Jag börjar dagen med de vackraste orden jag vet… En av de vackraste texter jag känner till… Ola Magnell och "På älvors vi"… Väl Mött / Arthur

På älvors vis

Slumrande och stum

Sitter jag i denna tysta timma

I min tankeslum
Där tonen tärs av tidens tand

Älvor i mitt rum
Dansar ut på solens sista strimma
Och jag ser Neptunus glimma
Över prinsen i ett annat land

Luna, matt och blek
Utan glans mot horisontens strålar
Ruvande på svek
När solen står nån annanstans

~Ola Magnell~

Prosa i fri-lyrik/dikt-form. "Vill du? Orkar du? Förlåt mig för min svaghet". / Arthur

Vill du? Orkar du?
Förlåt mig för min svaghet.
Jag ber inte om räddning, endast tröst, trygghet och ett stenhårt bergfast stöd, så att jag orkar leva, även idag…

Min längtan brinner i kroppen. Mina rädslor skriker efter tystnad och ett lugnt rum, att få vila själen i. Ett rum av mjukaste sammet och i färger av ljusaste livgivande skogsgrönt.
I mitt hjärta vrålar kärleken och ensamheten i kör, och i ett crescendo, kräver de mer bränsle, mer av makten, för att inte förkolna och förvandlas till luft, damm och ånga.
Jag skakar av frustration, jag skälver av tårar och mina inre spöken viskar om oduglighet, smuts och oälskad.

Jag kan ge upp nu. Jag kan släppa taget! Det är jag som bestämmer! Jag avgör! Men… jag ber inte om räddning, endast tröst, trygghet och ett stenhårt bergfast stöd, så att jag orkar leva, även idag… Vill du? Orkar du? Förlåt mig för min svaghet.

Kan någon endaste hjälpa mig att andas. Rädda min kropp, mina lungor, fylla dem med syre, frisk luft och låta bröstet höja sig uppåt och utåt, i ett livgivande andetag.
Det är tungt att andas, det är svårt att gå och ännu svårare att se och förstå morgondagen och, närmare i tiden, den kommande kvällen.
Jag är obrukbar, krackelerande, jag går sönder, blir en liten människa i sitt allra trasigaste tillstånd… Och du? 

Vill du? Orkar du? Förlåt mig för min svaghet.
Jag vill att du vaggar mig, skakar min kropp kärleksfullt och väcker mitt slumrande avståndstagande jag, till liv, på nytt, och till nya äventyr. 
Viska mitt namn kärleksfullt och fyllt av ömhet, intimitet och känsla. Jag ber inte om räddning, endast tröst, trygghet och ett stenhårt bergfast stöd, så att jag orkar leva, även idag…
Vill du?
Orkar du? 
Förlåt mig för min svaghet…

Att leva i lögnen, bland tusen ögon som ser mig….
Det är för många ögon som beskådar. Det är för många hörselgångar, dit min röst kan tränga in. Det är så många munnar som vill tala och höras. Det finns så mycket ord och meningar, som aldrig når fram, ett virrvarr av satser och fraser, och de flesta av dem faller platt och livlöst till marken, o-lyssnade.
Hörde någon? Lyssnade någon?
Tyst, tyst som snö faller de, om ingen hörsammar dem, om ingen lyssnar efter dem, om ingen känner deras kyla.
På min hud faller de, och smälter.
Alla dessa ord som förlorar mening och syfte, för att ingen hör, ser eller lyssnar.

Som fastnaglad vid golvet, fjättrad och bunden, vid den undre gränsen av livet och världen, befinner jag mig och i en enda utandning, är jag förlorad och hopplöst o-räddad.

Vill du? Orkar du? Förlåt mig för min svaghet.
Jag ber inte om räddning, endast tröst, trygghet och ett stenhårt bergfast stöd, så att jag orkar leva, även idag…
Vill du?
Orkar du?

…Förlåt mig för min svaghet.

/ Arthur 

En dikt på morgonen? "Ditt hjärtas centrum"… Ständigt återkommande tema i min poesi och i många andras lyrik, tror jag mig veta, temat kärlek och att vara två. Eller bli ensam. Eller att längta… Väl Mött / Arthur

Ditt hjärtas centrum.

Jag visste att det fanns där.
Jag kan höra det, tyst, tyst… ditt hjärta.

Himlen är gjord i betong och sten. 

Marken, granit och sprucken marmor.
Rösterna vrålar inuti mig; älska mig tillbaka till livet, verkligheten.
Innerligt, behagligt och vackert, låt mig återhämta min inre ande.
Älska igen…

Och jag vet att det finns där! Ditt hjärta. 

Jag lyssnar försiktigt, försiktigt, mot ditt bröst.
Jag hör det tyst, tyst, men tydligt… Ditt hjärtas centrum.
Jag lånar ditt hjärtas slag och pulserande eko. Ditt hjärtas rytm.
Jag vilar mitt, så att det kan älska igen.
Lyssnar försiktigt, så att jag och mitt, kan bjuda på kärleken.

Jag vet att det finns där! Ditt hjärta…
Jag kan höra det, tyst, tyst…
Ditt hjärtas nav och medelpunkt.
Finns för mig…

/ Arthur