Jag har en röst och jag har någonting att säga!
Är jag inget värd för den ena och mindre värd för den andra!?
Pratar vi bara pengar och ekonomi?
Varför är jag återställd, diagnosfri och
färdigbehandlad på en institution och inte alls välkommen på nästa?
Gamla halvfeta missbrukare är inte välkomna inom psykvården och i Beroendevården är vi, efter viss tillryggalagd tid, helt plötsligt färdigbehandlad! Ingen vill ta ansvar och tänker hjälpa till!
”Här kan du inte komma och be om hjälp”!
Men nu ska ni lyssna till min röst och det jag har att säga.
Jag går inte med på det här!
Tror ni verkligen att ni kan behandla mig, människor, precis som ni vill?
Tror ni verkligen att jag, i min rädsla och i min osäkerhet, bara ska säga ”Ja, tack”! Och vara nöjd? Tror ni att ni kan köra över mig lite som ni vill!?
Tror ni verkligen att jag är en fullblodsidiot?
Tror ni att jag köper all ”bullshit” som ni serverar mig?
Läkare, personalen på socialförvaltningen, terapeuter och sköterskor, ni fabulerar bara ihop er historia efterhand och vart efter tiden går.
Ni måste verkligen tro att jag är dum i huvudet, som inte begriper vad ni håller på med?
Fuck you, säger jag bara!
Jag är så trött. Jag är ledsen! Jag längtar bara att få lämna det här bakom mig och komma vidare…
Jag har ingen som helst erfarenhet av allt det här! Jag vet inte och kan inget alls och jag förlitar mig till er som säger er veta…
Och ni bara leker och tror att jag, och alla andra förbannade missbrukare, ska finna oss i det här?
Jo, det var ju det också…
”Detta är inte vårt ansvar längre… Ta en nummerlapp och leta vidare, här är du inte välkommen”!
Jag är så oerhört ledsen, arg, sårad och härsken.
Kränkt, skymfad och förorättad!
Var hör jag hemma i livet, tillvaron och världen!?
Varför lyssnar ingen på det jag säger, det jag önskar och vad jag vill?
Och var hör jag hemma i sjukvården?
Vem tar ansvar och vem anser att de kan vara mig behjälplig i mitt mående och i det som ska bli en friktionsfri, fungerande och följsam vardag.
Vad håller alla på med!?
Är ni medvetna om att det är en människa i allt det här…
”Det här är inte vårt ansvar, du är färdigbehandlad här, en ny remiss kanske..”?
Och varför skyller alla ifrån sig?
Alla skyller på alla. ”Vi vet inte? Ingen har talat med oss? Vadå remiss och vadå kommunikation? Tala med vem då och hur”..?
Varför lägger alla ansvariga läkare, sköterskor och terapeuter över ansvaret på varann och de olika enheterna som jag varit inblandad i?
Varför är inte jag, som före detta missbrukare, rumsren, anständig nog och välkommen, inom psykiatrin?
Varför hänvisas jag hela tiden tillbaka till Beroendevården, där de tycker att jag är färdigbehandlad och redo för att psykvården ska ta över.
”Det är anmärkningsvärt att de sänder remissen tillbaka till oss”, säger min terapeut på Capio Maria Beroendevård.
”Du är färdigbehandlad här på Beroendevården och det är psykvårdens ansvar att hjälpa dig”!
Och vidare fortsätter personalen på Maria; ”Varför ringer inte Psykiatrin upp oss och för en dialog? Varför lämnar det över allting utan ett samarbete, till oss? Och varför hjälper inte de dig, de har ju allting där ute på Affektiva programmet och Huddingesjukhus? Behandling och KBT-terapi”!
Ja, inte vet jag!?
Vad ska jag säga? Har ni i er tur provat att föra en dialog med dem på Huddinge och hört efter hur de tänkt kring mig och vad som skall göras för min räkning?
Har ni på Capio Maria försökt att tala med ansvariga på storsjukhuset?
Nej… De har ni visst inte gjort!
”Kommunikation”, som min gamla chef alltid vrålade!
”Det är inte det att vi inte vill hjälpa dig, men du tillhör inte vårat bord längre”!
Jag ber om en ny tid hos läkaren på Capio Maria Beroende Centrum, eftersom jag är angelägen och tycker att jag måste tala med henne om den remiss som är skickad från psykiatrin och Huddinge Sjukhus. För på Huddinge önskar de att jag ska få hjälp med min nya medicinering och insättningen av den, eftersom det inte är helt riskfritt.
De ber att Capio Maria ska bistå mig.
De återsänder remissen från Affektiva programmet och Huddinge Sjukhus, till Capio Maria.
För… På Huddinge anser de att jag har alla papper, all dokumentation, en pågående behandling på Maria och det är bättre, det är smidigare för mig..
Och ”Utredningen är färdig här. Du hör hemma i beroendevården”!
Och det stämmer visserligen!
På Capio Maria har jag nött på linoleumgolven i ett och ett halvt år.
De känner mig och jag vet vilka de är som arbetar där. Allt och alla från tjejerna i receptionen till städerskan som städar våningsplanen.
Jag ber om hjälp och jag ber om en tid.
Jag ber om utrymme och jag vet inte vad som händer…
Läkaren ringer upp mig och plötsligt upplever jag att de inte alls känner mig! Detta är min tredje läkare på Capio Maria under ett och ett halt år, plus och minus någon ställföreträdande.
Och det är som om de inte läser och studerar det som de ska besitta kunskap om.
De vet inte vad de talar om, helt plötsligt och deras gemensamma och mångåriga erfarenhet ska göra mig, och andra patienter i samma situation, trygga, skyddade och säkra.
Det har inte ens läst viken typ av diagnoser jag har.
De vet inte hur jag är och hur jag fungerar.
De bryr sig inte alls, om du frågar mig som sitter mitt i eldstriden, om hur jag önskar ha det och de frågar inte heller hur jag faktiskt reagerar och agerar på allt som är nytt, främmande och osäkert!
Det bara gör. De frågar lite korta och snabba frågor via telefonen och de ber mig att sitta ner i båten och ta det lugnt.
Jag har tragglat och tjatat om detta i snart ett år.
Jag har bett om hjälp och jag har bönat om att de skall göras någonting så att även jag får en lättare tillvaro.
De säger att de vill hjälp mig, men det är inte deras ansvar.
Alla vill hjälpa till, få mig att må bättre, men det är inte ”vårat bord”.
”Inte vårat ansvar”, och nu… 
Vi skickar remissen vidare och förresten; ”Du kan klara din medicinering själv! Det går bra. Vi har inte tid och dessutom är du ju färdigbehandlad hos oss”!
Detta som var så viktigt att jag verkligen fick hjälp med!?
Och hade de läst på om min diagnos ADD och vad det innebär att även ha sjukdomsbedömningen Bipolaritet, så hade de vetat om hur snabbt det svänger i mitt mående.
De hade vetat vikten av rutiner, vanor och att nya möten med nya människor är arbetsamt, energidränerande och psykiskt utmanande.
De hade haft kunskap om hur länge jag varit deprimerad, att jag inte orkar så mycket mer och att jag i den här röran börjar oroa mig inför nya möten, nya mediciner, nya läkare, nya terapideltagare och alla telefonsamtal.
De borde ha haft koll på mina tvångstankar och mina mörkaste, allvarligaste och fullständigt absurda funderingar.
Om de hade läst på och verkligen haft den kunskapen de hävdar att de har, då hade de haft insikten om att jag inte klarar av konflikter, konfrontationer och är mindre bra på att hantera min och andars ilska.
Men jag är förbannad och jä*ligt arg!
Och vidare…
I min ”tidigare” terapigrupp är det nya deltagare, nya medarbetare och nya människor.
Det är nya sköterskor och det är ytterligare främmande människor att möta, lära känna och vara socialt trevlig emot, och allt emedan jag själv går sönder inombords och bara längtar efter att få lägga mig ner och sova.
Hellre döden dö, faktiskt…
Jag nådde bristningsgränsen i går morse och känner uppgivenhet och sorg.
Ingen bryr sig. Ingen bryr sig genuint om mig, egentligen!
Och ni kan erkänna nu, personalen och de som arbetar på Capio Maria och inom psykiatrin, att ni tjänar inga pengar på mig längre.
”Slussa honom vidare och så tar vi in nästa misslyckade och patetiska lilla missbrukare”.
Och jag själv..?
Remissen skickas till nästa instans och till nästa utkikspost, där jag redan vet hur det kommer att låta och vad som kommer att sägas.
Psykiatrin uppskattar inte gamla missbrukare och vill inte ha med dem att göra. Och tro mig, jag vet att det är dagens sanning och att jag har rätt i det fallet.
Allt annat är lögn!
Jag har varit i kontakt med psykiatrin otaliga gånger och de har bett mig ta kontakt med vårdcentralen eller Beroendevården, eftersom jag är av en ”Beroendepersonlighet”…
Jag har suttit på Psykakuten och gråtit och de har bett mig att gå hem… ”Det stämmer att du är missbrukare va? Vi kan inte hjälpa dig”!
Så… Nu är jag här. Jag har ingenstans att egentligen vända mig.
Jag glider mellan två olika instanser och de hävdar att de har specialistkunskap och kan sin sak, och ändå behandlar de mig och andra patienter, som om de inte visste alls hur jag och de andra patienterna fungerar!
Jag lider av psykisk ohälsa och jag inväntar bara nästa skov av nedstämdhet och depressioner. Jag inväntar bara nästa tankemönster av död, döendet och hur skönt det skulle vara att få slippa alla grubblerier och tankar.
Fuck you, säger jag bara!
Jag är så trött. Jag är ledsen och jag längtar bara att få lämna det här och komma vidare…
”Vänta lite till. Tålamod. Kämpa på! Var glad att det blir ordentligt gjort. Vänta och ha ännu mer tålamod”… Fan vad tröttsamt! Floskler!
Livet ska inte vara så här!
Jo, det var ju det också… ”Detta är inte vårt ansvar längre… Ta en nummerlapp och leta vidare, här är du inte välkommen”!
Väl Mött / Arthur
Vardagliga Anteckningar... 