God Morgon… Jag börjar dagen med en Kärleksdikt av Roy Croft… Till min man och bästa vän… Njut orden! Väl Mött / Arthur

Kärlek.

Jag älskar dig
inte bara för vad du är
men för vad jag är
när jag är med dig.

Jag älskar dig
inte endast för vad
du har gjort av dig själv
utan för vad du gör av mig.

Jag älskar dig
för det stycke av mig
som du lockar fram.
Jag älskar dig
för att du lägger din hand
på mitt överfyllda hjärta
och blundar för
alla löjliga, svaga ting
som du trots allt
suddigt förnimmer där
och för att du drar fram i ljuset
alla de underbara egenskaper
som ingen annan sökt
tillräckligt länge för att finna.

Jag älskar dig
för att du hjälper mig att göra
av all bråte i mitt liv
inte ett värdshus
utan ett tempel
av mitt arbete
av varje min dag
inte en skamfläck
utan en sång.

Jag älskar dig
därför att du gjort
mer än någon trosbekännelse
kunnat göra
och mer än något öde
kunnat skapa för att ge mig lycka.

Du har gjort det
utan minsta beröring
utan ett ord
utan ett tecken.
Du har gjort det
genom att vara dig själv.

Kanske det är det
som menas med en vän
när allt kommer omkring.

/ Roy Croft


Att vara deprimerad, som i mitt fall tidigare under året, och lägga på sig över tjugofem kilo i kroppsvikt, gör inte tillvaron bättre eller enklare på någotvis… jag är den där typen som varit, i min ungdom, straffande och tyvärr agat min kropp på olika sätt.

Bilden till vänster tog min man i början av sommaren.
Bilden till höger togs på senhösten i år, 2015.
Mellan dessa bilder är det minus tio kilo.
Jag har visat dem förr, men bjuder på dem igen…
Ytterligare tio kilo har ”runnit bort” sedan dess.

God förmiddag världen, Stockholm och Alby!

Jo, det här med min kropp och min vikt. Är det av vikt? Är det viktigt?
Att se ut och att trivas? Att vara och att ”se ut”…

Jag kan tänka och tro, att om man inte trivs i sin kropp och inte med det man har sin själ boende i, så blir det absolut inte bättre om man lider av psykisk ohälsa.
Att vara deprimerad, som i mitt fall tidigare under året, och lägga på sig över tjugofem kilo i kroppsvikt, gör inte tillvaron bättre eller enklare på någotvis.
I mina mörkaste dagar, som blev till månader och nästan ett år, så tröståt jag! Mängder. Smög med maten. Smög med glass, godis och mängder med kolhydrater. Jag kunde sitta och äta stora mängder med glass, smågodis och nötter framför teven och inte ens märka att jag blev övermätt och rent av spyfärdig. 
Och jag fick i mig mängder med onyttigheter och hela tiden kände jag att det inte spelade någon roll, för mitt liv var ändå slut, över och överstökat. Fullständigt galet och absurt och det blev en ond cirkel av det där, för ju sämre jag mådde desto mer åt jag och desto mer gick jag upp i vikt och desto sämre mådde jag… Och då åt jag ännu mer och tröstade mig med ytterligare godsaker och så var liksom cirkel sluten… Runt och runt…
Jag hade ingenting mer att ge och inte heller någonting att erbjuda andra människor.
Och ju mer jag stoppade i mig, desto större blev jag ju. Och, plötsligt, så är det som om man vaknar upp en dag och ser hela härligheten och tänker; ”Hur fan gick det här till? Igen? Varför blev det så här, igen”?

Jag är dessvärre den där typen av man och människa som gått upp, gått ner i vikt och gått upp i vikt igen! Jojo! Uppochner!
Och jag är den där typen som varit, i min ungdom, straffande och tyvärr agat min kropp på olika sätt. Tuktat och tränat! Tränat och svultit! Och detta bara för att jag trott att jag måste se ut på ett speciellt vis. Jag har förlagt min egen trivsel på andra och på vad jag tror att andra ska tänka och tycka om mig! Objekt! Subjekt!
Jag har bestraffat mig och torterat min kropp på så många olika vis, att det förmodligen skulle ses som sjukligt… Dessvärre även med droger!
Och det syns och det känns numer, i och på kroppen. 
Och det är så lätt att säga att det bara är att fixa och göra någonting åt sin utseende, om man inte trivs. ”Det är bara att plocka fram disciplinen och köra igång”! Det är bara att göra och det bara att göra om och göra rätt! Trivs du inte? Fixa det!
Det är ju skitsvårt! Det är ett hästjobb! Det är galet vad mycket ledsamheter och sorg det finns i att inte uppskatta sin fysiska kropp! Det finns mycket skam i att inte vara bekväm i sin kropp och det finns väldigt mycket negativa tankar kring att inte känna sig fin, härlig och vacker.
Och är man dessutom deprimerad och ledsen, så är det så jäkla lätt att ta till mat och sötsaker som tröst!

Foto; Per Lundström 

Och återigen drar man, eller jag själv naturligtvis, igång med att motioner, byta kosthållning och dra igång projekt ”förnya din kropp”.
Och stenhårt, tillsammans med min man och bästa vän, kickade jag igång LCHF och det som jag trodde skulle ta en evighet att få ordning på, har tagit mig fem månader lite drygt och plötsligt har jag tappat bort tjugo kilo!
Jag säger inte att just det där med att gå ner i vikt får hela tillvaron att bli bättre, trevligare eller mer positiv, men det gör det onekligen lite trevligare och mysigare att ha en kropp som är mjukare och smärtare. För övrigt så kan jag skriva under på att det gör gott för självkänslan.
Och jag känner mig nöjd nu.
Jag tänker fortsätta att strypa alla kolhydrater och jag tänker fortsätta att äta som jag hittills har gjort, för det är enkelt och det finns många andra fördelar med att ta bort socker och kolhydrater, men jag återkommer till det senare idag. Det finns en del att skriva om det där…
Jag tänker att om jag går ner lite till, så är det okej och en bonus, gör jag inte det, så är jag nöjd.
Och för första gången i mitt liv så är jag belåten, glad och tacksam för den här kroppen och jag känner ju att all misshandel av den har satt sina spår, rent fysiskt, i from av smärtor och värk. Huruvida just det stämmer, återstår att se, för utredningen är inte på långa vägar färdig och det skulle kunna vara så enkelt att jag ärvt, av mamma och mormor, reumatism och Artros.

I alla fulla fall… Jag har en okej kropp, jag är okej och det är bra för själen, hjärtat och självkänslan. Och… jag vill tillägga, att jag fortsätter och tänker göra vad jag kan för att komma i ordning med värk, smärtor och få till en fullt fungerande kropp!
Och det där med att vara nöjd och tycka att man är okej, det kommer med åldern! Detta sagt till dem som är under trettio och krigar med sina kroppar och sina utseenden! Acceptans och att tänka ”vad vill jag”, är förutsättningen för att komma i ordning med kroppen och själen…
”Vad vill jag”!?

Tack för ordet! Vi hörs under dagen! Tack för din uppmärksamhet och för din tid! Väl mött och ta ingen skit idag heller!
Väl Mött / Arthur 

Jag är så bekväm och "hemma" med mina två vänner, att jag kan vara mig själv, vara precis som jag är och jag behöver inte dra igång "Cirkus-Arthur", för att vara social, "kul" och utåtriktad… Kärlek, säger jag bara. Älskar dem!

Facebook; ”Cupcakes & Chaos”,
En Personlig Blogg.

Det blev en av de roligaste dagarna på länge, igår.

Jag mötte mina två kvinnliga vänner och vi åt tillsammans och umgicks under jullunchen på vårat tidigare Stödboende.
De var faktiskt en hel del av den ”gamla” personalen kvar och på besök, och det blev ett härligt kram och pusskalas.
Det var så jäkla roligt!
Jag tappade andan och blev vansinnigt trött efteråt, naturligtvis, jag var tvungen att sitta ner och andas… men jag valde ändå att ta en kopp kaffe tillsammans med dem efteråt och bara sitta ner och samtala om det mesta tillhörande livet.
Ägnade en tanke till dem som gått bort i sitt missbruk och vi talade om politik, vänner och framtiden…

Jag är så bekväm och ”hemma” med mina två vänner, att jag kan vara mig själv, vara precis som jag är och jag behöver inte dra igång ”Cirkus-Arthur”, för att vara social, ”kul” och utåtriktad.
Jag tog det verkligen lugnt.
Jag var bara den och det jag är, just nu, och jag blev inte dränerad på energier eller mina krafter just då, och jag bara flöt med och hängde på i dessa två underbara kvinnors varande.
Men, som du vet, så blir det alltid grubblerier och ältande efteråt, men de känner mig så väl att jag faktiskt kan förstå och inse att jag är en helt okej kille, även om jag inte är helt hundra och inte mår så bra (Och nej, jag upplever inte mig själv som gnällig just nu. Det är som det är, med livet…)

Jag funderar, utvärderar och analyserar alltid efteråt, som en egen lite inre enkät, huruvida jag var okej, vad jag sa, vad jag gjorde och vad jag inte skulle ha gjort eller sagt.
Det fick vara som det ville med det där, kände jag och det gick bra att bara vara och bara ta det lugnt. Jag är uppskattad och omtyckt oavsett… Cool känsla!
Jag tycker naturligtvis, kanske, ändå, att jag hade kunnat bjuda till och vara mer social och prata, skratta och bjuda på mig själv lite mer än vad jag gör och gjorde, men nu är det som det är och mina vänner älskar mig ändå. Mycket…

I alla fulla fall…
Vi fick sällskap av en underbar och dynamisk man ur personalen, som vi alla tre känner mycket väl.
Han arbetar som behandlare på Stödboendet Lönnen, och hans person och färgstarka jag, smittade snabbt av sig. En fullständigt galen, färgstark och energifylld man!
Underbar och förbannat rolig! Livsbejakande! En energiinjektion!
Och så en av av mina väninnor, Maria, som kommer från Chile, en härligt latinamerikansk kvinna, som syns, hörs, helt jordnära, glad, och självklart temperamentsfull och lysande, utgjorde en del av detta färgstarka sällskap…
Färger i rött, guld och orange, beskriver hennes person. Det liksom sprakar om hela henne! Och hon är högljudd. Hon pratar högt, gestikulerar och skrattar med hjärta och mage, så att alla andra i omgivningen vänder sig om och undrar nyfiket vad som händer!
Hon är underbar… Min raka motsats!
Jag upplever mig själv som lite stel och tillknäppt och min vän Maria är öppen, tillgänglig och inbjudande! Ett härligt litet gäng under lunchen!
Och så min älskade vän ”Vera”, som bara är självklar, insiktsfull och klok.
Jag har sällan mött någon med så självklara värderingar, schyssta åsikter och med en självinsikt som är så sund och imponerande. Hon står för den hon är. Passar det inte, så går det utmärkt att gå ifrån.
En förbannat smart kvinna, som faktiskt kommit på att hon är det och börjat studera igen! Insiktsfullt!
Jag uppskattar hela hennes uppenbarelse och hon bryr sig inte så mycket längre, ”Jag är för gammal”, men hon är så sockersöt och lockande i sina mössor och vackra kropp… 
Dessa två är dock oerhört envisa och i diskussioner oss tre emellan, kan jag bara skratta högt… Det är som om ”Envis och Envis” är ute och samtalar om viktiga reella saker och båda skall absolut ha rätt och sista ordet.
Jag påpekar det ofta, men det är så galet roligt att lyssna till dem…

Kärlek, säger jag bara… Älskar dem! Vi är ”De Tre Musketörerna”, som en ur personalen sa till oss!

Det var roligt, underhållande och väldigt mysigt!
Helt okej mat och väldigt trevligt!
Somnade dock, som alltid, i någon timme när jag väl var hemkommen och jag vaknade aldrig riktigt till liv igen. Så trött!
Dåligt samvete förstås, för husdjur och min man och bästa vän, eftersom jag var helt slut och inte orkade leka med katterna och inte heller vara social med min partner…
Jag får vara nöjd och jag är glad att jag kom iväg. Tvekade ända in i det sista, förstås, men visste dock att jag hade tid och utrymme för återhämtning under dagen idag.
Jag är lyckligt lottad. Jag har vänner. Jag har en härlig man och två underbara djur! Glädjande och erkännsamt! 

På återläsande under dagen. Jag har många meningar och fler ord att skriva ner! Tack för att du tar dig tid och lust att läsa.
Väl Mött och njut dagen! / Arthur

Och DU… ”Ta ingen skit”!