För somliga av oss människor, är tillvaron mer komplex, än för andra. Vi är en skara av människor, i verklighetsdjungeln, som lever med överkänslighet och där det saknas filter för att avskärma de yttre händelserna i tillvaron.

Vad har du gjort, med alla delarna ur ett liv?
Bara min kropps själ, vet hur den ska flyga, var den ska sväva. Ibland, undflyende…
Saknar vägledning, luft under vingarna…
Förvirrad och vilsen.

Vad har du gjort med mina händer? Mina fingrars tunna, tunna hud… Varje rad, varje veck, av mina nariga händer, är fyllda av liv, fyllda av sorger, kamp och arbete…
Ingen håller dem längre.
Ibland, smärtsam ensamhet och tomhet.

Vad har du gjort med min hud? Bara fingrar, nakenhet, vet hur kroppen ska väckas till liv igen. På nytt.
Varje vrå, varje vinkel och alla dessa kroppsliga gömslen,
bär med sig tecken på liv, att överleva, leva…

Jag vaknar till liv, snart, snart, snart…
Inom mig finns bosättningar av sorg, saknad och tomhet.
Jag kan inte avhysa dem, inte ännu!

Vad gjorde du med alla mina delar, ur ett liv..?
Vad hände med livet, så som jag kände det..?
Var är alla mina pusselbitar, som måste föras samman?

Öppet hus! Välkommen!
Kliv rakt in och komplicera livet, en aning…

Att vara deprimerad, som i mitt fall tidigare under året, och lägga på sig över tjugofem kilo i kroppsvikt, gör inte tillvaron bättre eller enklare på någotvis… jag är den där typen som varit, i min ungdom, straffande och tyvärr agat min kropp på olika sätt.

Bilden till vänster tog min man i början av sommaren. Bilden till höger togs på senhösten i år, 2015. Mellan dessa bilder är det minus tio kilo. Jag har visat dem förr, men bjuder på dem igen… Ytterligare tio kilo har ”runnit bort” sedan dess.

God förmiddag världen, Stockholm och Alby!

Jo, det här med min kropp och min vikt. Är det av vikt? Är det viktigt?
Att se ut och att trivas? Att vara och att ”se ut”…

Jag kan tänka och tro, att om man inte trivs i sin kropp och inte med det man har sin själ boende i, så blir det absolut inte bättre om man lider av psykisk ohälsa.
Att vara deprimerad, som i mitt fall tidigare under året, och lägga på sig över tjugofem kilo i kroppsvikt, gör inte tillvaron bättre eller enklare på någotvis.
I mina mörkaste dagar, som blev till månader och nästan ett år, så tröståt jag! Mängder. Smög med maten. Smög med glass, godis och mängder med kolhydrater. Jag kunde sitta och äta stora mängder med glass, smågodis och nötter framför teven och inte ens märka att jag blev övermätt och rent av spyfärdig. 
Och jag fick i mig mängder med onyttigheter och hela tiden kände jag att det inte spelade någon roll, för mitt liv var ändå slut, över och överstökat. Fullständigt galet och absurt och det blev en ond cirkel av det där, för ju sämre jag mådde desto mer åt jag och desto mer gick jag upp i vikt och desto sämre mådde jag… Och då åt jag ännu mer och tröstade mig med ytterligare godsaker och så var liksom cirkel sluten… Runt och runt…
Jag hade ingenting mer att ge och inte heller någonting att erbjuda andra människor.
Och ju mer jag stoppade i mig, desto större blev jag ju. Och, plötsligt, så är det som om man vaknar upp en dag och ser hela härligheten och tänker; ”Hur fan gick det här till? Igen? Varför blev det så här, igen”?

Jag är dessvärre den där typen av man och människa som gått upp, gått ner i vikt och gått upp i vikt igen! Jojo! Uppochner!
Och jag är den där typen som varit, i min ungdom, straffande och tyvärr agat min kropp på olika sätt. Tuktat och tränat! Tränat och svultit! Och detta bara för att jag trott att jag måste se ut på ett speciellt vis. Jag har förlagt min egen trivsel på andra och på vad jag tror att andra ska tänka och tycka om mig! Objekt! Subjekt!
Jag har bestraffat mig och torterat min kropp på så många olika vis, att det förmodligen skulle ses som sjukligt… Dessvärre även med droger!
Och det syns och det känns numer, i och på kroppen. 
Och det är så lätt att säga att det bara är att fixa och göra någonting åt sin utseende, om man inte trivs. ”Det är bara att plocka fram disciplinen och köra igång”! Det är bara att göra och det bara att göra om och göra rätt! Trivs du inte? Fixa det!
Det är ju skitsvårt! Det är ett hästjobb! Det är galet vad mycket ledsamheter och sorg det finns i att inte uppskatta sin fysiska kropp! Det finns mycket skam i att inte vara bekväm i sin kropp och det finns väldigt mycket negativa tankar kring att inte känna sig fin, härlig och vacker.
Och är man dessutom deprimerad och ledsen, så är det så jäkla lätt att ta till mat och sötsaker som tröst!

Foto; Per Lundström

Och återigen drar man, eller jag själv naturligtvis, igång med att motioner, byta kosthållning och dra igång projekt ”förnya din kropp”.
Och stenhårt, tillsammans med min man och bästa vän, kickade jag igång LCHF och det som jag trodde skulle ta en evighet att få ordning på, har tagit mig fem månader lite drygt och plötsligt har jag tappat bort tjugo kilo!
Jag säger inte att just det där med att gå ner i vikt får hela tillvaron att bli bättre, trevligare eller mer positiv, men det gör det onekligen lite trevligare och mysigare att ha en kropp som är mjukare och smärtare. För övrigt så kan jag skriva under på att det gör gott för självkänslan.
Och jag känner mig nöjd nu.
Jag tänker fortsätta att strypa alla kolhydrater och jag tänker fortsätta att äta som jag hittills har gjort, för det är enkelt och det finns många andra fördelar med att ta bort socker och kolhydrater, men jag återkommer till det senare idag. Det finns en del att skriva om det där…
Jag tänker att om jag går ner lite till, så är det okej och en bonus, gör jag inte det, så är jag nöjd.
Och för första gången i mitt liv så är jag belåten, glad och tacksam för den här kroppen och jag känner ju att all misshandel av den har satt sina spår, rent fysiskt, i from av smärtor och värk. Huruvida just det stämmer, återstår att se, för utredningen är inte på långa vägar färdig och det skulle kunna vara så enkelt att jag ärvt, av mamma och mormor, reumatism och Artros.

I alla fulla fall… Jag har en okej kropp, jag är okej och det är bra för själen, hjärtat och självkänslan. Och… jag vill tillägga, att jag fortsätter och tänker göra vad jag kan för att komma i ordning med värk, smärtor och få till en fullt fungerande kropp!
Och det där med att vara nöjd och tycka att man är okej, det kommer med åldern! Detta sagt till dem som är under trettio och krigar med sina kroppar och sina utseenden! Acceptans och att tänka ”vad vill jag”, är förutsättningen för att komma i ordning med kroppen och själen…
”Vad vill jag”!?

Tack för ordet! Vi hörs under dagen! Tack för din uppmärksamhet och för din tid! Väl mött och ta ingen skit idag heller!
Väl Mött / Arthur 

Patienter som skrivs ut från långvarig vård och behandling, hamnar de ofta direkt ut på gatan, eller på olika härbärgen och stödboenden. De är förlorade. De är förlorarna! De är de bortglömda…

Foto; Per Lundström. Per Lundströms’s Fotoblogg.

Detta är ett av de längst inlägg jag lyckats med att åstadkomma. Tror jag?
Vem orkar läsa, säger min man och bästa vän…
Jag hoppas att du vill ta dig tid att läsa…

Det är obehagligt.
Jag blir lite rädd och jag känner att jag har en sådan tur, ändå, som fått hjälp, stöd och att jag har människor omkring mig som ger mig stöttning och tror på mig.

Jag har läst några artiklar om psykiskt sjuka kvinnor och män, under förmiddagen.
Jag kände mig ”nödbedd” och att kolla upp saken och ”läsa på” om det, för att veta vad jag talar om.
Mina funderingar kring det här, kommer sig av en kommentar jag fick härom dagen när jag skrev om hemlöshet, missbrukare och huruvida de väljer att fortsätta missbruka eller be om hjälp av samhället och Socialförvaltningen.
Jag börjar få insikt och mer ”kött på benen”… Jag begriper ju…
Och jag blir både förbannad och ledsen…
För de som hamnar utanför hela systemet, samhället, är de som lider av svåra psykiska sjukdomar. De som är bortglömda, de som samhället totalt har misslyckats med att hjälpa och ta om hand, på bästa sätt!

Jag läste en artikel om det här i morse, som bottnade i en rapport från 2014 och som framtagits i Malmöstad. 
Problemet som ofta uppstår är att många av de som är riktigt sjuka, tappar bort vardagliga sysslor och glömmer sig, tänker inte på att betala räkningar, ta hand om tvätten, städa och även glömmer att betala hyran och att sköta sin hygien.
De hamnar hos Kronofogden med hyresskulder, och obetalda räkningar på hög.
Blir det intagna på psyk, vilket inte heller sker allt för ofta, saknas vårdplaner och strategier för hur man ska hjälpa dessa människor tillrätta, när de väl lämnar vårdinrättningarna.
Socialförvaltningen kopplas sällan in i det här läget och samhällets resurser saknar vattentäta skyddsnät för dessa patienter… Och innan Socialförvaltningen är kontaktade och hinner agera, så har det hunnit rinna mycket vatten under broarna.

En kommunalpolitiker i Malmö hävdade bestämt att man inte lämnar någon vind för våg och att man gör allt för att ha uppföljningar och vårdplaneringar för dessa människor. Problemet som ofta uppstår är kommunikationen mellan patienten och vårdgivarna.
De som är riktigt mentalt sjuka har svårt att uttrycka sig och berätta vad det är som felar, och somliga har ingen diagnos och det finns nästan aldrig någon från Socialtjänsten som kan vara medlare och ett stöd/extra öra för patienten.
Det finns inte personal.
Det är högt tryck på Psykiatrin och Socialnämnderna hinner inte med.
I samband med alla dessa problem, börjar många psykiskt sjuka självmedicinera för att stå ut och då försvinner de snabbt, i mängden, av alla andra hemlösa och missbrukande beroende.

Och jag fick även veta att dessa människor, som är så pass sjuka att de inte kan sköta sig själva, tappar kontakten med anhöriga och ”försvinner”.
Socialförvaltningen, Psykiatrin och samhällets olika resurser räcker inte till och det finns många ideella organisationer som försöker att bistå med hjälp, stöd och reda ut alla de problem som uppstår för den sjuka patienten, men de räcker inte heller.

Bland det värsta jag läste var att när patienter skrivs ut från långvarig vård och behandling, hamnar de ofta direkt ut på gatan, eller på olika härbärgen och stödboenden. Ofta har de blivit vräkta och saknar bostad.
Och jag vet ju av egen erfarenhet att den här typen av boenden många gånger inhyser missbrukare och människor med beroendeproblematik.
Där har inte psykiskt sjuka någon som helst chans att får hjälp, hävda sig och få tillgång till de ”Boendestöd” som så ofta hänvisas till, för människor med kraftig mental ohälsa. De har ingenting på dessa boenden att göra!
Och om du inte har en egen bostad, kan du inte heller få hjälp av Socialförvaltningens Boendestödjare och inte heller av Psykiatrins mentalvård. Det blir oerhört svårt att få kontakt med de sjuka, om de inte har en fast adress och dessutom tappat kontakten med anhöriga och med sina ”rötter”.
Många patienter dör i förtid ute på gatan.
Många blir aggressiva och rent farliga, eftersom förvirringen, sorgen och oförståelsen tar över och blir fullständigt ohanterlig.

Jag tänker på mig själv och min situation inom Psykiatrin och Socialförvaltningen, hur jag slussats runt och hur ingen vill ta ansvar för att hjälpa mig tillrätta.
Med mina missbruksproblem och alla turer i Beroendevården, så vill inte Psykiatrin ta ansvar och inte heller hjälpa mig.
I mitt fall blev jag hela tiden tillbakaremitterad till Beroendevården, eftersom Psykiatrin hävdar att det är där jag hör hemma.
Problemet för mig är ju att jag är färdigbehandlad inom Missbrukarvården och då är det Psykiatrin som skall ta över, förutsatt att man har en diagnos och behöver hjälp med vidarevård, medicinering och enskilda samtal.
Och Betänk då om du är djupt deprimerad, har en svårare psykisk ”åkomma”, är förvirrad, förbannad och ledsen och dessutom dragit på dig ett större missbruksproblem för att alls kunna hantera livet, då hamnar man snabbt mellan stolarna och ingen vill ta ansvaret.
Det blir svårt utan vårdplaner, utan större inblandning av Socialförvaltningen och avsaknaden av anhöriga.

Av egen erfarenhet vet jag att först, om du har missbruksproblem, så måste du ha varit nykter, hel och ren, i sex månader för att en utredning skall kunna påbörjas för eventuella diagnoser.
Sedan måste det passera sex månader till, drygt, för att du skall kunna anses som färdigbehandlad inom Beroendevården, då anses missbruket nämligen ha hamnat i stadiet av ”remission”, det vill säga utan symptom och beroendeproblematiken ligger vilande och i dvala.
Först då kan de remittera dig till Psykiatrin och där faller man mellan stolarna igen, eftersom Psykiatrin inte vill ha med missbrukare att göra och de envist hävdar att missbrukare tillhör missbrukarenheten!
Det är mycket prestige och stolthet i det där, vid Psykiatrin!

Detta skedde i mitt fall och med mina diagnoser, och då räknas ändå inte jag till dem som har verkligt tunga psykiska problem och ändå händer detta gång efter annan för min egen del!
Men… Jag kan fortfarande hävda mig!
Jag kan fortfarande överklaga och ställa till ett jäkla liv, för att få rätt och för att få del av den vård som jag verkligen behöver!
Jag kan anmäla sjukvården till Patientnämnden och jag kan blanda in mina kontakter på Socialförvaltningen och be dem om hjälp, när jag själv inte orkar längre och inte vet var jag ska vägen… Jag har en partner och jag har några få vänner som ger stöd, tröst och hopp, de har inte alla!

Om du tänker till…
Vad sker med dem som lider av total psykisk ohälsa?
Vad sker med dem som inte kan, inte vet hur man gör och inte heller har möjlighet att ta reda på sina rättigheter?
Och vad sker med dessa patienter när det brister i gehör, vårdplaner och kontakter med samhällets olika resurser?
De är förlorade. De är förlorarna!
De är de bortglömda och de är dessa människor som du och jag förmodligen tror är knarkare och alkoholister i parkerna och vid tunnelbanan.
De försvinner i mängden av alla andra vilsna själar!

Var det bra att stänga ner alla permanenta gruppboenden och större anstalter som Långbro Sjukhus, för att intentionen var att alla ska få möjlighet till egen bostad, egen vardag och få njuta av friheten som livet kan ge?
Tanken var ju fin och vacker, men det blev oerhört fel!
Problemen började nämligen uppstå, här i Stockholm bland annat, när politikerna beslutade att ge alla möjligheten till ett eget ”härligt liv” och stängde ner Beckomberga och Långbro i mitten på nittiotalet.
Men långt ifrån alla klarar av livet, så som du och jag! Långt ifrån alla som var inhysta på dessa anstalter, fixade livet och tillvaron!
Som en passus kan jag berätta, att när dessa lades ned, räknade man med, några år senare, att drygt tretusen människor mötte döden ganska snabbt, för att de inte klarade av vardagen, livet och tillvaron… Drygt tretusen psykiskt sjuka!

Jag vill be om ursäkt för att jag trampade på i mitt tidigare inlägg.
Jag ber om ursäkt för att jag inte var mer påläst…
Jag vill tacka dig som gjorde mig uppmärksam på problemet och jag känner en bedrövelse och en tyst förtvivlan för hur illa människor far i det här landet!

Men! Detta har fortfarande ingenting med dagens flyktingpolitik att göra.
Detta har ingenting med alla dessa som vårt land vill hjälpa! Alla de som är på flykt undan kriget och döden, och kostnaderna för densamma, har ingenting med Sveriges nedmonterade välfärd att göra!
Oavsett om nationalisterna hävdar motsatsen, så är inte de som är hemlösa och de som bor på gatan bortprioriterade på grund av kostnaderna för asylsökande! Förövrigt, är det inte märkligt att just de argumentet kommer i samband med alla de som behöver vår hjälp!? 
Problemet med Psykiatrin och vården uppstod redan för över tjugo år sedan och med den förskönade tanken att alla psykiskt sjuka skulle få möjlighet till ett eget liv, egen bostad och egen försörjning!
Samhället har misslyckats!
Samhället gjorde fel.
Politikerna var totalt ute och cyklade och ändå… Vem talar om detta? Vem tar ansvaret? Vem kan säga att ”vi gjorde fel”? Ingen?
Vi hjälper alla i vårt samhälle, men många kan inte be om hjälp! Många vet inte hur man gör! Men! Det har ingenting med dagens flyktingström att göra!
Punkt!

De är förlorade. De är förlorarna! De är de bortglömda och de är dessa människor som du och jag förmodligen tror är knarkare och alkoholister i parkerna och vid tunnelbanan.

tack för ordet!Väl Mött / Arthur 

• Tidigare inlägg på Bloggen; Ingen i det här landet behöver vara hemlös och bostadslös.