Att acceptera nuet och hoppas, tro och ha tillförsikt att det kommer lösningar på "problemet", i sinom tid. Det är okej! En bekant sa Grattis till mig, när hon fick veta att jag blivit beviljad en Sjukersättning å 50%. Själv undrar jag om ett Grattis är det jag vill höra? Grattis till vadå?

Det blev mycket vila i sängen idag. Jag och två kattmagar. Varma och goa katter… Lite slötitta på teve och somnade förstås.

Tvättade en tvätt och passade sedan på att bada ett varmt bad med mycket badskum och lite svart kaffe och skriva, skriva och skriva…

”Det är inte bra att grubbla”, sa en gammal bekant till mig. ”Det är bättre att vara bland människor, umgås och vara aktiv, än att tänka och fundera”…
Det är förmodligen sant.
Det stämmer nog. För somliga! Jag mår förmodligen också bättre av att ”umgås” och vara social för att skingra tankarna, så är det nog.
Men jag måste få tillägga att det inte alltid är rätt för alla och att det inte är ett universellt svar på människors svårigheter.
Somliga grubblar och ältar ändå. Några av oss tänker hela tiden och i ett umgänge tar vissa människor även in hela miljön, alla människor och allt det som sker omkring dem.
Det finns inget stopp och det finns inget riktigt filter som sorterar allting som sker omkring oss, och det blir trafikstockning i alla sinnesintryck!
Och allt det som ska in i skallen och sorteras, står knappast i en välordnad kö…
Som min man, kärlek, och bästa vän alltid kallar det; Hjärntrött. Man blir trött i hjärnan av allting!

Jag har ju skrivit om detta förr, men det är så enkelt för utomstående att rapa upp gamla klyschor och floskler och sedan tro att det ligger lite sanning i det. Men jag vet ju, jag är inte dum, att det handlar om välvilja, tröst och vänlighet, från mina medmänniskors sida.
Jag hetsar inte upp mig längre. Jag gjorde alltid det tidigare! Men inte numer… Jag vet hur det är och jag vet vad som händer i min kropp och i mitt huvud. Jag pallar inte. Jag orkar inte. Jag blir slutkörd och trött.
Men, det positiva är att det blir tätare mellan gångerna när jag själv känner att det faktiskt är okej och att det är accepterat av mig själv.
Det blir ju lite av maktlöshet! Vad ska jag göra och hur ska jag göra det? Hur får man mer energi och mer tillgång till hjärnfiltrering och lugnare tankeverksamhet? Vad kan jag göra? Det är ju som det är!
Förr drack jag vin. Massor med vin och klarade mig ganska bra, tyckte jag då. Förr kunde jag ta både Morfin och Amfetamin, det ena för att varav ner och befinna mig i ett ”Alice i Underlandet”-land och det andra kunde jag dra i mig för att ”komma igång”, vara aktiv och ändå vara avskärmad och i min egen lilla bubbla och värld.
Nu är det inte så längre och för övrigt är det inte en problemlösning.
I mina funderingar är ett accepterande av tillståndet det som krävs. Att acceptera nuet och hoppas, tro och ha tillförsikt, att det kommer lösningar på ”problemet” i sinom tid. Det är okej!
Idag, just nu, är jag okej och mitt mentala tillstånd okej. Acceptans!

Ytterligare en bekant sa Grattis till mig, när hon fick veta att jag blivit beviljad en Sjukersättning å 50%. Själv undrar jag om ett Grattis är det jag vill höra? Grattis till vadå, tänker jag! Grattis till att jag insett mina begränsningar, att jag förstått att jag inte äger kapaciteten till mer än så?
Grattis till att jag är medveten och insiktsfull? Eller, för att vara sarkastisk och ironisk; Grattis till ett jävla misslyckande? Att jag är utkonkurrerade och inte ens duger att vara yrkesverksam till hundra procent?
Grattis till vad?
Jag funderar vidare på det där… Jag vet inte… Grattis? varför då?

Tack för ordet och på återläsande! / Arthur 

Förändring och lite förvandling. Egentligen var det väl inte så mysigt att gå ut idag, men jag gjorde det i alla fall. Besökte en kollega! Eller en före detta kollega, numer! Vi drack lite kaffe, samtalade om livet!

Förändring och lite förvandling. Äntligen!

Jag längtar efter befrielse från mitt tidigare leverne och jag saknar lusten att hetsäta liv och glädje…
Men det kommer och jag gör vad jag kan för att förändra… Utseendet. Min attityd!

Egentligen var det väl inte så mysigt att gå ut idag, men jag gjorde det i alla fall.
Besökte en kollega!
Eller en före detta kollega, numer! Vi drack lite kaffe, samtalade om livet! Och äntligen, fick jag håret klippt. 
Det var skönt att bli av med det. Det är skönt att komma längre bort ifrån det jag varit och närma mig den jag är.
Det långa håret har hängt med under många långa destruktiva år… Så, bort med det!
Slutligen.

Jag vill på någotvis finna mig själv igen och hitta den jag vill vara.
För övrigt vill jag vara snygg, hel och ren. Fräsch! Se schysst ut!
Tillbaka till mitt jag! (Dessvärre påminner jag mer och mer till utseendet, om min mamma! Fasa!)
Som min tidigare terapeut sa till mig; ”Nu när du söker, försöker finna och bli den du vill och önskar att vara, så har du ett helt smörgåsbord framför dig att anamma och applicera på dig själv! Välj och vraka! Det som smakar bäst kan du behålla och arbeta med! Resten skiter du i! Men se bara till att det är du som väljer vad du vill vara och bli, och inte samhällets konventioner”! Jag saknar henne!

Och från det ena till det andra… 
Det var väldigt mysigt att möta min tidigare kollega idag. Det var som igår.
Vi har båda erfarenhet av utbrändhet och utmattning och vi samtalade mycket kring det!
Hon har ett fint försprång, för hon har inte, som jag, missbrukat och på den vägen har hon klarat sig utmärkt!
Jag upplevde dessutom att hon har kunnat tillgodose sig alla de ”verktyg” hon har fått i sitt arbete tillbaka till yrkeslivet och tillvaron, via terapi, på ett helt annat sätt än jag själv.
Jag blev uppriktig glad för hennes skull och måste även erkänna att ett viss avund vaknade hos mig.
Men… Jag fick även framtidstro och ett framtidshopp, för kan hon uppleva att det finns mening och mål i tillvaron, som varit så vidrigt fylld med skam, skuld, sorg och trötthet, så torde även jag nå dit.
Det var så härligt att träffa henne och även om jag somnade på tunnelbanan, på vägen hem, av utmattning, så är det med glädje och sann ärlighet jag kan säga; Tack för hjälpen med mitt hår och tack för samtal och glöd. Det gav mig en injektion av liv, hopp och tro!

Det behövs uppenbarligen inte mycket numer, för att jag ska uppleva kärlek, värme och glädje, som en härligt seg, söt och smörig karamell…

Tack för ordet 🙂
Väl Mött / Arthur 

Och så funderade jag över min nyvunna skatt. Min kärlek och min härliga man. Jag ägnar en del tankar kring mina mediciner… Jag kom på… En insikt kanske!? Jag är faktiskt mindre bra på att förmedla känslor…

Med tanke på gårdagen… 

Och livet fortsätter, det gör det, oavsett…
Min mans död höll på att kosta mig mitt eget liv och jag vet att han inte hade uppskattat att dela utrymmet, var han nu är, tillsammans med mig redan nu, ja eller då, när jag levde livet som allra sämst….
Han får vara ifred ett tag till.
Jag har lite mer liv att avnjuta. Drogfri!

Och så funderade jag över min nyvunna skatt. Min kärlek och min härliga man.
Med ett skratt kan jag konstatera att det är tur, för mig, att andra män inte vet om hur härlig, mysig och tillmötesgående positiv han är, för då fann han snart en väldigt mycket trevligare livspartner. Jag är utbytbar, vet du’…
Skämt och sido, han är utsökt, insiktsfull och en glänsande personlighet och det är mina skyddsänglars förtjänst att jag mött just honom. Det  är ingen tillfällighet, inte alls och jag vet med säkerhet att min numera bortgångne livskamrat har varit med och arrangerat detta möte.
Mina skyddsänglar, som är de jag älskat, uppskattat och de som betytt så mycket för mig, men som inte längre är med oss fysiskt på vår planet… De är med hela tiden. Kanske att de går i skift? Men de är där…

Jag ägnar en del tankar kring mina mediciner och vad de är tänkt att de ska göra för mig.
Jag tänker som så, att det kommer aldrig att finnas en medicin som kan rädda mig undan mitt mående och inte heller ”bota” mina depressioner. Det kommer endast att finnas mediciner som kan vara en krycka och en hjälp på vägen genom mina svårigheter, men det måste väl ändå ge ett bättre resultat än vad de ger mig idag?
Somligt ska ta tid och annat ska få lägga sig tillrätta, innan man kan ”utvärdera” resultaten och se över om det är någonting som skall ändras och förbättras, men ibland blir det mest uppgivenhet hos mig. Det tycks inte fungera, medicineringen. Och för övrigt är biverkningarna inte alls övergående i vissa fall, utan hänger kvar i den fysiska kroppen och även i psyket…
Och jag tänker då… Ska man avsluta medicinerna och försöka med fortsatt terapi och fortsatta samtal, för att reda upp och reda ut tillvaron utan dessa preparat? Eller ska man, eller jag i det här fallet, fortsätta att peta i mina farmaceutika för att det ”kanske” ger resultat i ett längre perspektiv?
Och om jag nu ätit dessa piller i snart fem månader, torde det inte då ha uppvisat de resultat som jag själv och min omgivning önskar att de ska ge?
Den absolut bästa medicinen i världen!
Husdjur och i detta fallet vår katt,
Katten Tanten, eller Tussen!
Jag är oerhört trött på att inte få ett ordentligt liv och en tillvaro som flyter på.
Somliga dagar, som i början på den här veckan, blev jag kvar i sängen och var total orkeslös. Det händer att jag gör saker ändå, för att det krävs av mig och för att alla andra tycker att det är bra för min person, men ibland blir det bara för mycket och det blir återhämtning några dagar i sträck…
Vem önskar att ha sitt liv så? Jag vill så mycket, men får ingenting gjort…
I min morgonbön, denna Torsdagsmorgon, bad jag för min egen del och jag bad om kärlek, värme och glöd inför livet och inför att vara levande.
Jag har ständigt en känsla av att jag ”vill upp, ut och kunna röra på mig”! Jag känner mig instängd och inlåst! Jag vill kunna andas, leva och vara aktivt med i tillvaron… Själen vill leva, men är instängd i kroppen! Kan du förstå känslan? Kan du förstå min frustration? Jag vill, vill och vill, men orkar inte, vill sova och känner att det ändå kan kvitta.
Slutsatsen är och blir, ska jag lägga ner all medicinering, som ändå inte tycks ge mig det resultat och det stöd jag önskar, eller ska jag fortsätta och hoppas att de kanske hjälper mig om ytterligare några månader?
Jag tänker allvarligt över saken och kanske samtalar jag med någon som vet hur ”farligt” det kan vara för mig, att hoppa av dessa preparat…
Jag måste ju för sjutton få stabilitet och bärighet i mitt liv!

Från det ena till det andra… Jag kom på… En insikt kanske!?
Jag är faktiskt mindre bra på att förmedla känslor, hur jag mår och vad jag önskar. Jag är ganska bra på att skrivna ner mina tankar, funderingar och grubblerier kring mitt känsloliv, i ren text, men jag är i ärlighetens namn mindre bra på att tala om det som rör mitt mentala jag!

Jag är undvikande och talar inte gärna om det med dem som verkligen behöver veta!

Och ändå vill jag att de ska se, förstå och höra mig, som om mina vänner och min man skulle vara tankeläsare och kunna läsa av mig som en text i en bok! Det är som om jag tror att alla runtomkring mig känner mig så pass väl, att jag inte ska behöva tala om det.
För övrigt orkar jag inte prata alla gånger heller och jag vill inte ”störa” dem som står mig närmast med mitt ”Skit”…
Och märkligt nog så förväntar jag mig ändå att de ska veta, känna in och kunna telepatiskt förstå hur jag mår…
Jag ska bättre mig! Jag ska bli bättre på det där… Dessutom upptäckte jag här om dagen, i ett samtal med min blivande man och bästa vän, att jag har fullt stöd ifrån honom och att tala om mitt själsliv inte alls besvärar eller blir påträngande! Jag måste påminna mig om det!

Nå väl… Snurrigt blev detta inlägg… Lite här, någon tanke där och så tillbaka till närhet, nuet och att vara…
Tack för din uppmärksamhet och för att du tar dig tid!
På återhörande och återläsande!
Ta hand om dig…
Väl Mött / Arthur