En dikt att avnjuta under dagen… Tema? Kärlek förstås! Oavsett hur den ser ut… Väl Mött / Arthur

God Morgon… Vi startar Lördagen med ett minne, tidigare publicerad på Bloggen, och en prosadikt! Återkommer under dagen! På återläsande och väl Mött / Arthur

”Sitter på en stor sten. En grå.
Har slagit mig ner vid bäcken och lyssnar. Sitter på Näckens sten…

Bäcken känns mindre nu, än när jag satt här som barn.
Vattnet var aggressivare när jag var pojke, än vad det är i denna tid.
Numer ett pärlande ljud. Som ett lite lekfullt skvalpande mot stenarna.
Jag lyssnar till vattnets lek och vindens brus, i tallarna ovanför.

Har inte varit här sedan jag var barn. Har inte suttit tyst, stilla och i lugn och ro, sedan barnsben.
På just den här stenen, i precis den här skogen. Vid den här bäcken.
Bortanför, farmors gamla hus och bakom mig, mormors gård.
Och där, mitt emellan, ligger skogen. Och bäcken. De stora tallarna.
Här spelar inte Näcken längre. Älvorna dansar inte i skogen mer.
Tomtar och troll, har dragit sig tillbaka och småfolket syns inte till.
Min barndoms saga. Min barndoms mystik och hemligheter, har förstummats.
Jag är ensam. Tyst är tanken och tysta är mina ord.
Stenen, min tillflykt som barn och bäckens surrande, tystade mina tankar.
Tystade mina funderingar då, som nu, i denna tid. Sinnesro.
Jag saknar allt det där, från min barndoms sagor. 
Det susande och viskande i träden, som svaga röster som talade till mig. Småfolket under trappan på mormors gård.  De små, som på skoj flyttade på mina kläder, möbler, böcker och som mormor såg klart, men som jag själv bara fick erfara. En känsla av att de faktiskt existerade.
Tomtarna med tända lyktor som smög över gårdsplanen, för att försvinna i tomma intet vid uthusen. Som eldflugor om kvällen…
Den äldres ögon som uppfattade det mystiska, och jag som kunde förnimma det oförklarliga.
Tidiga morgnar med dimma och älvors dans på ängarna.
Och Näcken, han som spelade på en stor grå sten, vid bäcken.
Min sten. Min lugn och ro sten.
Min sten, att hinna ifatt mig själv vid och lyssna till ljudet av träd som talar och viskar.

Jag är vuxen nu. Jag är stor.
Mina barndomars sagor tillhör det förgångna och en försvunnen tid.
Alla de andra, allt det andra, har dragit sig tillbaka och blivit till minnen.
Minnen jag minns, på en stor sten. En grå. Vid bäcken…
För att lyssna och minnas”.

/ Arthur 

Kärlek, kärlek och att vara två… Historia och förflutet liv. Ny brinnande och glödande passion… Jag älskar den mannen!

”Jag samlar på sanningar.
Som vattendroppar i mina händer, glider det mellan mina fingrar.
Och dina händer, dina smekningar, fick mig att skälvande inse; ”Jag blir aldrig densamma igen…
Älskade du, mitt nyvunna guld, dig som jag alltid vill vara nära, nära”…

Jag söker riktigheten i verkligheten.
Det regnar över mig. 
Och jag väljer att känna, känna de kristallklara dropparna mot min hud.
Vad är verkligheten och sakförhållandet, till livet?
Egentligen?

Känslan av närvaro, kärlek och att vara älskad har, för mig, samma oändliga känsla som sorg. Samma etikett. 
Landar på ett märkligt vis i samma samling av känslor som de ohanterliga. Det brinner. Häftigt. Rasande, ibland, och ivrigt intensivt.
Jag har älskat på detta sätt en gång tidigare i mitt liv.

Jag skriver om döden ibland. 
Skriver om min stora kärlek. Han som dog.
Och han har varit hos mig och med mig, i över sexton år, men valde att lämna in och lämna över, i halvlek.
Han lever med mig ännu, i mina drömmar, mina dagar och i mina minnen.
Han kommer att finnas med mig i resten av mitt liv, på ett eller annat sätt, och min obearbetade sorg, kommer ifatt mig…

Det som är oerhört skönt med detta nya spännande och äventyrliga, den nya
kärleken i mitt kaotiska liv, är att vi båda är gamla nog att veta att vi levt ett liv tidigare.
Jag är ingen barnunge längre. Inte han heller…
Vi har båda andra erfarenheter och vi har haft kärlekar som bor i våra minnen och hemliga vrår, och detta efter att ha levt ett tidigare liv.
Historia. Livet. Att leva… 
Jag talar ofta, många gånger och mycket om min numer bortgångne man, ett av mitt livs största händelser, största ögonblick och absolut ett av mitt livs stora kärlekar…
Och även han, min nyvunna kärlek och förälskelse.., Han jag alltid vill vara nära, nära.., har andra erfarenheter och ögonblick av guld, som också han gärna delger.
Han har skatter även han, som han förtäljer och berättar om…
Vi pratar och vi berättar. Förklarar. Drömmer oss bort. Delar med oss och önskar…
Det är erfarenheter av livet. Av att ha levt ett minnesrikt leverne och kunna tillgodose sig erfarenheterna.
Vi har passerat avund, svartsjuka och kritik.
Båda har vi lämnat missunnsamhet, jalusi och misstänksamhet bakom oss, för vi vet ju! Vi vet att vi båda har levt mycket, lite längre och har en historia och bakgrund.
Jag vet, och även min nyfunna själsfrände vet, att allt det som varit, har varit. Historia. Preskriberat. Diariefört. Katalogiserat i respektive minnesbank.
Det mesta av allt förflutet liv har blivit erfarenheter, mognad, kännedom om och kunskap om, livet och att leva.

Jag skriver om honom som jag fick leva tillsammans med i drygt åtta år. Han som dog.
Jag berättar om den kärleken, och det har också för mig varit ramen för hur kärlek kanske kan se ut, vara och te sig.
Hur den kanske kan kännas och upplevas, igen.
Hur det kanske ska brinna, igen.
Hur det är tänkt att med ömhet vårdas, omhuldas och tas om hand.
Erfarenheterna säger mig, att jag kan göra det bättre.
Jag kan göra det annorlunda och jag har facit, ramar och referenser att tillgå, för att få det att fungera. Den här gången…
För jag har fått ytterligare ett tillfälle att få uppleva och känna kärlek, att få älska, och det med en längtan som emellanåt bränner som glödande sten i mitt bröst.
Det brinner! Jag fullkomligen älskar min nya kärlek.
Jag är uppslukad, betagen och nästintill besatt.
Mina erfarenheter säger mig att skynda långsamt. Vara eftertänksam, tydlig och även vara lyhörd. Prata. Berätta. Tala om vad som känns konstigt, för mig, och återigen vara lyhörd för vad han, min nya kärlek, vill få sagt och förmedla…
Och jag kan inte med ord beskriva känslan!
Jag kan inte klä detta som bebor min kropp, mina drömmar och min längtan efter honom, med ord. Jag försöker! 
Det mesta blir så oerhört poetiskt och ibland generande utmålande, att det blir rent löjeväckande och fånigt. 

”Vad var jag, innan jag såg din kärlek, nå fram till mitt jag.
Landa här, framför mig, ankomma mitt hjärta och inta hela min person.
Och vem var jag, innan jag kunde ljuda ditt namn? Smaka på dess sötma.
Drivande vindar, ett intet av tomhet, tömda skatter?
En lång väg att vandra utan mål. 
Resor utan destination, bottenlösa vatten.
Och dina händer, dina smekningar, fick mig att skälvande inse; ”Jag blir aldrig densamma igen…
Älskade du, mitt nyvunna guld, dig som jag alltid vill vara nära, nära…
Jag blir aldrig den samma igen!
Aldrig igen…” 

Jag är absolut inte det vackraste, med en kropp som inte håller, gör ont och inte hänger med tillräckligt snabbt, och som dessutom har några härliga kärlekskilon för mycket.
Jag är ingen barnunge längre.
Jag har skador, fysiska, av mitt långvariga missbruk.
Jag har även ådragit mig en del neurologiska skador, på grund av mitt skadliga bruk av sinnesförändrade substanser…
Jag har ett minne som en förvirrad bananfluga och jag klarar inte av stress längre. Jag har dubbeldiagnos av det mest konstiga bokstäver och jag är ofta, ofta, ledsen och nedstämd.
Jag är inget ess i kortleken! 
Och jag har en död före detta man, som följer mig, ser till mitt väl och ve, och även ibland besöker mig! 
Jag har en galet brokig historia, och ändå…
Min nyvunna kärlek vill vara med!
Han vill hålla min hand. Vara nära, nära och vara där, och säger att han älskar mig… Han älskar mig..! 
Jag vill tydliggöra att jag har mitt bagage, min ryggsäck, min gegga, att ta reda på och reda upp och bringa ordning i.
Jag har fortfarande kärleksfulla känslor för min bortgångne man, och jag upplever ibland att jag sviker, att jag strandsätter och förråder allt det jag alltid har sagt var mitt livs största kärlek och mitt allt…
Men han är död.

Jag har fått ynnesten att möta en man och en ny kärlek, som ser mig, förstår mig, lyssnar och säger till mig, ”Jag vet att han är där och att han är med dig, men han är död och borta, inte du! Han vill inte att du slutar uppleva kärlek, smek och kyssar, bara för att det gick dig om intet…” 
Jag har fått ytterligare ett tillfälle att få uppleva och känna kärlek, att få älska, och det med en längtan som emellanåt bränner som glödande sten i mitt bröst.
Det brinner.
Brinner som eldstormar! 
Jag älskar den här mannen! Jag känner mig som en tonåring igen, dock inte kroppsligen, men i själen och hjärtat. Jag längtar alltid efter honom, min nyvunna kärlek… 
Jag önskar att få vara honom nära, nära…Och… Jag blir aldrig densamma igen!

Detta nyvunna, vackra och glödande, ljuvligt intagande… 
Är Kärleken.

Väl Mött / Arthur (För somliga är jag Janne!)