Kvällens Vackraste Ord, är en Prosatext, i fri form. Det handlar om döden. Det handlar om att vara levande och vid liv! Det finns frågor om meningen, existensen och tidens avslut…

Jag ser dig ibland. 

Din ryggtavla. Ditt hår.

Jag kan ibland känna din doft. Din doft av exklusiv parfym.

Naturligtvis är det inte du!

Här om natten hörde jag ditt skratt. 
Jag kan inte lokalisera var någonstans de kom ifrån. Var det ett minne, en dröm eller ekade skrattet verkligen i lägenheten?

Det händer att jag känner dina blickar. 
Jag känner dina observerande ögon bakom mig, betraktande det jag gör, skriver eller talar om. 

Dina ögon vilar i min nacke. 
De söker sig ner över ryggen och lämnar spår av kyla, ilningar av frostig närvaro, över hela min kropp.

Jag har sett dig på tunnelbanan ibland. 
Du står lite nonchalant och väntar på tåget. Alltid ensam. 
Naturligtvis är det inte du! 
Det är någon annan, som ser ut som, som påminner om, som rör sig som om… Som om det var du!

I mina drömmar möts vi ibland! 
Du tar min torra nariga händer i dina, smeker dem och dina två blå vackert talande ögon, får mig att inse livets tunna, sköra länk, till döden!

Det är en av de där tillfällena som jag frågar mig frågor om livet. 
Livets existens och följdfrågor om varför? Meningen? När och vem avgör när livet nått sitt slut? 
Oavsett ålder, oavsett älskvärdhet, ömhet, livslust och utan tanke på dem och det som blir kvar! Vem är det som sätter gränsen? Här är slutet!?

I mina drömmar har vi flugit du och jag! 

Du vill visa mig det vackra, det som är svårt att fästa ord på och allt det som är en del av meningen. Meningen med att vara och finnas till.

Du berättar om kärleken, glädjen över att jag funnit den igen, och din tacksamhet över att det är en bra man. En vacker man. En insiktsfull människa och kärleksgivande, livgivande, härligt barnslig man, och som äger mer kärlek än vad han lyckas uttrycka med ord! 

Du säger; ”Allt kan inte förklaras, allt kan inte namnges! Ha tillit och tro på riktigheten i det som inte uttalas”.

Jag säger endast ja. Ett tomt och torrt ja, ”Jag tror mig veta”.

Som alltid i mina drömmarflyger vi över land, hav, byar och stora städer. 

Landar på Eiffeltornets högsta topp, för att fortsätta mot Egypten och pyramiderna i Giza. 
Vi promenerar på Kinesiska Muren, skrattar hjärtligt via Manhattan och dansar sedan vals över Dellensjöarna i Hälsingland.
Vi ser vattendrag, plantage och floder. Du viskar när vi svävar fram; ”Jag finns överallt, jag är ett med allt, jag är jorden, luften och regnet. Och likt vatten är jag en del av den eviga cirkelgången! Alltid detsamma. Alltid och för alltid densamma och en del av allt du ser, upplever och känner.

Jag är oföränderlig, precis som de eviga haven. Konstant. Beständig”.

Vi flyger ut mot rymden, det svarta och aldrig avslutande eviga. Vi landar på klara gnistrande stjärnor och promenerar över planeters torra, dammiga och sandiga yta.
Du visar mig den blå planeten och jag ser den sandbruna, guldgula månen tätt intill.
Det börjar ljusna och på vår väg tillbaka genom rymdens svarta och oändliga, ber du mig att ta hand om mig, vara rädd om allt det nya och den friska klara kärleken! Och mitt liv, ska jag vara rädd om. 
Livet går fort. Livet är slut långt hastigare än vad du kan ana.

När jag vaknar under morgonen, vilar den vackraste och dyrbaraste jag har, bakom min rygg. Jag hör hur han andas och jag själv är sprängfylld av befrielse och tårar. Min nya kärlek. Mitt nya liv och den som får mig att andas, längta och tänka, vilken tur jag haft ändå.

Jag ser dig ibland. Din ryggtavla. 
Ditt hår. Jag kan ibland känna din doft.
Naturligtvis är det inte du.

Jag drömmer om dig ibland. Tänker ofta på dig.
Önskar att du kunde komma till mig, berätta och förklara vad det var som hände? Jag har ännu ett traumatiskt ögonblick i mitt liv, som jag inte varit beredd att reda ut. Jag vill ha en förklaring. 
Jag efterkonstruerar. Jag minns lite mer och lite till, allt eftersom.

Du dog. Försvann och lämnade mig ensam kvar. Ensam. Kaos. Och rädsla.Jag fann dig. Jag hittade din kropp. Tunn, liten och livlös. Inte ett spår av liv. Inte ett ögonblick av skratt återfann jag i ditt ansikte.Jag kan inte få den bilden att försvinna. Den flyter upp inom mig med jämna mellanrum. Bilden av dig, mina hågkomster av oss, hemsöker mig ännu.Jag drömmer om dig ibland och jag ser dig emellanåt på stan. Din ryggtavla, ditt hår och ditt nonchalanta sätt. Upplever dina dofter, hör din röst och dina skratt.
Och naturligtvis är det inte du. Naturligtvis inte…

Jag kanske romantiserar, jag kanske efterhandskonstruerar, efterrationaliserar?Jag vet inte, jag vet faktiskt inte alls…
Det enda jag vet säkert, är att jag älskar, är älskad och omtyckt.
Värme glöd och passion. Men det är inte du…
Naturligtvis är det inte du…

Väl Mött / Arthur

En kamrat förlorade sin livskamarat. Jag har gått igenom det och överlevde. Jag reagerade som så många andra, inte störa… Men jag skrev den här texten för känslans skull, för att jag visste och har erfarenhet… Jag vet inte om hon läste den någon gång… Förmodligen inte… Väl Mött / Arthur

Jag tänker på dig och vet vad som sker inom dig, hos dig.
Jag levererar inte läkande helande ord. 

Du går sönder, vi ser hur du trasas sönder, inombords.
Grymhet och vidrighet! För-jävlighetens jävlighet.
Sorgen luktar dåligt och unket! Rädslan äter dig med hull och hår.
Jag vet också att ord är ett djävla tomt prat.
Begriper ni vad som sker, skriker hela ditt väsen!

Jag vet att du kryper på alla fyra av sorg och tårar.
Jag vet att du går sönder, du aldrig blir densamma igen.
Jag vet att du spricker inombords, att själen krackelerar och smulas sönder.
Det känns som ett förbund, med Djävulen. Ett ont som inte förstörs!
Inte någon, någonting, kan förklara denna smärta.

Oavsett vad som sker, oavsett vad du och din själ tar vägen…
Jag vet vad du känner och vad du upplever, just nu.
Om det betyder någonting alls, om du ens hör mig…
Om du ens bryr dig om. För jag vet…

Jag vet vad du går igenom.

Dagens Dikt, Poesi och Lyrik… Beskt, bitter och med eftertanke… Väl Mött / Arthur

Jag dricker girigt, tömmer allt på hjärtats innehåll.

Fördrucket hjärta. Berusad, berusande och härligt dövande.

Lär mig återigen, hur man älskar.

-Visa mig hur, sa jag.

Min lägsta nivå, botten av kärlekslösheten. 
Hit når inte solen längre! 
Samlar mitt inre, i kärl av glas. 
Sinnet, själen, det levande.

Glasburkar, med min ande, mitt hjärta och mitt liv i.

Jag har mina egna!
Men jag saknar dina och ditt…

-Vem tror du att du är, som ger mig ärr, skavsår av dina sårande ord.

Kom inte hit, om du inte vill lära mig kärlekens ord och stavelser.

Kom aldrig mera hit, närma dig inte mig. 

Jag har vuxit mig stor och stark. 
Jag dricker inte ur dina tömda kärl, av innehållslöst liv.
Jag har mina egna.

 / Arthur