Jag blev oerhört trött och kände mig totalt sönderfallen, isärplockad och idisslad, när jag for hemåt! En enda tanke i huvudet; Vila, vila, vila… Det blir bra! Jag tror på det här och om det faller väl ut, så torde jag vara igång i januari!

Ytterligare en utredning.

I över en och en halvtimma berättade jag och förklarade hur jag mår, hur jag har det och vilka svårigheter jag har. I en och en halvtimma pratade jag om livet, mina tvångstankar och livets meningslöshet.

Jag blev oerhört trött och kände mig totalt sönderfallen, isärplockad och idisslad, när jag for hemåt! En enda tanke i huvudet; Vila, vila, vila…

Utredningen görs i samband med Överlämnandet från Missbrukarenheten till Socialpsykiatri via Socialförvaltningen. Allt ska utredas. Allting bör ha en ”utförande-plan” och en bra stadig plattform att utgå ifrån.

Och eftersom missbruket inte är mitt problem längre, utan mitt trassliga psyke, så måste en djupgående utredning genomföras!
Grattis till mig! Det gör inget, men det är galet uttömmande!

Det gick naturligtvis bra, men det är väldigt urvattnande och energidränerande. Och jag försökte verkligen vara tydlig, ärlig och inte smita undan från det som jag själv upplever genant och pinsamt!
”Jag kör på nu”, tänkte jag och svarade vänligt på allting som min nya handläggare funderade över och ville veta. Utredningen är inte färdig, inte på långa vägar och vi ska ses ett par gånger till för att slutföra det hela.
Återigen, det är bara att gratulera…

Och… Jag ska ordna med ett studiebesök innan jul och det på ett av de sysselsättningsverksamheter som jag funderar över och kanske skulle vilja delta i.
Handläggaren följer med och det känns väldigt bra, för jag vet inte hur det här fungerar, vilka frågor man bör få svar på och jag vet inte heller vad som kommer att hända och inte heller, exakt, vad de kan erbjuda mig!
Min handläggare kan sin sak, vet av erfarenhet hur landet ska ligga och vad jag och Socialförvaltningen kan förvänta oss i själva utförandet.
Det blir bra! Jag tror på det här och om det faller väl ut, så torde jag vara igång i januari!

I övrigt… Ta det lugnt. ”Ta ingen skit” och var rädd om dig därute i verkligheten? 
En fråga dock… Väntar ett tredje världskrig?
Väl Mött / Arthur 

Det blev en bra dag igår. Mycket av det där som jag väntat med och skjutit på, fick jag ordnat. Jag är en mogen man på fyrtiofem år. Jag har börjat pyssla! Känns oerhört pinsamt faktiskt! Det saknas bara enfärgade flirtkulor och piprensare, så kan jag öppna en lekskola…

Det blev en bra dag igår. Mycket av det där som jag väntat med och skjutit på, fick jag ordnat.
Blodproverna på Vårdcentralen och så lämnade jag in ansökan för Ekonomiskt Bistånd även denna månad.
Jag var även hem en snabb sväng, hem till Bagarmossen, och tog reda på posten. Det hade blivit en del. Mest reklam förstås.

Jag var väldigt sen med min ansökan till Socialförvaltningen och Ekonomiskt understöd, eftersom jag i min enfald trodde att jag skulle få en utbetalning från Försäkringskassan.
Alla beslut kring Sjukersättningen är fattade och jag utgick ifrån att jag inte skulle behöva söka mer hjälp ifrån Stadsdelen, men jag får inga utbetalningar från F-Kassan förrän till jul. 
Och ja, jag har blivit beviljad Sjukersättning på 50%, det utgör i och för sig inga pengar alls, men jag har rätt till Sjukersättning på grund av mitt mående och det känns skönt!
Bostadstillägget ser ut att dröja dock, men även det torde lösa sig…
Jag vill komma så långt bort från Försörjningsstödet som möjligt och detta är en bit på vägen! Jag behöver inte längre känna stress och oro inför att behöva få en sysselsättning på 100% och jag behöver inte vara rädd för alla arbetsmarknadsåtgärder.
Jag blir ju så jäkla stressad av det där och hela mitt mående hamnar i gungning! Jag kan vila lite i beslutet och vara trygg!
Jag kan vara trygg i att jag får en liten del Sjukersättning och att resten kommer att ordna sig på vägen…
Men som sagt… Jag misstog mig och blev tvungen att återigen sätta mig ner med kontoutdrag, kvitton, räkningar, uträkningar och blanketter och ansöka om Försörjningsstöd. Jag har dock en bra Socialsekreterare, trots allt, för hon skulle göra så gott hon förmådde för att se till att jag får pengar till hyran i alla fall, i nästa vecka. Oro naturligtvis! Inte försenad med hyran bara!
Det blev en rörig dag, men det gick bra och jag fick mina bitar gjorda. Tacksamt. Lugn och ro och vila…

Idag är det ännu en dag av praktiska saker att utföra och göra. Möte på förmiddagen med Socialpsykiatri och den nya handläggaren där. Vi ska prata om och diskutera allt det som skall läggas tillrätta i min tillvaro. Sysselsättning, åtgärder och boendestöd!
Nervös? Ja, lite faktiskt… Jag minns inte vad vi kom överens om sist, men har en känsla av att det var någonting jag skulle göra och utföra, innan mötet idag… Men vem minns… Jag har glömt!

Från det ena till det andra…

Jag är en mogen man på fyrtiofem år. Jag har börjat pyssla! Känns oerhört pinsamt faktiskt! Varför? Jag vet inte! Bara genant! Inte särskilt manligt, anser jag!
Jag känner mig som en barnunge och förbannat omogen, men oj vad det är roligt. Klipper, kladdar, klistrar och ritar. Gör om burkar, kartonger och målar. 
Jag kokade ihop eget lim och började med att kladda på en hel del burkar som jag sparat och försöker nu att bringa lite ordning bland alla mina saker i min stackars mans gästrum. Det börjar bli lite för många projekt där och jag behöver ordning och reda för att åtminstone låtsas som om att jag har lite koll på alla mina saker.
Det är roligt. Det är kladdigt. Det är inspirerande och jag tror att jag funnit en ny hobby. Jag tänkte, idag kanske, försöka finna en lampskärm att göra om, till en av mina lampor hemmavid och till det behöver jag gamla tidningar och notblad… Och mitt hemmakok till klister!
Jag kanske bjuder på några bilder så småningom…
Jag är barnslig. Jag är inte det minsta mogen! Det saknas bara enfärgade flirtkulor och piprensare, så kan jag öppna en lekskola.
Jag lär återkomma i ärendet!

Ta hand om dig därute i världen! Bjud någon på ett leende idag. Jag upplever att det är en mörk och svår tid vi lever i och vi behöver vänlighet och godhet just nu! På återläsande och njut dagen!
Väl Mött / Arthur 

Det susar mindre i huvudet idag och det är skönt. I morgon är det nytt möte på Socialförvaltningen. Socialpsykiatri! Tack och lov så har min härliga KBT-terapeut lösgjort sig och gör mig sällskap! Det är så väldigt mycket jag vill och önskar, men min energi räcker inte alls till…

Jag funderade på vad jag skulle skriva denna Måndag.
Det susar mindre i huvudet idag och det är skönt. Det kan bero på att jag fått gjort de där torra, tråkiga och enerverande skrivelserna till myndigheterna och psykiatrin.
Det tar tid för mig att få de där gjort och jag korrekturläser och rättar och läser igen. Det ska ju bli bra för det första och för det andra är jag en fena på att brodera ut texten, så att ingen, i slutändan, begriper vad det är jag vill ha sagt! Jag övar på att vara direkt och kortfattad.
Jag ska endast ordna med kuvert, frimärken och lägga alla dokumenten på lådan och sedan är det klart! I någon vecka! Två kanske…
Och sedan… På det igen!
Kanske surrar det mindre i huvudet också, för att helgen har varit lugn och skön och för att jag, tillsammans med min härliga kärlek, bara haft det rofyllt och jag själv har kunnat göra precis som jag vill, utan större åthävor och samvete.
Han har varit kreativ med sina bilder, jag har skrivit och jag har även vilat och tillåtit mig återhämtning. Det har varit skönt och bra. Det får vara okej just nu och han är alltid schysst och tillmötesgående! ”Inget dåligt samvete nu”!
Det är alltid en längtan som vaknar hos mig, när han går till jobbet på Måndag Morgon! 

I morgon är det nytt möte på Socialförvaltningen.
För första gången skall jag möta Socialpsykiatrin och få veta vad detta innebär. Jag har väntat så länge nu!
Jag blir nervös och lite orolig att jag ska ta itu med det där, det är ju nytt, men jag har fått veta att allt kommer att ske på mina villkor och att allting är helt förutsättningslöst.

Naturligtvis tänkte de boka av och boka om tiden, eftersom min Socialsekreterare på Vuxenenheten, hon som haft mitt ärende de senaste åren och som arbetar med missbruk, inte kan vara med och har ”annat för sig”!
Jag är inte förvånad, men bad om ett möte i vilket fall, eftersom jag måste få veta och eftersom jag önskar få information och förklaringar kring hur det kommer att se ut och vara.
Tack och lov så har min härliga KBT-terapeut lösgjort sig och gör mig sällskap! Hon kan sin sak! Hon känner mig och tror sig veta vad jag behöver och vad jag bör undvika! Hon är trygg och ett stort stöd.
Jag behöver ett par ”extra öron” med mig, eftersom jag missar så mycket i mina möten och samtal av vikt och tyngd, då koncentrationen försvinner väldigt snabbt! Hon har lite koll och hon har lite mer ”kött på benen” än jag och vet hur förfarandet ungefär kommer att se ut!
Hon har förmodligen givit mig mer information redan nu, än vad min socialsekreterare på Vuxenenheten kunnat ge mig så här långt!
Det är så bra för mig att hon kan komma med! Det är vardagslyx och det är medmänsklighet. Och… Jag tänker inte börja grubbla över vem och vilka hon varit tvungen att boka om för min skull och jag tänker inte ha dåligt samvete för att andra får stå tillbaka för min skull! För hade hon inte önskat bli med, inte kunnat, så hade hon sagt det!
Jag får lov att vila i det och tro på att hon kan, vill och har lusten att bistå mig i morgon! Jag får lita på att hennes beslut är det hon önskar och inte för att jag bett om hennes hjälp! Punkt! (Väx upp någon gång!)

Från det ena till det andra…
Jag planerar att möta upp en god vän på en kaffe och för samtal.
Hon befinner sig i en snarlik situation som jag själv, men hon har krigat på lite längre än jag och har tagit sig lite längre fram i tillvaron.
Jag har en önskan om att vi ska ses, eftersom jag uppskattar henne oerhört och det var länge sedan vi sågs, men jag är alltid lite orolig att orken inte ska räcka till. Så… jag tänkte försöka att ”göra ändå” och det oavsett hur det känns och oavsett hur jag mår! Jag har verkligen, de senaste året, försummat mina vänner och fokus har varit på mig själv hela tiden.
Jag inväntar energi, livsglädje och mer viljekraft, så att jag kan företa mig allt det där jag skulle önska att jag orkade. Det är så väldigt mycket jag vill och önskar, men min energi räcker inte alls till…

Tack för din uppmärksamhet och din tid! Ta hand om dig därute i verkligheten och vardagen! På Återläsande och Väl Mött / Arthur