Dagens Vackraste Ord, Bengt Anderberg och "En Kärleksdikt"… Bara så vackert… Väl Mött / Arthur


En Kärleksdikt…

Gör mig glad i den mörka natten,

gör mig glad med din blick.
Jag vill se hur det glänser i dina ögon!


Det är där jag vill vara.
Gör mig glad med dina armar och håret,
det är det jag vill känna.

Ljuset som faller in mellan persiennens spjälor
från gatlyktan därute och visar att det är mig du ser!
Ett band av ljus utan skugga.

Sorg finns det att bära i riklig mängd,
av glädje inte mer än en liten skäppa.
Inte mer än som ryms mellan tummen och pekfingret.

när jag tar i ditt öra. O, jag vill se
att du blir glad när du ser mig.
Att du har sett på mig när jag sov. 

/ Bengt Anderberg, 1920

"Jag samlar på sanningar. Som vattendroppar i mina händer, glider det mellan mina fingrar"… Om kärleken, tvåsamheten och berusningen… Vara två och älska, älska och älska…

Samlar på sanningar! Jag älskar den här mannen! Jag känner mig som en tonåring igen…


”Jag samlar på sanningar.
Som vattendroppar i mina händer, glider det mellan mina fingrar.
Jag söker riktigheten i verkligheten.
Det regnar över mig. Och jag väljer att känna, känna de kristallklara dropparna mot min hud.
Vad är verkligheten och sakförhållandet, till livet?
Egentligen?”

Detta nyvunna, vackra och glödande, ljuvligt intagande… Kärleken.
Jag har fått ytterligare ett tillfälle att få uppleva och känna kärlek, att få älska, och det med en längtan som emellanåt bränner som glödande sten i mitt bröst.
Känslan av närvaro, kärlek och att vara älskad har, för mig, samma oändliga känsla som sorg. Samma etikett. Landar på ett märkligt vis i samma samling av känslor som de ohanterliga.


Det brinner. Häftigt. 
Rasande, ibland, och ivrigt intensivt.
Jag har älskat på detta sätt en gång tidigare i mitt liv.

Jag skriver om döden ibland. Skriver om min stora kärlek. 
Han som dog.
Och han har varit hos mig och med mig, i över sexton år, men valde att lämna in och lämna över, i halvlek.
Han lever med mig ännu, i mina drömmar, mina dagar och i mina minnen.
Han kommer att finnas med mig i resten av mitt liv, på ett eller annat sätt, och min obearbetade sorg, kommer ifatt mig…

Det som är oerhört skönt med detta nya, spännande och äventyrliga, är att vi båda är gamla nog att veta att vi levt ett liv tidigare.
Jag är ingen barnunge längre. Inte han heller…
Vi har båda andra erfarenheter och kärlekar i våra minnen och hemliga vrår, detta efter att ha levt ett tidigare liv.
Historia. Livet. Att leva…


Jag talar ofta, många gånger och mycket om min numer bortgångne man, ett av mitt livs största händelser, största ögonblick och absolut ett av mitt livs stora kärlekar…
Och även han, min nyvunna kärlek och förälskelse.., Han jag alltid vill vara nära, nära.., har andra erfarenheter och ögonblick av guld, som också han gärna delger.
Han har skatter även han, som han förtäljer och berättar om..
Vi pratar och vi berättar. Förklarar. 
Drömmer oss bort. Delar med oss och önskar…
Det är erfarenheter av livet. Av att ha levt ett minnesrikt leverne och kunna tillgodose sig erfarenheterna.
Vi har passerat avund, svartsjuka och kritik.
Båda har vi lämnat missunnsamhet, jalusi och misstänksamhet bakom oss, för vi vet ju!
Vi vet att vi båda har levt mycket, lite längre och har en historia och bakgrund.
Jag vet, och även min nyfunna själsfrände vet, att allt det som varit, har varit. Historia. Preskriberat. Diariefört. Katalogiserat i respektive minnesbank.
Det mesta av allt förflutet liv har blivit erfarenheter, mognad, kännedom om och kunskap om, livet och att leva.

Jag skriver om honom som jag fick leva tillsammans med i drygt åtta år.
Han som dog.
Jag berättar om den kärleken, och det har också för mig varit ramen för hur kärlek kanske kan se ut, vara och te sig.
Hur den kanske kan kännas och upplevas, igen.
Hur det kanske ska brinna, igen.
Hur det är tänkt att med ömhet vårdas, omhuldas och tas om hand.
Erfarenheterna säger mig, att jag kan göra det bättre.
Jag kan göra det annorlunda och jag har facit, ramar och referenser att tillgå, för att få det att fungera. Den här gången…
För jag har fått ytterligare ett tillfälle att få uppleva och känna kärlek, att få älska, och det med en längtan som emellanåt bränner som glödande sten i mitt bröst.
Det brinner!

Jag fullkomligen älskar min nya kärlek.
Jag är uppslukad, betagen och nästintill besatt.
Mina erfarenheter säger mig att skynda långsamt. Vara eftertänksam, tydlig och även vara lyhörd. Prata. Berätta. Tala om vad som känns konstigt, för mig, och återigen vara lyhörd för vad han, min nya kärlek, vill få sagt och förmedla…
Och jag kan inte med ord beskriva känslan!
Jag kan inte klä detta som bebor min kropp, mina drömmar och min längtan efter honom, med ord.
Jag försöker! Det mesta blir så oerhört poetiskt och ibland generande förargligt, att det blir rent löjeväckande och fånigt.

”Vad var jag, innan jag såg din kärlek, nå fram till mitt jag.
Landa här, framför mig, ankomma mitt hjärta och inta hela min person.
Och vem var jag, innan jag kunde ljuda ditt namn? Smaka på dess sötma.
Drivande vindar, ett intet av tomhet, tömda skatter?
En lång väg att vandra utan mål. Resor utan destination, bottenlösa vatten.
Och dina händer, dina smekningar, fick mig att skälvande inse; ”Jag blir aldrig densamma igen…”
Älskade du, mitt nyvunna guld, dig som jag alltid vill vara nära, nära…
Jag blir aldrig den samma igen!
Aldrig igen…”


Jag är absolut inte det vackraste, med en kropp som inte håller, gör ont och inte hänger med tillräckligt snabbt, och som dessutom har några härliga kärlekskilon för mycket.
Jag är ingen barnunge längre.
Jag har skador, fysiska, av mitt långvariga missbruk.
Jag har även ådragit mig en del neurologiska skador, på grund av mitt skadliga bruk av sinnesförändrade substanser…
Jag har ett minne som en förvirrad bananfluga och jag klarar inte av stress längre.
Och jag har en död före detta man, som följer mig, ser till mitt väl och ve, och även ibland besöker mig! Jag har en galet brokig historia, och ändå…
Min nyvunna kärlek vill vara med!
Han vill hålla min hand. Vara nära. Vara där, och säger att han älskar mig…
Han älskar mig..!

Jag vill tydliggöra att jag har mitt bagage, min ryggsäck, min gegga, att ta reda på och reda upp och bringa ordning i.
Jag har fortfarande kärleksfulla känslor för min bortgångne man, och jag upplever ibland att jag sviker, att jag strandsätter och förråder allt det jag alltid har sagt var mitt livs största kärlek och mitt allt…
Men han är död.

Jag har fått ynnesten att möta en man och en ny kärlek, som ser mig, förstår mig, lyssnar och säger till mig, ”Jag vet att han är där och att han är med dig, men han är död och borta, inte du! Han vill inte att du slutar uppleva kärlek, smek och kyssar, bara för att det gick dig om intet…”

Jag har fått ytterligare ett tillfälle att få uppleva och känna kärlek, att få älska, och det med en längtan som emellanåt bränner som glödande sten i mitt bröst.
Det brinner.
Brinner som eldstormar!

Jag älskar den här mannen! Jag känner mig som en tonåring igen, dock inte kroppsligen, men i själen och hjärtat.
Jag längtar efter honom, min nyvunna kärlek…
Jag önskar att få vara honom nära, nära…
Och… Jag blir aldrig densamma igen!

Väl Mött / Arthur

Dagens Vackra Ord, Melissa Horn och "Jag vet vem jag är när jag är hos dig", utan tvekan en av de bästa poeterna i Sverige. Väl Mött / Arthur


Jag vet vem jag, 
är när jag är hos dig


Jag vet vem jag är
när jag är hos dig

Det tar ett tag för mig
jag kanske glömmer hur man gör
sist var himlen vit som papper
ovanför

Men jag har slutat säga nej
nu ska jag göra vad jag kan
jag ska riva mina murar
tills vi ser varann

Jag vet vem jag är
när jag är hos dig


/ Melissa Horn