En dikt att avnjuta under dagen… Tema? Kärlek förstås! Oavsett hur den ser ut… Väl Mött / Arthur

Förändring och lite förvandling. Egentligen var det väl inte så mysigt att gå ut idag, men jag gjorde det i alla fall. Besökte en kollega! Eller en före detta kollega, numer! Vi drack lite kaffe, samtalade om livet!

Förändring och lite förvandling. Äntligen!

Jag längtar efter befrielse från mitt tidigare leverne och jag saknar lusten att hetsäta liv och glädje…
Men det kommer och jag gör vad jag kan för att förändra… Utseendet. Min attityd!

Egentligen var det väl inte så mysigt att gå ut idag, men jag gjorde det i alla fall.
Besökte en kollega!
Eller en före detta kollega, numer! Vi drack lite kaffe, samtalade om livet! Och äntligen, fick jag håret klippt. 
Det var skönt att bli av med det. Det är skönt att komma längre bort ifrån det jag varit och närma mig den jag är.
Det långa håret har hängt med under många långa destruktiva år… Så, bort med det!
Slutligen.

Jag vill på någotvis finna mig själv igen och hitta den jag vill vara.
För övrigt vill jag vara snygg, hel och ren. Fräsch! Se schysst ut!
Tillbaka till mitt jag! (Dessvärre påminner jag mer och mer till utseendet, om min mamma! Fasa!)
Som min tidigare terapeut sa till mig; ”Nu när du söker, försöker finna och bli den du vill och önskar att vara, så har du ett helt smörgåsbord framför dig att anamma och applicera på dig själv! Välj och vraka! Det som smakar bäst kan du behålla och arbeta med! Resten skiter du i! Men se bara till att det är du som väljer vad du vill vara och bli, och inte samhällets konventioner”! Jag saknar henne!

Och från det ena till det andra… 
Det var väldigt mysigt att möta min tidigare kollega idag. Det var som igår.
Vi har båda erfarenhet av utbrändhet och utmattning och vi samtalade mycket kring det!
Hon har ett fint försprång, för hon har inte, som jag, missbrukat och på den vägen har hon klarat sig utmärkt!
Jag upplevde dessutom att hon har kunnat tillgodose sig alla de ”verktyg” hon har fått i sitt arbete tillbaka till yrkeslivet och tillvaron, via terapi, på ett helt annat sätt än jag själv.
Jag blev uppriktig glad för hennes skull och måste även erkänna att ett viss avund vaknade hos mig.
Men… Jag fick även framtidstro och ett framtidshopp, för kan hon uppleva att det finns mening och mål i tillvaron, som varit så vidrigt fylld med skam, skuld, sorg och trötthet, så torde även jag nå dit.
Det var så härligt att träffa henne och även om jag somnade på tunnelbanan, på vägen hem, av utmattning, så är det med glädje och sann ärlighet jag kan säga; Tack för hjälpen med mitt hår och tack för samtal och glöd. Det gav mig en injektion av liv, hopp och tro!

Det behövs uppenbarligen inte mycket numer, för att jag ska uppleva kärlek, värme och glädje, som en härligt seg, söt och smörig karamell…

Tack för ordet 🙂
Väl Mött / Arthur 

Minnen… Utedasset där det luktade så märkligt. Inte använt på årtionden, men doften dröjde kvar i en blandning med växtligheten runtomkring. Sommar. Sol. Bara ben och min runda mage. Magen som växte sig större och större och mammas eviga tjat…

Utedasset, där det luktade så märkligt.
Inte använt på årtionden, men doften dröjde kvar i en blandning med växtligheten runtomkring.

Doft av sommar. Barr, torrt gräs och torrt sprucket virke.

Dasset var numer grått och väderbitet!

Trappan till dass-dörren bestod av två korta steg av björkplank. Brädor som gav stickor i rumpan och som blev till glödande hetta i sommarsolen.

Om man satt där länge, fick benen gyllene och somnmarbrun färg. 
Och om man rörde på sig för mycket, för att skinkorna somnade och domnade bort, så kröp virkets små, små, stickor genom tyget på byxorna och ansatte huden. Och så småningom blev det gräslig klåda, när träflisorna letade sig ut genom huden igen, och gärna till natten förstås, när man skulle sova på övervåningen av huset.

Men jag satt där ändå. På den lilla torra och väderbitna trappan till dasset, som var gjord av björkved, och filosoferade. Tittade på ogräset som letade sig upp och fram mellan springorna på avsatserna. Tittade ut mot stora vägen och skogen bortanför. Ängarna och träden. 
Inte en bil på flera mils avstånd och det enda som störde lugnet var flugorna och humlornas surrande och en envis uggla i skogen. 
Ibland hördes mamma ilskna röst ropa mitt namn över gårdsplanen. Det störde allra mest. Mamma och henne idéer och besvärande stämma. 

Sädesärlorna flög fritt och lätt över himlen och landade på ladans stuprännorna och försvann.

De byggde sina nästen och bon därinne. 
De var de enda djuren som fanns kvar där innanför ladugårdens röda gamla väggar.
Ladugården där djurdoften och odören av dynga fortfarande dröjde kvar i väggarna och som gav sig till känna så snart man öppnade träporten till ladan. 

Sommar. Sol. Bara ben och min runda mage. 
Magen som växte sig större och större och mammas eviga tjat; ”Ett kilo till! Om du så går upp ett hekto till, kommer byxorna aldrig att passa! Tjockis”!
Mamma hade plockat fram symaskinen och hade ett av sina eviga ”ryck” och påhitt. 

Av ett blått gammalt tyg i gabardin skulle hon sy byxor, kavaj och väst.

Tyget var ljust bebisblått! En skjorta skulle hon få till också! En skjorta i beige och av bomullstyg! Bajsbeige, sa jag och mamma gav mig det onda ögat.

Och tyget till kostymen! Vilket tyg! 
Avskyvärd färg och obehagligt att ha mot kroppen. Men vem bestämde? Inte jag i alla fall. Jag blev inte tillfrågad vad jag önskade klä mig i och ingen tog heller notis om missnöjet jag spred omkring mig. 

Mamma drog i kroppen, stack mig med synålarna vid provningarna och ryckte i tyget vid granskningen av hur de satt på kroppen, hon suckade och sa högt; ”Ja, ett kilo till och det blir inte en byxa till”!

Mig gjorde det desamma! 

Jag kunde sitta där, på trappan till utedasset, rakt upp och ner, och tänka, grubbla och betrakta allting som växte och hördes runtomkring.

Tröttnade jag på det, gick jag ut på skattjakt. Inte så långt förstås, men tillräckligt långt för att finna gamla slängda rostiga konservburkar, glasburkar utan lock och någon sönderrostad bilmotor.

Inga märkvärdiga skatter, men det var lite spännande och dessutom fanns det djur i skogen, för att inte tala om alla tomtar, troll och allt ”småfolk”!
Och medan jag smög omkring där, vid kanten av skogen och närmare vattendraget, pratade jag högt för mig själv. Eller om det var så att jag samtalade med dem som inte syntes. Småfolket.
Ensam med funderingar och tankar som trillade ut ur munnen i en strid ström.

Och sedan hördes mammas röst över nejden igen. 
Mer provdocka. Mer förnedring, mer ”lägga ut” tyget och alla de andra som stod runt omkring och såg på, medan kläderna inte passade och synålarna stack mig i hunden. 
Mamma vrålade på nytt. Ilsket. Surt. Irriterat…
Och när jag vandra tillbaka upp till huset, eftersom jag var en snäll och tjock liten gosse, funderade jag över mitt eget lilla gömsle bakom ladan och bakom dasset. Jag kunde gå tillbaka dit, efter middagen och klädprovningen. Sitta och fundera och höra alla insekter och lyssna på ogräset när det växte sig starkare, högre och kraftfullare. 

Utedasset där det luktade så märkligt.

Inte använt på årtionden, men där doften dröjde kvar i en blandning med växtligheten runtomkring. Sommar. Det doftade sommar.
Njutbart och ensam. Njutbar ensamhet.
Det enda som riktigt kunde störa lugnet var mammas röst, när hon ropade irriterat över gårdsplanen. 
Och den beklagliga stämman när kläderna i satt som det var tänkt; ”Ja, ett kilo till och det blir inte en byxa till”!

Mig gjorde det desamma! 

Väl Mött / Arthur