Han tror att jag sitter uppe hela nätterna och ser på teve… och naturligtvis somnar jag. Ni har inte en susning om hur det är att leva med ångest och frågor kring livets meningslöshet, så sluta och låtsas som om ni vet… Ni vet ingenting, om ni inte varit där själva! Var försiktig med medmänniskorna! Tack!

Foto; Per Lundström

Lördag förmiddag.
Jag klev upp, tillsammans med min man och kärlek, 05.00.
Som alltid; Kaffe, tända ljus, tystnad, katter och fåordigt. Jag uppskattar det!

Det blev en sen Fredag. Fredagen gick över i en tidig Lördag, eftersom jag såg på en sämre film på teve och somnade gott på soffan.
Det var förövrigt ingen film jag tänker nämna här i min Blogg, jag tänker inte rekommendera den, den var kass, och sedan stapplade jag in till sängen sent på nattkvisten.
Min man och kärlek hävdar bestämt att jag vänt på dygnet, men så är det inte alls… Jag borde inte bry mig om det, eftersom jag själv sitter inne med hur det är, egentligen, men jag blir ångestfylld och det gör mig irriterad!
Kanske att jag är sen i säng, för klockan brukar bli runt tolv, men oftast somnar jag i soffan, med en pläd och en av katterna på sidan om min trötta kropp och jag sedan vaknar till liv där vid ett eller halv två.
Han tror att jag sitter uppe hela nätterna och ser på teve och det gör jag ju i och för sig, lite beroende på hur man ser det!
Jag sitter/ligger framför apparaten och somnar där, med teven på… Ett lite svagt surrande ljud, som känns tryggt, mjukt och mysigt och naturligtvis somnar jag.
Det gör naturligtvis ingenting, men det retar mig att han tror att jag vänder på dygnet, roar mig och ser på teve nätterna igenom och att jag ”passar på” eftersom jag ”bara” går hemma och drar hela dagarna.
Som alltid försöker jag att ha ett ”mål” om dagen, att göra någonting varje dag, om det så endast är en promenad, och jag försöker att hålla mig på benen och vara ”nyttig”, men det mesta av tiden går faktiskt åt till att sova och vila. Just nu är det så, och det oroar!
Det irriterar mig, när jag själv är oroad, får dåligt samvete och ångest för att jag sover så mycket, att han och några med honom, tror att jag drar benen efter mig för att jag kan och för att jag underhåller mig själv med skräpfilmer och skrivande på nätterna.
Jag befinner mig fortfarande i kölvattnet av min långdragna depression och jag är ännu nedstämd, så jag vill inte höra, veta och känna av vad andra tror att de vet om min situation.
Är det inte märkligt att människor som står utanför en själv, de som finns i ens kringnärhet, fortfarande tror sig veta vad som är bäst för en och vad lösningen skulle kunna vara för ett bättre liv och en bättre tillvaro?
Jag kan vidareutveckla det där, för jag, och många andra med mig som lider av mental ohälsa, är jä*ligt trötta på att höra andra människors goda råd…
Det är inte det enklaste att ”rycka upp sig” och företa sig saker och ta tillvara på livet, när varje dag är en fråga om överlevnad och att inte låta de mörkaste tankarna ta överhanden.
Och när man varje dag, ensam och själv, för en kamp för att lämna dödstankarna därhän och faktiskt övervinna varje dag, så är det inte det enklaste att; ”Ta en promenad”, ”gör någonting människa…” eller ”kamma till dig”…
Låt mig säga så här; Ni vet ingenting! Ni har inte en aning! Ni kan aldrig föreställa er hur mitt och andra människors liv känns, ser ut och ter sig, när det alltid är en fråga om att leva, överleva eller att ens kunna ta sig genom dagen!
Ni har inte en susning om hur det är att leva med ångest och frågor kring livets meningslöshet eller huruvida livet tar slut idag eller i morgon, så sluta och låtsas som om ni vet…
Ni vet ingenting, om ni inte har varit där själva!
Och har ni varit där, i det svarta, så kanske just din lösning inte passar mig eller någon annan! Var försiktig med medmänniskorna, för ni har inte en aning, egentligen! Tack!

Jag ska njuta dagen idag.
Jag har haft ett par dagar som jag mått ganska bra! Jag ska försöka att städa lite, vila, lyssna på musik och bara umgås med mig själv och katterna!
Min man och kärlek arbetar, så jag kan gå hemma hos honom i Alby och pyssla lite… Kanske att jag drar mig hemåt till min egen vrå i Bagarmossen? Problemet är bara att jag är så oerhört trött och vill inte heller vara ensam! Jag längtar efter honom, min man, hela tiden!
Att kärlek kan kännas så…

Tack för din uppmärksamhet och din tid!
Tack för ordet… På återläsande!
Väl Mött / Arthur 

Vi ska träffas och äta tillsammans för första gången på mycket länge och jag ser verkligen fram emot det… Jag skulle kunna bosätta mig på en öde ö, utan kärlek, utan vänner och utan katterna, bara för att finna lugn och ro…

Det är dags för den efterlängtade jullunchen med mina två bästa vänner.

Vi ska träffas och äta tillsammans för första gången på mycket länge och jag ser verkligen fram emot det.

Det är vårt tidigare gemensamma boende som har sin årliga julbuffé och vi åker dit, för att umgås, träffa tidigare personal och för att äta en helt okej jultallrik.

Det har dock visat sig att det nästan inte är någon av den ursprungliga personalen kvar, och då är det ”bara” ett och ett halvt år sedan jag flyttade därifrån!

De flesta har slutat arbeta på Stödboendet Lönnen, Östermalm.

Det säger dessvärre en del om arbetsplatsen och arbetsmiljön där. Det är inget nytt i och för sig, för just det boendet styrs av två kvinnor som använder sig av filosofin ”management by fear” och dessa två är naturligtvis kvar på boendet. De uppskattar personal med lite brunare tungor och anställda som är Ja-sägare, om jag säger så…

Det angår inte mig längre! Men jag känner så väl igen det där från mina egna tidigare arbetsplatser och jag ”går igång” på det, eftersom jag själv tillhörde personalgruppen av smeksamma Ja-sägare. Pinsamt men sant!
Och jag blir irriterad när jag påminns om det, för jag skulle ha sagt mer och gjort mer, än vad min fega person vågade!

Jag hoppas bara att de som slutat på Stödboendet Lönnen funnit bättre och schysstare arbetsmiljö.

Jag och mina två vänner ska dock äta lunch med en av de få som är kvar av personlaen på Lönnen och det ska bli väldigt roligt och trevligt att få träffa honom. Det är länge sedan nu… Han är rolig och en jäkel på att få alla omkring sig på gott humör!

Det har varit, som du förstått, ett par dagar som varit oerhört tuffa och tunga. Det känns bättre. Det känns lättare. Det har lättat.

Jag funderar mycket över relationer, det som gör relationer svårt, och jag har tänk en del kring det som skulle ha gjort det enklare för mig att leva, äga följsamhet, och må bättre.

Om jag inte hade en kärleksrelation, så skulle min tillvaro vara mycket smidigare och enklare, för jag skulle onekligen undkomma alla grubblerier kring huruvida jag duger, om jag gjort fel saker, sagt fel saker och om jag får och kan göra som jag vill. Jag är osäker.

Jag är rädd och jag saknar validering och bekräftelse. Jag behöver mer och jag vill ha mer…

Det är inte bara min kärleksrelation som ”besvärar” alla mina grubblerier. Även mina få vänner skaver hål på mig, river liksom i mig, och detta bara för att jag inte är tillräcklig, inte är mer tillgänglig och inte heller har lusten, orken eller glädjen att ses och umgås…

Det blir sådana komplikationer hos mig, eftersom jag hela tiden tänker på vad jag säger, vad jag gör och hur jag ”är”.

Jag skulle kunna bosätta mig på en öde ö, utan kärlek, utan vänner och utan katterna, bara för att finna lugn och ro och slippa alla kraven, alla fordringar och samhällets alla konventioner.

Jag är oerhört trött på mig själv. Jag är oerhört less på att jag aldrig duger, att jag alltid tänker på vad vad säger, hur jag säger det och hur jag som person faller ut i andras ögon.

Jag behöver arbeta mer med min självkänsla. Jag behöver spotta upp mig och jag behöver inse mitt egenvärde och att jag är värdefull.

Och… jag behöver min terapeut! Jag saknar samtalen och jag saknar att ständigt ha mina funderingar och mitt tankesätt ”uppdaterat” och fräscht! Jag behöver verkligen nya ”inputs” och nya tankebanor hela tiden, för att hålla mig själv uppdaterad och för att hela tiden hålla ”färskvaran” igång.

Nya tankebanor och positivt tänkande är en färskvara och måste ses över ständigt… I vår har allt det där förmodligen lagt sig tillrätta igen!

Ta hand om dig därute i världen.

Jag upplever att vår planet befinner sig i ett stort kaos och det blir inte bättre av idioter som Donald Trump! Jag får rysningar av att tänka på det…

På återläsande! Tack för uppmärksamheten!

Väl Mött / Arthur 

…det är tredje Advent, och jag tänker ha en dag i sängen! Och vardag som helgdag, så fräter samvetet på mig. Alltid och jämt, knaprar ansvarskänslan och min moral på mig. Jag blev till slarvsylta och mos… Återhämtade mig aldrig… Utkonkurrerade, förlorad och förlorare!

Tredje Advent. Lucia.

Jag tänkte ha en Söndag i sängen. Se lite slött på teve, umgås med katter och skriva lite grann.

Jag tar med datorn som sällskap.

En kopp kaffe kanske och med lite frihet från samvete och ångest, tänker jag äta min lunch där. På en bricka. I sängen. Hemma hos min man och kärlek, i Alby!

Kanske att jag till och med får igång en gammal film på teven i sovrummet, man vet aldrig.

Det svåra för mig är att jag alltid har ett samvete.

Jag har alltid en känsla av att jag borde, skulle kunna och måste…

Mitt samvete säger mig att jag har ofrånkomliga krav av att vara ”nyttig”, göra ”bra saker” och uppnå någon typ av ”resultat”. Jag måste ”leverera” och jag måste hela tiden vara effektiv, duglig, känna mig tjänligt duktig. Jag avskyr det! Det äter på mig, inifrån! 

Jag känner mig lat, slö, dum och fullständigt onödig. Jag inbillar mig att alla andra, inklusive min blivande man, tänker, känner och upplever samma sak! Bara slö, lat och oföretagsam! 

För när alla andra går till sina arbeten, så vilar jag lite till och sedan tar jag itu med mina göranden under dagen och numer går det inte fort. Mina ”måsten” är inte många i veckorna, men det tar tid och det tar planering för att få ihop det!

Och vardag som helgdag, så fräter samvetet på mig. Alltid och jämt, knaprar ansvarskänslan och min moral på mig.

Om det bara kunde få vara i bakgrunden, som en radio på låg volym, och om jag bara kunde låta det vara… Men nej! Det är som om det där jag blev matad med under min uppväxt och även i en del av mina kärleksrelationer; Att vara bra, visa goda resultat, göra gott ifrån sig, sköt sig själv, ”är du lat din jäkel”, göra något nyttigt, jobba mer, ta med jobbet hem, och ”du som bara går hemma”… ”Vem tror du att du är”.., det ekar i tillvaron hela tiden!

Jag kämpar med det där! Jag jobbar hårt med att acceptera min nya situation och mitt nya sätt att leva och vara.

Orken finns inte längre. Lustan finns inte mer och min strävan efter resultat och prestation är som bortblåst!

Men mitt alltid så ”bra”, ”duktiga”, ”produktiva” och mest ”strävsamma” jag finns naturligtvis kvar hos mig och det är den lille gubben som är mina referenser och min källa för meriter. Det är den fulingen som fortfarande är min identitet!

Och jag var ju bra! Jag var duktig! Jag ville vara bäst!

Jag var en jäkel på att arbeta när jag väl var yrkesverksam. Jag var en sjutusan till kille att ställa upp och sa alltid ja! ”Självklar är jag med”… eller, ”Jag fixar det där! Jag tar hand om det! Jag ordnar”, som en papegoja sa jag alltid; ”Jag sköter om det där, jag ser till att det blir gjort, jag kan och jag vill”.

Jag trodde, seriöst, att jag outbytbar, oersättlig och att jag var en av dem som betydde mycket för min arbetsgivare.

När jag väl brände ut hela min person och jag gick i bitar av trötthet och sorg över att vara slut som människa, ersattes jag på en eftermiddag.

Min första utmattningsdepression hade jag sommaren och hösten 2005.

Jag var ledig i två veckor. Låg hemma och grät. Orkade inte duscha och ville inte äta. Rehabilitering? Knappast! Mer medicinering och dessvärre mer droger (Alkohol är en drog, vilket jag syftar på i det här avseendet!)

Hösten 2006 kom nästa dråpslag och det blev värre än den första. Lugnande, antidepressiva mediciner och någonting att sova på… I samma veva dog min man, ett av mitt livs stora kärlekar… Jag blev till slarvsylta och mos… Återhämtade mig aldrig… Utkonkurrerade, förlorad och förlorare!

Och när man faller stenhårt mot golvet och inte orkar ta sig upp igen, så vaknar det där duglighetsmantrat och sårbarheten till liv.

Sårbar för att man inte räcker till längre. Sårbar för att man är utkonkurrerad och borta från spelplanen. Att duga, att vara ”bra” och göra rätt ifrån sig, tuggar i huvudet och självförtroendet slår i botten. Totalt värdelös och totalt jäkla oanvändbar.

Och så tror man, man hoppas, att man skall kunna komma igen, ta sig tillbaka! Och så inser man det tragiska, att hela ens person och varande faktiskt existerade enbart genom yrke, prestige och framgång!

Självklart blev det en sorg. Det blev förbannat sorgligt att ens hela identitet låg i att vara bäst, vara bra och tro sig vara oersättlig…

Och mantrat går i tretakt; ”Du duger inte, du duger inte, du duger”…

Och jag är så medveten om det, hela min livssituation, och jag ser det så klart och tydligt, hur det är, hur jag tänker och jag vet ju varför!

Jag har svar och jag har hela samlingen med lösningar och jag vet även varför mitt inre snurrar på som en LP-skiva med repor och skador.

Jag vet varför, och ändå så löper hela min själ amok för att jag inte kan, inte orkar och för att jag ständigt är på min vakt för att jag är rädd att nedstämdheten och depressionerna ska ta mig i sitt grepp.

Men att veta och ha svar, behöver nödvändigtvis inte betyda att man kan leva i dem, leva med dem eller acceptera att det är som det är…

Jag arbetar med det och jag försöker att finna acceptans, men duktighets-Arthur knackar mig hela tiden på ryggen och gör sig påmint…

Skuld, skam och dåligt samvete, som snabbt blir till ångest och frågor om varför…

Men idag, en Söndag som denna, när minusgraderna krafsar på rutorna, och det är tredje Advent, så tänker jag ha en dag i sängen!

Jag tänker bo där och grotta ordentligt. Jag tänker bygga mig lite trygghet och jag ska verkligen försöka att bara låta allting annat vara, njuta och smeka katterna på magen och dricka en stor kopp mörkrostat kaffe…

Jag lovar ingenting, men jag ska ge det ett allvarligt försök!

Väl Mött  och tack för ordet!

/ Arthur 

Njut dagen!