jag behöver syre i benen och kroppen.
Jag kliver på den vassa eggen och balanserar mellan livets svåra funderingar och livets glädjeämnen. Jag kliver på gränsen, hela tiden…
Jag läste om depressioner och Bipolaritet under gårdagen. Det är ett äldre kompendium jag fått av min tidigare härliga terapeut, dock väldigt bra att ha tillhands när man behöver hämta hem sitt förstånd och sitt intellekt.
Jag är ibland tvungen att läsa på och uppdatera mig själv kring den mentala hälsan och hur psyket fungerar, för att faktiskt veta att det är okej! Att jag är okej!
Och sedan kan man ha sina åsikter om det är så bra eller inte, men somligt måste man ta reda på och annat måste man bli påmind om, så att man vet vad som sker i kroppen och sinnet. Det är lugnt, det är ingen fara, jag är okej! Det är bra att vara påläst och kunna tänka att det är precis som det ska och att jag överlever idag också!
Jag glömmer bort och jag behöver veta (Kontrollbehovet gör sig påmint!) och jag inser ju att jag fortfarande är nedstämd, dock inte deprimerad, och att det påverkar allt, alla och mig själv i största allmänhet. Irritation, missnöje och meningslöshet… Förbannat gnälligt och sorgligt!

Det tar tid att komma vidare inom psykiatrin.
Stockholm och Söder om staden håller som bäst på med omorganisationer och ingen vet någonting om hur det blir och var patienterna skall vända sig. Man blir hängande mellan olika mottagningar och det mest märkliga är att ingen vet hur det blir och ingen kan berätta var man kommer att hamna eller ”höra hemma” i slutändan! Det som skall organiseras och blir så väldigt mycket bättre, är oerhört oorganiserat och stökigt. Det är konstigt hur människor med ett dåligt psykiskt mående ignoreras och att vi inte är så viktiga… bara att vänta! ”Vi kan inget göra”! Det är som om man är en jävla clown och ett stort skämt!
Som sagt, ingen vet någonting och har man, eller jag, riktigt otur, så är inget färdigt förrän i Mars nästa år. Fullständigt absurt!
Psykisk ohälsa pausar liksom inte och det jag fått höra är att bara ta det lugnt och sitta ner i båten. ”Snart vet vi var landet ligger”… 
Bra va? Observera ironin…

Tack för ordet! / Arthur

Jag vet inte… Det är tomt i skallen så här dags. Välfärden monteras ner, pengarna går till annat och jag och många med mig blir lidande. Det är invandringen som är problemet i Sverige idag! De är flyktingarna som tar mina pengar… Fattig? Ja, fattig! Jag tillhör fattig-Sverige!

Foto: Per Lundström

God Morgon Världen. 06.00

Jag  vet inte…
Det är tomt i skallen så här dags.
Skriver några rader ändå. Det blir alltid några bokstäver och några meningar.

Vi dricker kaffe. Svart. Mörkrostat. Tända ljus och katterna är ganska loja ännu, men de brukar komma igång och springa runt i lägenheten.

Min kärlek, bästa vän och man, ska iväg till sitt arbete och själv ska jag påbörja min överklagan till Socialförvaltningen och Ekonomiskt Bistånd. Grattis till mig!
De gjorde ett återkrav på min Sjukersättning från Försäkringskassan! Det blev närmare fyrtiotusen kronor, vilket säker är helt korrekt, men jag vill göra ett försök och skicka in en överklagan till Förvaltningsrätten i vilket fall.
Börjar det bli lite prestige över det där, att överklaga och bevisa att jag kan stå upp för mig själv och göra min röst hörd? Möjligt… Men jag gör det ändå, för tänk om jag skulle få rätt och tänk om jag för en gång skull skulle vinna i sak? Man får aldrig veta om man inte provar! För jag tycker att det är märkligt, även om jag fått det förklarat för mig, att det kan be om återkrav på pengar som inte existerade förrän i November.
Jag gjorde en ansökan retroaktivt till Försäkringskassan, från juli månad och de pengarna gamade Socialförvaltningen åt sig. Naturligtvis!
Jag fick ju Ekonomiskt Bistånd under sommaren och de retroaktiva pengarna från Försäkringskassan vill de ha tillbaka! Jag bara måste undersöka riktigheten i det där, jag måste få prova…

Foto: Per Lundström

Jag gör en överklagan och ser vart det leder. Jag har blivit en jäkel på det där, att klaga, överklaga och vara gnällig. Bitter Svensk! Men jag måste få försöka…
Det är så trist på pengar som en fattig sjukskriven Svensk skulle kunna göra bra saker med. Bra saker för mig! Bra och lite roliga saker för egen räkning!
Men det är klart…
Välfärden monteras ner, pengarna går till annat och jag och många med mig blir lidande. Det är invandringen som är problemet i Sverige idag! De är flyktingarna som tar mina pengar… (Ironi och en spark i magen på Sverigesvenskarna! Jag vet att det inte alls är så… Jag har koll, till skillnad från vissa andra!) Skämt och sido… De hade varit lite trevligt med de där pengarna och jag gör som sagt en överklagan och ser vart det leder….

Fattig? Ja, fattig! Jag tillhör fattig-Sverige! Men man får ha perspektiv på saker och ting trots allt. Jag har mat. Jag har kärlek. Jag har en varm säng att sova i. Jag har kläder, några få goda vänner och jag är drogfri! Jag får trots allt hjälp och jag får även bistånd via Socialpsykiatri. Allt som allt… Jag har en jäkla tur som bor i det här landet! Och, som är född här!
Jag har inte flytt från mitt eget land, jag behöver inte jaga pengar till droger och jag behöver inte heller tigga utanför Konsum, med en kaffemugg från Pressbyrån, för att få pengar till en korv eller två…
Så… Jo, jag har tur! Jag har det bra…

Mycket i tillvaron handlar om pengar och ekonomi. Det är oerhört stressande och det kan få vem som helst att bli nedstämd och ledsen. I mitt fall, och många andra sjuka med mig, så är det hela tiden på gränsen för vad man kan få ihop.
Jag har dessvärre en del avbetalningar på kläder, bland annat, eftersom mina pengar inte räcker till det och det kommer naturligtvis surt efteråt, så lite får jag allt skylla mig själv. Jag såg det som en bra kortsiktig lösning, men det springer iväg i utgifterna, det gör det!
Och jag kan inte göra lite spontanare saker och nöjen, för det får jag lida för senare.
Det räcker aldrig, pengarna, och det är förbannat snålt att leva på pengar från Försäkringskassan och Socialförvaltningen, för att inte tala om skammen och genansen att behöva be staten om pengar för att kunna leva och klara sig. Pinsamt.
Men… det är som det är och jag får vackert finna mig i den här situationen.
Kanske att jag kan arbeta om några år. Kanske att jag kan få ett yrke där jag tjänar lite bättre pengar. Kanske att jag kan betala tillbaka alla de pengar som jag har lånat av min man och kärlek, samt min syster!? Det är pinsamt och detta skrivet av en man som tidigare haft allt, tillgång till mycket pengar och aldrig behövt tänka på dem. 
Livet vänder på några år, om man inte ser om sig själv, sin person och sin tillvaro. Detta, min vän, är konsekvenserna av missbruk, mental ohälsa och psykisk instabilitet!

Tack för ordet och på återläsande / Arthur