En dikt på morgonen? "Ditt hjärtas centrum"… Ständigt återkommande tema i min poesi och i många andras lyrik, tror jag mig veta, temat kärlek och att vara två. Eller bli ensam. Eller att längta… Väl Mött / Arthur

Ditt hjärtas centrum.

Jag visste att det fanns där.
Jag kan höra det, tyst, tyst… ditt hjärta.


Himlen är gjord i betong och sten. 

Marken, granit och sprucken marmor.
Rösterna vrålar inuti mig; älska mig tillbaka till livet, verkligheten.
Innerligt, behagligt och vackert, låt mig återhämta min inre ande.
Älska igen…

Och jag vet att det finns där! Ditt hjärta. 
Jag lyssnar försiktigt, försiktigt, mot ditt bröst.
Jag hör det tyst, tyst, men tydligt… Ditt hjärtas centrum.
Jag lånar ditt hjärtas slag och pulserande eko. Ditt hjärtas rytm.
Jag vilar mitt, så att det kan älska igen.
Lyssnar försiktigt, så att jag och mitt, kan bjuda på kärleken.

Jag vet att det finns där! Ditt hjärta…
Jag kan höra det, tyst, tyst…
Ditt hjärtas nav och medelpunkt.
Finns för mig…

/ Arthur


Det susar mindre i huvudet idag och det är skönt. I morgon är det nytt möte på Socialförvaltningen. Socialpsykiatri! Tack och lov så har min härliga KBT-terapeut lösgjort sig och gör mig sällskap! Det är så väldigt mycket jag vill och önskar, men min energi räcker inte alls till…

Jag funderade på vad jag skulle skriva denna Måndag.
Det susar mindre i huvudet idag och det är skönt. Det kan bero på att jag fått gjort de där torra, tråkiga och enerverande skrivelserna till myndigheterna och psykiatrin.
Det tar tid för mig att få de där gjort och jag korrekturläser och rättar och läser igen. Det ska ju bli bra för det första och för det andra är jag en fena på att brodera ut texten, så att ingen, i slutändan, begriper vad det är jag vill ha sagt! Jag övar på att vara direkt och kortfattad.
Jag ska endast ordna med kuvert, frimärken och lägga alla dokumenten på lådan och sedan är det klart! I någon vecka! Två kanske…
Och sedan… På det igen!
Kanske surrar det mindre i huvudet också, för att helgen har varit lugn och skön och för att jag, tillsammans med min härliga kärlek, bara haft det rofyllt och jag själv har kunnat göra precis som jag vill, utan större åthävor och samvete.
Han har varit kreativ med sina bilder, jag har skrivit och jag har även vilat och tillåtit mig återhämtning. Det har varit skönt och bra. Det får vara okej just nu och han är alltid schysst och tillmötesgående! ”Inget dåligt samvete nu”!
Det är alltid en längtan som vaknar hos mig, när han går till jobbet på Måndag Morgon! 

I morgon är det nytt möte på Socialförvaltningen.
För första gången skall jag möta Socialpsykiatrin och få veta vad detta innebär. Jag har väntat så länge nu!
Jag blir nervös och lite orolig att jag ska ta itu med det där, det är ju nytt, men jag har fått veta att allt kommer att ske på mina villkor och att allting är helt förutsättningslöst.

Naturligtvis tänkte de boka av och boka om tiden, eftersom min Socialsekreterare på Vuxenenheten, hon som haft mitt ärende de senaste åren och som arbetar med missbruk, inte kan vara med och har ”annat för sig”!
Jag är inte förvånad, men bad om ett möte i vilket fall, eftersom jag måste få veta och eftersom jag önskar få information och förklaringar kring hur det kommer att se ut och vara.
Tack och lov så har min härliga KBT-terapeut lösgjort sig och gör mig sällskap! Hon kan sin sak! Hon känner mig och tror sig veta vad jag behöver och vad jag bör undvika! Hon är trygg och ett stort stöd.
Jag behöver ett par ”extra öron” med mig, eftersom jag missar så mycket i mina möten och samtal av vikt och tyngd, då koncentrationen försvinner väldigt snabbt! Hon har lite koll och hon har lite mer ”kött på benen” än jag och vet hur förfarandet ungefär kommer att se ut!
Hon har förmodligen givit mig mer information redan nu, än vad min socialsekreterare på Vuxenenheten kunnat ge mig så här långt!
Det är så bra för mig att hon kan komma med! Det är vardagslyx och det är medmänsklighet. Och… Jag tänker inte börja grubbla över vem och vilka hon varit tvungen att boka om för min skull och jag tänker inte ha dåligt samvete för att andra får stå tillbaka för min skull! För hade hon inte önskat bli med, inte kunnat, så hade hon sagt det!
Jag får lov att vila i det och tro på att hon kan, vill och har lusten att bistå mig i morgon! Jag får lita på att hennes beslut är det hon önskar och inte för att jag bett om hennes hjälp! Punkt! (Väx upp någon gång!)

Från det ena till det andra…
Jag planerar att möta upp en god vän på en kaffe och för samtal.
Hon befinner sig i en snarlik situation som jag själv, men hon har krigat på lite längre än jag och har tagit sig lite längre fram i tillvaron.
Jag har en önskan om att vi ska ses, eftersom jag uppskattar henne oerhört och det var länge sedan vi sågs, men jag är alltid lite orolig att orken inte ska räcka till. Så… jag tänkte försöka att ”göra ändå” och det oavsett hur det känns och oavsett hur jag mår! Jag har verkligen, de senaste året, försummat mina vänner och fokus har varit på mig själv hela tiden.
Jag inväntar energi, livsglädje och mer viljekraft, så att jag kan företa mig allt det där jag skulle önska att jag orkade. Det är så väldigt mycket jag vill och önskar, men min energi räcker inte alls till…

Tack för din uppmärksamhet och din tid! Ta hand om dig därute i verkligheten och vardagen! På Återläsande och Väl Mött / Arthur 

En prosaisk dikt om kärlek och att älska till vanvett… "Jag saknar honom redan"… / Arthur




















Jag saknar honom redan.

Jag har förlagt mitt hjärta, någonstans mellan alla dessa känslor.
Lyssnar för att kunna lokalisera, dess pulserande tempo och takt.
Hjärtats rörelse av och an, i tonen av vi, vi, vi…

Denna ljusa, varma, trygga och sköna sommarmorgon, är separation och avskildhet inskriptionen.
Mannen som är föremål för min ständiga längtan, väntan och förundran; ”Hur gick det här till”? Mannen som jag alltid vill hålla i handen, smekande hans handrygg, handens insida och vara nära, nära, nära.

Kärleksdrogen. Afrodisiakum.
Att ha en relation till, kunna relatera till, någon.
Och i relation, förhållande till resten av världen, är kärleken en ö, boende av två.

Och samtalen om natten.
Kärleksfulla ord om morgonen. Skratten i friska luften och allt, allt som dessa samtal och kärleksförklaringar handlar om, att vi fann varandra…
Lycka, glädjerus, den djupa tillfredsställelsen att få vara två, sammanhörande.
Det som för en tid sedan var otänkbart, orimligt, osannolikt; Ett möte av två.
Och bådas alla våra val; kärlekslös ensamhet, avskildhet, på egen hand och undvikandet av tvåsamhet.
Och nu vilar jag mot hans vackra hud. Vilande mot hans kropp. Mjuk, fin och trygg. Mina händer känner, letar, bekräftar och berättar i tysthet; Älskade du. Älskade vän.

Denna morgon, separation. Denna morgon, åtskildhet. Lösgöra oss från varandra. Våra sammanflätade fingrar, ska få bo och vara, verka, på varsitt håll.
Separera ett från två. Subtrahera.

Passerade dagar och vi fick äga varandra några solvarv och i månens tideräkning. Sammankomst. Dela, och vara två. 
Kroppsliga yttringar och tankar; ”Inte redan, inte igen och när..? När ses vi igen”?
Återkopplingen till vardagen; utan sällskapet, avskild avskildhet och eftertrakta, hungra.
Detta ständiga mantra; längtar, väntar, vill mer, önskar och när, när, när…

Jag saknar honom redan.
Och jag har förlagt mitt hjärta, någonstans mellan alla dessa känslor.
Lyssnar för att kunna lokalisera, dess pulserande tempo och takt.
Hjärtats rörelse av och an, i tonen av när, när, när?

/ Arthur