Det blev en bra dag igår. Mycket av det där som jag väntat med och skjutit på, fick jag ordnat. Jag är en mogen man på fyrtiofem år. Jag har börjat pyssla! Känns oerhört pinsamt faktiskt! Det saknas bara enfärgade flirtkulor och piprensare, så kan jag öppna en lekskola…

Det blev en bra dag igår. Mycket av det där som jag väntat med och skjutit på, fick jag ordnat.
Blodproverna på Vårdcentralen och så lämnade jag in ansökan för Ekonomiskt Bistånd även denna månad.
Jag var även hem en snabb sväng, hem till Bagarmossen, och tog reda på posten. Det hade blivit en del. Mest reklam förstås.

Jag var väldigt sen med min ansökan till Socialförvaltningen och Ekonomiskt understöd, eftersom jag i min enfald trodde att jag skulle få en utbetalning från Försäkringskassan.
Alla beslut kring Sjukersättningen är fattade och jag utgick ifrån att jag inte skulle behöva söka mer hjälp ifrån Stadsdelen, men jag får inga utbetalningar från F-Kassan förrän till jul. 
Och ja, jag har blivit beviljad Sjukersättning på 50%, det utgör i och för sig inga pengar alls, men jag har rätt till Sjukersättning på grund av mitt mående och det känns skönt!
Bostadstillägget ser ut att dröja dock, men även det torde lösa sig…
Jag vill komma så långt bort från Försörjningsstödet som möjligt och detta är en bit på vägen! Jag behöver inte längre känna stress och oro inför att behöva få en sysselsättning på 100% och jag behöver inte vara rädd för alla arbetsmarknadsåtgärder.
Jag blir ju så jäkla stressad av det där och hela mitt mående hamnar i gungning! Jag kan vila lite i beslutet och vara trygg!
Jag kan vara trygg i att jag får en liten del Sjukersättning och att resten kommer att ordna sig på vägen…
Men som sagt… Jag misstog mig och blev tvungen att återigen sätta mig ner med kontoutdrag, kvitton, räkningar, uträkningar och blanketter och ansöka om Försörjningsstöd. Jag har dock en bra Socialsekreterare, trots allt, för hon skulle göra så gott hon förmådde för att se till att jag får pengar till hyran i alla fall, i nästa vecka. Oro naturligtvis! Inte försenad med hyran bara!
Det blev en rörig dag, men det gick bra och jag fick mina bitar gjorda. Tacksamt. Lugn och ro och vila…

Idag är det ännu en dag av praktiska saker att utföra och göra. Möte på förmiddagen med Socialpsykiatri och den nya handläggaren där. Vi ska prata om och diskutera allt det som skall läggas tillrätta i min tillvaro. Sysselsättning, åtgärder och boendestöd!
Nervös? Ja, lite faktiskt… Jag minns inte vad vi kom överens om sist, men har en känsla av att det var någonting jag skulle göra och utföra, innan mötet idag… Men vem minns… Jag har glömt!

Från det ena till det andra…

Jag är en mogen man på fyrtiofem år. Jag har börjat pyssla! Känns oerhört pinsamt faktiskt! Varför? Jag vet inte! Bara genant! Inte särskilt manligt, anser jag!
Jag känner mig som en barnunge och förbannat omogen, men oj vad det är roligt. Klipper, kladdar, klistrar och ritar. Gör om burkar, kartonger och målar. 
Jag kokade ihop eget lim och började med att kladda på en hel del burkar som jag sparat och försöker nu att bringa lite ordning bland alla mina saker i min stackars mans gästrum. Det börjar bli lite för många projekt där och jag behöver ordning och reda för att åtminstone låtsas som om att jag har lite koll på alla mina saker.
Det är roligt. Det är kladdigt. Det är inspirerande och jag tror att jag funnit en ny hobby. Jag tänkte, idag kanske, försöka finna en lampskärm att göra om, till en av mina lampor hemmavid och till det behöver jag gamla tidningar och notblad… Och mitt hemmakok till klister!
Jag kanske bjuder på några bilder så småningom…
Jag är barnslig. Jag är inte det minsta mogen! Det saknas bara enfärgade flirtkulor och piprensare, så kan jag öppna en lekskola.
Jag lär återkomma i ärendet!

Ta hand om dig därute i världen! Bjud någon på ett leende idag. Jag upplever att det är en mörk och svår tid vi lever i och vi behöver vänlighet och godhet just nu! På återläsande och njut dagen!
Väl Mött / Arthur 

Prosa i fri-lyrik/dikt-form. "Vill du? Orkar du? Förlåt mig för min svaghet". / Arthur

Vill du? Orkar du?
Förlåt mig för min svaghet.
Jag ber inte om räddning, endast tröst, trygghet och ett stenhårt bergfast stöd, så att jag orkar leva, även idag…

Min längtan brinner i kroppen. Mina rädslor skriker efter tystnad och ett lugnt rum, att få vila själen i. Ett rum av mjukaste sammet och i färger av ljusaste livgivande skogsgrönt.
I mitt hjärta vrålar kärleken och ensamheten i kör, och i ett crescendo, kräver de mer bränsle, mer av makten, för att inte förkolna och förvandlas till luft, damm och ånga.
Jag skakar av frustration, jag skälver av tårar och mina inre spöken viskar om oduglighet, smuts och oälskad.

Jag kan ge upp nu. Jag kan släppa taget! Det är jag som bestämmer! Jag avgör! Men… jag ber inte om räddning, endast tröst, trygghet och ett stenhårt bergfast stöd, så att jag orkar leva, även idag… Vill du? Orkar du? Förlåt mig för min svaghet.

Kan någon endaste hjälpa mig att andas. Rädda min kropp, mina lungor, fylla dem med syre, frisk luft och låta bröstet höja sig uppåt och utåt, i ett livgivande andetag.
Det är tungt att andas, det är svårt att gå och ännu svårare att se och förstå morgondagen och, närmare i tiden, den kommande kvällen.
Jag är obrukbar, krackelerande, jag går sönder, blir en liten människa i sitt allra trasigaste tillstånd… Och du? 

Vill du? Orkar du? Förlåt mig för min svaghet.
Jag vill att du vaggar mig, skakar min kropp kärleksfullt och väcker mitt slumrande avståndstagande jag, till liv, på nytt, och till nya äventyr. 
Viska mitt namn kärleksfullt och fyllt av ömhet, intimitet och känsla. Jag ber inte om räddning, endast tröst, trygghet och ett stenhårt bergfast stöd, så att jag orkar leva, även idag…
Vill du?
Orkar du? 
Förlåt mig för min svaghet…

Att leva i lögnen, bland tusen ögon som ser mig….
Det är för många ögon som beskådar. Det är för många hörselgångar, dit min röst kan tränga in. Det är så många munnar som vill tala och höras. Det finns så mycket ord och meningar, som aldrig når fram, ett virrvarr av satser och fraser, och de flesta av dem faller platt och livlöst till marken, o-lyssnade.
Hörde någon? Lyssnade någon?
Tyst, tyst som snö faller de, om ingen hörsammar dem, om ingen lyssnar efter dem, om ingen känner deras kyla.
På min hud faller de, och smälter.
Alla dessa ord som förlorar mening och syfte, för att ingen hör, ser eller lyssnar.

Som fastnaglad vid golvet, fjättrad och bunden, vid den undre gränsen av livet och världen, befinner jag mig och i en enda utandning, är jag förlorad och hopplöst o-räddad.

Vill du? Orkar du? Förlåt mig för min svaghet.
Jag ber inte om räddning, endast tröst, trygghet och ett stenhårt bergfast stöd, så att jag orkar leva, även idag…
Vill du?
Orkar du?

…Förlåt mig för min svaghet.

/ Arthur 

Fri prosadikt. "Om jag håller om mig själv"… Väl Mött / Arthur

Om jag håller om mig själv, kan jag låtsas att det är dina armar som håller om…
Jag kan inte delta i detta, alldeles ensam.

Minnen faller in, ifrån höger och ifrån vänster.
Surrar runt och berättar om sommardagarna vid klipporna, när jag njöt av solen, en bok och du badade med fiskarna i viken. Du älskade att bada, simma och dyka.
En man som älskade havet, naturen och bara ville få simma bort från allt.
Komma långt bort och aldrig mer återvända.
Vi hade kaffe och smörgås med oss. Dukade upp på klipporna under solen och njöt av värmen och av varandras sällskap.
Jag väljer att romantisera. Jag väljer att minnas det som var bra, bäst och gott.
Tro inte, att jag inte ser! Tro inte, att jag inte begriper. Jag vet, han kommer inte hem…
Och om jag låter min blick vandra vidare, på tunnelbanans kartor, kan jag skönja skärgårdens öar där vi luffade runt med mindre packning och vin.
Vi hyrde cyklar och cyklade runt, under varma sommardagar. Stannade upp och grälade om vägar, riktlinjer och hur vi hade kunnat komma vilse…
Sena Söndagsmorgnar när vi kamperade en hel dag i sängen. Vi slumrade till, pratade med varandra och åt pizza direkt ur kartongen, och till frukost.
Tog promenader och stannade till någonstans och dela på en lunch.

Och om jag håller om mig själv, kan jag låtsas att det är dina armar som håller om…
Och detta som var så vackert, målades i svart.

Och den där sena eftermiddagen i november, när dagen började med ett plus ett och avslutades minus en. Två blev en och jag ensam kvar, där i våningen.
Stod ute på terrassen och såg och förundrades, att världen verkligen fortsatte att snurra runt, utan dig. Bottenlösa havens känslor. Avgrundsvrål och dansade vals. Galen…
Och det där märkliga, att vara två vid frukost och ensam kvar till kvällen och middagen.
Det är konstigt att ha djupodlade samtal framför tv:n, för att senare inte ha ord att uttrycka.

Om jag håller om mig själv, kan jag låtsas att det är dina armar som håller om…
Jag kan inte delta i detta, alldeles ensam.

/ Arthur