God Morgon… Vi startar Lördagen med ett minne, tidigare publicerad på Bloggen, och en prosadikt! Återkommer under dagen! På återläsande och väl Mött / Arthur

”Sitter på en stor sten. En grå.
Har slagit mig ner vid bäcken och lyssnar. Sitter på Näckens sten…

Bäcken känns mindre nu, än när jag satt här som barn.
Vattnet var aggressivare när jag var pojke, än vad det är i denna tid.
Numer ett pärlande ljud. Som ett lite lekfullt skvalpande mot stenarna.
Jag lyssnar till vattnets lek och vindens brus, i tallarna ovanför.

Har inte varit här sedan jag var barn. Har inte suttit tyst, stilla och i lugn och ro, sedan barnsben.
På just den här stenen, i precis den här skogen. Vid den här bäcken.
Bortanför, farmors gamla hus och bakom mig, mormors gård.
Och där, mitt emellan, ligger skogen. Och bäcken. De stora tallarna.
Här spelar inte Näcken längre. Älvorna dansar inte i skogen mer.
Tomtar och troll, har dragit sig tillbaka och småfolket syns inte till.
Min barndoms saga. Min barndoms mystik och hemligheter, har förstummats.
Jag är ensam. Tyst är tanken och tysta är mina ord.
Stenen, min tillflykt som barn och bäckens surrande, tystade mina tankar.
Tystade mina funderingar då, som nu, i denna tid. Sinnesro.
Jag saknar allt det där, från min barndoms sagor. 
Det susande och viskande i träden, som svaga röster som talade till mig. Småfolket under trappan på mormors gård.  De små, som på skoj flyttade på mina kläder, möbler, böcker och som mormor såg klart, men som jag själv bara fick erfara. En känsla av att de faktiskt existerade.
Tomtarna med tända lyktor som smög över gårdsplanen, för att försvinna i tomma intet vid uthusen. Som eldflugor om kvällen…
Den äldres ögon som uppfattade det mystiska, och jag som kunde förnimma det oförklarliga.
Tidiga morgnar med dimma och älvors dans på ängarna.
Och Näcken, han som spelade på en stor grå sten, vid bäcken.
Min sten. Min lugn och ro sten.
Min sten, att hinna ifatt mig själv vid och lyssna till ljudet av träd som talar och viskar.

Jag är vuxen nu. Jag är stor.
Mina barndomars sagor tillhör det förgångna och en försvunnen tid.
Alla de andra, allt det andra, har dragit sig tillbaka och blivit till minnen.
Minnen jag minns, på en stor sten. En grå. Vid bäcken…
För att lyssna och minnas”.

/ Arthur 

En dikt under färden mot sen eftermiddag och kväll? "Begravningsblues" av Wystan Hugh Auden, (1907-1973) och i svensk tolkning av, Bengt Jangfeldt. Väl Mött / Arthur

                       

Begravningsblues 

Stanna alla klockor, stäng av din telefon,
tysta hunden med ett ben där den gläfser i vrån,
täck över pianot och låt kistan bäras ut
till de sörjandes tårar och trummans förstämda salut.

Må flygplanens klagan betyga vår nöd
där de ristar sitt budskap i skyn: ”Han är Död”,
klä duvorna i kräppkragar på städernas torg,
låt polisen bära svarta handskar av sorg.

Han var mitt norr, mitt söder, mitt väst och öst,
min arbetsvecka och min söndagströst,
min dag, min afton, mitt tal, min sång;
jag visste inte att kärleken skulle ta slut en gång.

Stjärnorna behövs inte; blås ut varenda en.
Montera ner molnen och ta isär solen sen,
sopa ren skogen och töm haven på deras innehåll;
ty från och med nu spelar ingenting mer någon roll.

/ Wystan Hugh Auden, (1907-1973) och i svensk tolkning av, Bengt Jangfeldt. 

En prosaisk dikt om kärlek och att älska till vanvett… "Jag saknar honom redan"… / Arthur

Jag saknar honom redan.

Jag har förlagt mitt hjärta, någonstans mellan alla dessa känslor.
Lyssnar för att kunna lokalisera, dess pulserande tempo och takt.
Hjärtats rörelse av och an, i tonen av vi, vi, vi…

Denna ljusa, varma, trygga och sköna sommarmorgon, är separation och avskildhet inskriptionen.
Mannen som är föremål för min ständiga längtan, väntan och förundran; ”Hur gick det här till”? Mannen som jag alltid vill hålla i handen, smekande hans handrygg, handens insida och vara nära, nära, nära.

Kärleksdrogen. Afrodisiakum.
Att ha en relation till, kunna relatera till, någon.
Och i relation, förhållande till resten av världen, är kärleken en ö, boende av två.

Och samtalen om natten.
Kärleksfulla ord om morgonen. Skratten i friska luften och allt, allt som dessa samtal och kärleksförklaringar handlar om, att vi fann varandra…
Lycka, glädjerus, den djupa tillfredsställelsen att få vara två, sammanhörande.
Det som för en tid sedan var otänkbart, orimligt, osannolikt; Ett möte av två.
Och bådas alla våra val; kärlekslös ensamhet, avskildhet, på egen hand och undvikandet av tvåsamhet.
Och nu vilar jag mot hans vackra hud. Vilande mot hans kropp. Mjuk, fin och trygg. Mina händer känner, letar, bekräftar och berättar i tysthet; Älskade du. Älskade vän.

Denna morgon, separation. Denna morgon, åtskildhet. Lösgöra oss från varandra. Våra sammanflätade fingrar, ska få bo och vara, verka, på varsitt håll.
Separera ett från två. Subtrahera.

Passerade dagar och vi fick äga varandra några solvarv och i månens tideräkning. Sammankomst. Dela, och vara två. 
Kroppsliga yttringar och tankar; ”Inte redan, inte igen och när..? När ses vi igen”?
Återkopplingen till vardagen; utan sällskapet, avskild avskildhet och eftertrakta, hungra.
Detta ständiga mantra; längtar, väntar, vill mer, önskar och när, när, när…

Jag saknar honom redan.
Och jag har förlagt mitt hjärta, någonstans mellan alla dessa känslor.
Lyssnar för att kunna lokalisera, dess pulserande tempo och takt.
Hjärtats rörelse av och an, i tonen av när, när, när?

/ Arthur