För somliga av oss människor, är tillvaron mer komplex, än för andra. Vi är en skara av människor, i verklighetsdjungeln, som lever med överkänslighet och där det saknas filter för att avskärma de yttre händelserna i tillvaron.

Vad har du gjort, med alla delarna ur ett liv?
Bara min kropps själ, vet hur den ska flyga, var den ska sväva. Ibland, undflyende…
Saknar vägledning, luft under vingarna…
Förvirrad och vilsen.

Vad har du gjort med mina händer? Mina fingrars tunna, tunna hud… Varje rad, varje veck, av mina nariga händer, är fyllda av liv, fyllda av sorger, kamp och arbete…
Ingen håller dem längre.
Ibland, smärtsam ensamhet och tomhet.

Vad har du gjort med min hud? Bara fingrar, nakenhet, vet hur kroppen ska väckas till liv igen. På nytt.
Varje vrå, varje vinkel och alla dessa kroppsliga gömslen,
bär med sig tecken på liv, att överleva, leva…

Jag vaknar till liv, snart, snart, snart…
Inom mig finns bosättningar av sorg, saknad och tomhet.
Jag kan inte avhysa dem, inte ännu!

Vad gjorde du med alla mina delar, ur ett liv..?
Vad hände med livet, så som jag kände det..?
Var är alla mina pusselbitar, som måste föras samman?

Öppet hus! Välkommen!
Kliv rakt in och komplicera livet, en aning…

Idén till detta, att skriva ner positiva egenskaper, bra personlighetsdrag och goda sidor hos mig själv, har jag fått från föreläsningen jag lyssnade till för någon vecka sedan… Lära mer och lära nytt? Medvetenhet, andlighet och insikter. Läran om livet och hjärtat. En tanke bara…

Vår älskade och nyfikna katt ”Tanten”…

Tidig morgon.
Väldigt tidigt vaknade vi, redan klockan fyra och vi klev faktiskt upp. Men tiden gick och den tidiga morgonen blev till tidig förmiddag. 
Här sitter jag nu… och väntar på livet.

Jag har haft mardrömmar i natt. Drömde om helvetet, satan och otäcka smådjävlar.
Minns inte så noga längre, men obehaget bor kvar i kroppen. Läskigt som sjutton!
Jag vet av tidigare erfarenheter, för att det varit ett av mina märkliga intressen, att alla mardrömmar är av godo och man ska vara glad att sömnen tar itu med det som är svårt att ta itu med och reda ut i vaket tillstånd.
Jag har sökt på nätet, eftersom jag inte längre äger några Drömlexikon, för att finna någonting som kan stämma in på känslan, tecknen och olika förklaringar till drömmen, men det är tunnsått.
Det fanns en tid, för många år sedan, som jag hade bra koll på det där med drömmar och tecken, men har med åren tappat bort det i minnet.
På nätet har jag i skrivande stund inte funnit någonting som kan vägleda mig i mina tydningar, så det enda jag vet och det enda jag kan tolka det hela som, är att det finns mycket undermedvetet som måste bearbetas och avlägsnas.
Det är som sagt bra med onda drömmar, för de är oftast en positiv och god tolkning i det vakna tillståndet, frågan är bara hur det skall tolkas och vad de kan vilja säga mig…
Ska söka vidare… Kanske att jag återkommer i ämnet!

Igår fick jag de där trista och tråkiga markservicen fixad. Dammsög och tvättade tvätt. Jag saknade verkligen lusten, för jag kan tycka att det är roligt annars, att pyssla och fixa, för det blir så fint efteråt, men igår var jag helt avig och vill verkligen inte alls… Men gjorde ändå! Men med lite hög musik i öronen och lite dansanta takter, så blev det gjort. 

Och hon vill alltid mysa, få uppmärksamhet och bli smekt och klappad på. Underbar katt för trötta själar.

Och sedan vilade jag och katterna i sängen. Somnade förstås, emedan teven stod på som sällskap och när jag vaknade fick jag kaffe och skrev en del…

Jag har en del som väntar, du vet sådant som måste fixas och jag får se vad den här dagen ger. Just nu, i skrivande stund, ska jag dricka mer kaffe, läsa lite nyheter (vilket jag borde undvika!) och pussa på våra katter och så ska jag skriva ner mina bra sidor och egenskaper just nu och just idag…
Idén till detta, att skriva ner positiva egenskaper, bra personlighetsdrag och goda sidor hos mig själv, har jag fått från föreläsningen jag lyssnade till för någon vecka sedan med Kjell Enhager! 
Det är alltid bra att påminna sig själv om det man är bra på och de egenskaper som känns och upplevs positiva.
Först är det jättesvårt att komma på karaktärsdrag som är fina, bra och schyssta, men när man väl börjat skriva och dessutom insett att allt, stort, smått och jäkligt löjligt, är bra att få ner på ett papper, ja… då går det ganska bra efter ett tag…
Sedan kan man alltid påminna sig själv om vad andra människor har sagt och berättat, i positiva ordalag förstås, om ens person och personlighet…
Positiv feedback för själen. Mat och föda till sinnet. Omprogrammering!
Och varför detta nu då? Jo, jag och många med mig som gärna fastnar i destruktivitet och negativa tankar behöver ständigt få bra och positiv ”input”, ”själsgödning” och validera av sig själv, för att få balans i tillvaron.

Vi är väldigt duktiga på att vara vänliga och trevliga mot andra, men glömmer att vara minst lika schyssta emot oss själva.
Även jag, som min egen person och individ, behöver bekräfta mig själv och förstå att jag är okej, oavsett mina svårigheter och mina olika personliga problem och tillkortakommanden.
”Jag är okej”, ”Jag är en schysst man” och i mitt fall, ”Jag duger precis som jag är”… Alltid påminna sig själv. Alltid vara snäll och schysst emot sig själv och skriva, skriva och skriva ner det. Det är alltid bra att se det svart på vitt.
Och för mig är det viktigt att lära om och ständigt vara vaksam över hur jag tänker och vad jag tänker… För jag är en oerhört elak, taskig och destruktiv kille och jag behöver verkligen få balans i tillvaron. Jag måste bli vänligare mot min egen person! Insikt!
Som en terapeut för ganska lite sedan sa till mig; ”Jag har aldrig varit med om någon som är så hård, tuff och illasinnad emot sig själv som du är! Det måste brytas och du måste lära om”…
Jag gör så gott jag kan, känner jag, och kanske just idag, igår och i förrgår, att jag är på rätt väg..?
Det är väl förmodligen det som är en del av livet, att tänka till, begrunda och göra annorlunda än igår? Lära mer och lära nytt? Medvetenhet, andlighet och insikter. Läran om livet och hjärtat.
En tanke bara…

Tack för ordet! tack för din tid och för att du vill läsa mina anteckningar!
Och för att citera, återigen, Elin Ek och hennes alias ”Grynet”; Ta ingen skit! Inte av någon!
Ta hand om dig och på återläsande!
Väl Mött / Arthur, alias Janne 

Ett äldre inlägg och en äldre text… En kortare prosa i någon typ av fri lyrikform… Vill endast få bjuda på något mer lättsamt och glädjefyllt! Väl Mött / Arthur

Det hände något under natten.

Det lossnade någonting och jag blev befriad från sorgen, tyngden och rädslan!

Det som gjort så in i helvete ont och skavt inuti mig, flyttade ut och bort.

De tog sitt otrevliga, mörka och förbannat beska, till andra rum och jag…

Jag är befriad! Bara för idag!!
Vaknade upp och kände mig hel. Kände mig glasklar och krispig, som gulnade löv om hösten.

Det hände något under natten. Det lossnade någonting och jag blev befriad från sorgen, tyngden och rädslan!

Det som gjort ont och skavt inuti mig, flyttade ut och bort.

Hel, renad och en känsla av att vilja vara med…

Jag har haft dagar då jag inte vill mer… Vill inte och orkar inte leva, men har ingen önskan om att få dö, heller.

Jag är rädd för döden. Den har överraskat mig så många gånger i mitt förbannade missbruk, att jag är oerhört rädd när han visar sig. Döden.

Döden-helvetet har visat sig utanför beroendets ramar också, för den delen. För många gånger… respekt och rädsla… Rädd för döden. Rädd för att leva och rädd för att ”vara med” och få del av livet…

Knepigt, jag vet…

Jag har tillitsbrist. Jag söker ensamhet och isolering. Jag förstår inte själv vad som händer med mig. Jag vill inte visa hur det är.

Jag litar inte på att någon annan kan hantera det. Jag litar inte alls på att någon vill se det, krama på mig, se min litenhet och ta hand om den blöta hala fläck jag blir. Tillitsbrist.

Jag vill inte dela på det där mörka som kryper i hela kroppen. Kryper omkring som fula råttor och äter på mig, inifrån och ut. Ångest, Skuld och helvetet att ta sig igenom. Jag vill inte gråta när andra ser.

Det finns förvisso ett fåtal människor som jag kan bjuda in till det, men även då är det svårt. Jag vill verkligen inte visa det lilla knytt jag blir. Jag vill och önskar ensamhet med mina tankar, spöken och rädslor. Jag vill få komplimentera, vara ensam med mina funderingar, sorger och minnen.

Jag är undflyende och önskar att få vandra i den där jävla snårskogen ensam och inte känna att jag besvärar.

Jag vill vara jag. Bara jag, och få gegga runt i allt det som kommer emot mig.

Och jag tror att det är en nödvändighet, förutsättning, för att jag ska bli av med det. Få det att lossna och gå…

Om det ska kunna avlägsnas och jag bli hel som människa och man, måste jag få göra på det sätt jag känner till.

Sedan att det är ett gammalt mönster, att sköta sig själv och inte vara till besvär, att inte visa sina känslor, definitivt inte gråta och absolut inte be om hjälp, det är en annan sak. Det här är det sättet jag känner till just nu och innan jag lärt om, så får det vara så här…

Det föll kanske bort någon nyvunnen vän, på de här dagarna! De som inte vill, inte orkar eller saknar lusten att vänta, invänta mig, och det får vara så då… 

Det är en bättre dag. Jag är bättre. Jag är klarare och jag står upp.

Glasklar och krispig, som gulnade löv om hösten.
Det hände något under natten. Det lossnade någonting och jag blev befriad från sorgen, tyngden och rädslan! Det som gjort ont och skavt inuti mig, flyttade ut och bort.

Hel, renad och en känsla av att vilja vara med…

En nyvunnen vän sa till mig, ”Det brukar ta tre dagar. Tre dygn för att återhämta sig och få bitarna på plats igen! De tre magiska dygnen och treenigheten, Fader, Sonen och Den helige Anden”. Det har gått lite över tre dygn och det skedde något i natt. Jag vaknade upp mitt i natten och något var annorlunda. Något kändes mer helt och sammansatt, på något vis.

Jag tror fullt och fast på änglar. Jag vet att de finns. De har besökt mig fler än en gång… Jag har bett böner. Jag brukar göra det sedan jag klev in i tillfrisknandet och för att undkomma missbrukarjävlarna och de andra demonerna…

Jag har haft känslan av att inte ens det, mina bönande böner, har givit lugn, ro och lindring.

Jag tänder ljus, rökelser och tillber min Högre Makt, Gud, Universum, De döda, Anden eller vad du väljer att kalla det och inte ens det har kunna få känslan av olust och sorg att lämna mig…

Men efter tre dygn, efter tre nätter och efter att jag bett mina ”Följeslagare” och de dödas anhöriga om vägledning och hjälp, så… då…

Det lossnade någonting?

Det hände något under natten.

Det lossnade någonting och jag blev befriad från sorgen, tyngden och rädslan! Det som gjort ont och skavt inuti mig, flyttade ut och bort. Vaknade upp och kände mig hel.

Kände mig glasklar och krispig, som gulnade löv om hösten.

Väl Mött / Arthur