En dikt på morgonen? "Ditt hjärtas centrum"… Ständigt återkommande tema i min poesi och i många andras lyrik, tror jag mig veta, temat kärlek och att vara två. Eller bli ensam. Eller att längta… Väl Mött / Arthur

Ditt hjärtas centrum.

Jag visste att det fanns där.
Jag kan höra det, tyst, tyst… ditt hjärta.


Himlen är gjord i betong och sten. 

Marken, granit och sprucken marmor.
Rösterna vrålar inuti mig; älska mig tillbaka till livet, verkligheten.
Innerligt, behagligt och vackert, låt mig återhämta min inre ande.
Älska igen…

Och jag vet att det finns där! Ditt hjärta. 
Jag lyssnar försiktigt, försiktigt, mot ditt bröst.
Jag hör det tyst, tyst, men tydligt… Ditt hjärtas centrum.
Jag lånar ditt hjärtas slag och pulserande eko. Ditt hjärtas rytm.
Jag vilar mitt, så att det kan älska igen.
Lyssnar försiktigt, så att jag och mitt, kan bjuda på kärleken.

Jag vet att det finns där! Ditt hjärta…
Jag kan höra det, tyst, tyst…
Ditt hjärtas nav och medelpunkt.
Finns för mig…

/ Arthur


En prosaisk dikt om kärlek och att älska till vanvett… "Jag saknar honom redan"… / Arthur




















Jag saknar honom redan.

Jag har förlagt mitt hjärta, någonstans mellan alla dessa känslor.
Lyssnar för att kunna lokalisera, dess pulserande tempo och takt.
Hjärtats rörelse av och an, i tonen av vi, vi, vi…

Denna ljusa, varma, trygga och sköna sommarmorgon, är separation och avskildhet inskriptionen.
Mannen som är föremål för min ständiga längtan, väntan och förundran; ”Hur gick det här till”? Mannen som jag alltid vill hålla i handen, smekande hans handrygg, handens insida och vara nära, nära, nära.

Kärleksdrogen. Afrodisiakum.
Att ha en relation till, kunna relatera till, någon.
Och i relation, förhållande till resten av världen, är kärleken en ö, boende av två.

Och samtalen om natten.
Kärleksfulla ord om morgonen. Skratten i friska luften och allt, allt som dessa samtal och kärleksförklaringar handlar om, att vi fann varandra…
Lycka, glädjerus, den djupa tillfredsställelsen att få vara två, sammanhörande.
Det som för en tid sedan var otänkbart, orimligt, osannolikt; Ett möte av två.
Och bådas alla våra val; kärlekslös ensamhet, avskildhet, på egen hand och undvikandet av tvåsamhet.
Och nu vilar jag mot hans vackra hud. Vilande mot hans kropp. Mjuk, fin och trygg. Mina händer känner, letar, bekräftar och berättar i tysthet; Älskade du. Älskade vän.

Denna morgon, separation. Denna morgon, åtskildhet. Lösgöra oss från varandra. Våra sammanflätade fingrar, ska få bo och vara, verka, på varsitt håll.
Separera ett från två. Subtrahera.

Passerade dagar och vi fick äga varandra några solvarv och i månens tideräkning. Sammankomst. Dela, och vara två. 
Kroppsliga yttringar och tankar; ”Inte redan, inte igen och när..? När ses vi igen”?
Återkopplingen till vardagen; utan sällskapet, avskild avskildhet och eftertrakta, hungra.
Detta ständiga mantra; längtar, väntar, vill mer, önskar och när, när, när…

Jag saknar honom redan.
Och jag har förlagt mitt hjärta, någonstans mellan alla dessa känslor.
Lyssnar för att kunna lokalisera, dess pulserande tempo och takt.
Hjärtats rörelse av och an, i tonen av när, när, när?

/ Arthur 

En dikt på eftermiddagen och mot kvällen? "Kan du berätta om min hud…", författad av Blogginnehavaren… Väl Mött min vän / Arthur

Kan du berätta om min hud…

Du säger ingenting. Du berättar aldrig, du förklarar inte.
I din tystnad och din stelhet, ska jag ändå tolka, jag ska veta, 
att du älskar mig…
Hur är detta möjligt?
Hur ska jag veta?

Får jag lägga mitt hjärta i din famn, 
när jag ensam inte kan ta hand om det? När det pumpar tomt…
Kan jag placera min kropp, här, bredvid din, trygga och varma, 
när min egen spruckit som lera, i solen?


Får jag hålla din hand, när min själ slutat andas av rädsla, 
och inte längre finner hem, till sin trygga boning?
Och kan du visa mig vägen, mot mening och mål, när själv jag gått vilse, 
i allt detta virrvarr, som kallas livet?

Och du…
Vill du bära mig framåt, när min ork är slut och min fysiska gestalt så trasig, 
att jag själv slutat hoppas och tro, på livet?
Talar du om för mig, att jag lever, är det vackraste och självklart glasklara, 
de dagar jag möter döden, varje morgon?

Kan du berätta om min hud, när jag själv inte känner den längre, 
och är naken in på bara benet?
Kan du bekräfta mig, hålla mig samman och krama mig hårt, 
viska tyst i mitt öra, att jag är älskad och magisk, 
när jag själv tvivlar och räds, livet?

Du säger ingenting. Du berättar aldrig, du förklarar inte.
I din tystnad och din stelhet, ska jag ändå tolka, jag ska veta, 
att du älskar mig…
Hur är detta möjligt?
Hur ska jag veta?

Säg mig, hur?